I slutet av januari gjorde Anna Odell konst av en händelse hon varit med om tio år tidigare. Då som nu var platsen Liljeholmsbron. 1999 var hon där för att ta livet av sig. 2009 låtsades hon vara psykotisk och blev precis som första gången intagen på psykakuten på S:t Görans sjukhus.

För varje gång jag ringer till Anna Odell för att boka tid för intervjun blir hon mer och mer stressad. Hon är orolig och störd i sitt arbete. På grund av den mediala uppmärksamheten måste planerna för examensarbetet ändras gång på gång. Natten på Liljeholmsbron var bara en del i arbetet. Bland annat fick polisen kalla fötter och tog tillbaka sitt godkännande av polisers medverkan i konstverket.

Under mars och april har vi träffats ett par gånger. När vi väl ses igen är Anna Odell mer avslappnad. Hon tar emot i ateljén på Konstfack där hon filmat en del av verket där en så kallad bältessäng, lik den hon spändes fast i för tio år sedan och i januari, spelar en viktig roll. Hon gör bland annat en telefonintervju med en psykolog när hon ligger fastspänd i bältessängen och tittar i taket. Bältessängen står mitt i rummet, på den ligger askar för handklovar och på golvet inhyrda polisskjortor. Allt ramas in av starka lampor. Det är dagen efter att Odell filmat iscensättningen av sina upplevelser på Liljeholmsbron för tio år sedan. Nu precis som då klättrade hon upp på broräcket (vilket hon inte gjorde den där januarinatten i år). Hon säger att statisten var livrädd.

– Jag såg det i ögonen på honom, känslan av olust lyste om honom: Ska den här konstnären iscensätta sin grand finale? Men det gick bra.

Du har varit psykiskt sjuk i många år. Varför har du valt att göra konst av dina erfarenheter?

– Jag har velat få i gång en diskussion om synen på patienterna i psykvården. En av många anledningar är också att när man varit sjuk och berättar om saker som hänt i vården så blir man inte trodd. Jag har velat sätta fokus på psykvården och jag har aldrig ångrat mig. Det jag gör är viktigt.

När du omhändertogs och tvångsmedicinerades den 21 januari i år föddes en hetsig debatt som framför allt kom att handla om att konstnärer tär på samhällets resurser. Hur ser du på konstens roll i samhället?

– Från vissa håll har jag fått ta skulden för att konsthatet blivit tydligare. Jag tror konsthatet tenderar att vara större när det är lågkonjunktur. Konsten är nyttig och omsätter pengar, men det är inte lika tydligt som i andra branscher. Jag kan tycka att det är konstigt att mitt arbete väckt så stor anstormning. Men vissa delar av konsten har alltid varit accepterade samtidigt som det alltid finns delar som rör sig lite i utkanten och retar upp människor. Jag jobbar på ett sätt som kan vara svårt att förstå, speciellt om man inte sett det jag gör och vad jag gjort innan. Det är klart att människor reagerar. Men jag är förvånad över att så många tänker ganska kort. De ser bara det provokativa. För mig är inte en eventuell provokation intressant. Det är snarare dubbelmoralen i samhället som jag är intresserad av.

Hur menar du med dubbelmoral?

– Som när det handlar om psykisk sjukdom. Men också när det kommer till andra områden. Jag jobbade lite med döda djur innan och jag fascineras av dubbelmoralen som innebär att folk ser en film med ett dött djur i och tycker det är förskräckligt samtidigt som de står där i sina skinnskor. Människor har starka åsikter här och det som intresserar mig är att de inte ser helhetsbilden.

Du förvandlades till en känd konstnär över en natt. Har du inte gjort allt det här bara för att bli känd?

– Kändisskapet har handlat mycket om huruvida jag tog någons plats i psykvården. På något sätt, med allt jag varit med om kan jag väl fan ha rätt att ta mig den här tiden, den här natten. Många gånger hade jag själv behövt vård innan det gått för långt. Det handlar om så lite tid och så lite pengar som den där natten faktiskt kostade samhället: 11 500 kronor. Jag hade ett seriöst uppsåt och det var inte att göra mig till en känd konstnär. Det är konstigt att människor tror att jag är så mediakåt när jag i början inte ställde upp på intervjuer. Jag hade kunnat vara med i så många teveprogram om jag velat.

Vad tror du att uppmärksamheten kring dig, din konst och den där natten kommer att innebära för din framtida karriär?

– Förmodligen kommer det att vara positivt, för min karriär alltså. Men det var ingenting jag hade räknat med. Många har blivit intresserade.

Utan att människor ens har sett ditt examensarbete finns det stora förväntningar på din del av vårutställningen på Konstfack. Oroar du dig över mottagandet?

– Jag hoppas det jag gör sätter i gång någonting. Vad folk ska tycka och känna är inte så intressant. Det intressanta är att de tänker och känner. Så kan jag bara säga för att jag vet att jag har människor som tycker att det jag gör är jävligt bra och viktigt. Om jag inte visste det skulle jag självklart vara mycket mer beroende av att få tydlig respons.

Men hur tror du att folk kommer att se på ditt verk?

– Det ska bli intressant att se vilken vändning det tar. Hittills har det handlat om att konstnärer inte ska få använda sig av subventionerade pengar eller helt enkelt om att så här får man inte göra. Det som utspelat sig säger mycket om samhället. Är de som dömt ut mig beredda att åtminstone lite ändra åsikt? Jag tror det finns de som inte kan tänka sig det, bara för att det skulle vara ett nederlag. Sen finns det folk som känner att de förstår nu när de vet mer, men undrar varför jag inte sa det med en gång. Det blir säkert en intressantare och mer nyanserad debatt både om konsten och om psykvården.

Vad är konst för dig?

– När jag började höll jag på att måla väldigt mycket och gjorde snäll eller i alla fall rumsren konst. Den konst jag gör nu är mycket mer utåtriktad, den är ju tvungen att intellektualiseras på ett annat sätt. Annars finns samma grundinställning och den typen av konst är lika viktig. Men ska man måla måste man verkligen gå in för det. Jag kan inte göra både och även om jag känner att det finns mer vila i målandet och skulpterandet. Det är en process jag mår jävligt bra av och som jag inte riktigt hinner med nu. Men det har varit utvecklande för mig att jobba på ett sätt som kräver lite mer möten. Inte minst för att jag har varit sjuk och levt isolerad under långa tider. Nu när jag tvingas ha så mycket kontakter kanske jag kan komma ikapp det jag förlorat i sociala kontakter innan.

Hur tänkte du kring konstens roll i samhället när du började på Konstfack?

– Jag hade gått ganska många år på förberedande konstskolor och varje gång sa både lärare och elever: ”Du kommer ju in, annars är det ju bara otur.” Och jag hade otur hela tiden. Med min bakgrund och att jag varit sjuk så länge kände jag dels att det var det här jag ville göra men jag ville också få någon slags bekräftelse. Inte bara som konstnär utan jag ville bli accepterad som människa. För mig som liten var räddningen att leka. Det var hela mitt liv. När jag började närma mig tonåren och tjejer slutade leka och det var töntigt, det var en sån otrolig skräckångest för mig. Jag sa det till mamma: ”Måste jag sluta leka snart?” Och hon sa: ”Du får leka hur länge du vill.” Men man vet ju att det inte är accepterat att komma upp i tonåren och fortfarande vilja leka. Parallellt mådde jag dåligt och ville göra alla farliga saker. Det var då jag kom snett. Eller så här var det nog; jag hamnade i det där för att jag inte hade leken längre. Det var som om livet tog slut. Det som gjorde att jag sedan klarade av att leva ett vanligt liv var att för mig är det på ett sätt ett likhetstecken mellan att leka och att vara konstnär. När man är barn är leken på stort allvar. Konsten är också på stort allvar och för mig är det ett sätt att förhålla mig till livet som gör att jag kan leva ett mer normalt liv. Jag måste ha någon slags frihet som man inte har i andra sammanhang. Konst innehåller fantasi och någon slags gränslöshet. Annars vet jag inte hur jag ska förhålla mig till världen.

Varför behöver samhället konsten?

– Konsten är en sorts forskning på ett mycket mer subtilt och mänskligare sätt än annan forskning. Den är med och för utvecklingen framåt, på sina villkor. Konsten är nödvändig för att samhället ska fungera på ett vettigt sätt. Men jag vill ju inte säga att det bara är konsten som behövs i samhället.

Vad tycker du om synen på konst och konstnärer i dag?

– Jag tror att den är ganska blandad. Människor kan beundra konstnärer men undra hur man vågar ge sig in i en så osäker bransch. Det finns många som tycker att pengar är en viktig del i livet och att det är tokigt eller oansvarigt att satsa på att försörja sig som konstnär.

Hur ser du på systemet med skattefinansierade institutioner?

– Konst är ju frihet. Om konsten ska finnas och vara konst måste den vara fri. Självklart skulle människor på något sätt lyckas hålla den vid liv även utan skattefinansierade institutioner, men de är viktiga.

Vilken betydelse har då en institution som Konstfack?

– Just Konstfack har så många institutioner att jag tror att det egentligen är lättare för konsthatarna att tycka att Konstfack ska få finnas. Det har förvånat mig att folk skriker om att lägga ner Konstfack. Skolan innehåller så mycket mer än den fria konsten. Här finns också industridesign och grafisk design. Mycket av det som folk använder sig av dagligen har skapats av människor som gått här. Konstfack är mer en designhögskola än en vanlig konstskola. Men utan konsthögskolorna skulle inte konsten kunna utvecklas så snabbt.

Oroar du dig för att lämna tryggheten på skolan?

– Det gjorde jag nog mer före den här grejen. Jag har varit bra på just den punkten, att leva här och nu, i konsten är jag nog väldigt mycket i nuet. Det är inte alltid en fördel om man ska slå igenom. Nu har jag fått uppmärksamhet på grund av en speciell händelse. Annars jobbar jag så att jag verkligen går in i det jag gör och just då är det det viktigaste och största som måste genomföras. Sedan kommer en ny grej och då känns det tidigare lite gammalt. Jag marknadsför aldrig mig själv. Det har jag varit dålig på. På det sättet är det bra att det blev så uppmärksammat. Men kanske hade jag blivit bättre på att visa upp mig ändå, för att man är tvungen.

Hur ser du på Konstfacks och rektor Ivar Björkmans agerande i samband med ditt arbete?

– Jag har hela tiden känt att Konstfack stått bakom mig. Både lärare och elever har stöttat mig. Sedan kan man tycka att utredningen inte var något vidare. Utredarna träffade inte ens mig och mina handledare. I utredningen stod något om att jag orsakat lidande för människor i samhället. Jag tycker att det är orättvist. Men jag vet att det jag gjort rör sig på gränsen för vad som är etiskt och moraliskt godkänt.

Vad skulle ha varit att gå över den moraliska och etiska gränsen för vad som är okej?

– Om jag hade slagits och spottat på poliser som David Eberhard, överläkare på S:t Görans sjukhus, sagt. Då hade jag inte bara velat testa vården utan gått till mer personliga attacker. Det tycker inte jag att det här var.

Hur ser du på förhållandet mellan konst och politik?

– Konsten kan bli politik på ett speciellt sätt just för att den förhoppningsvis får vara fri. Den konst som jag tycker om väcker någonting. Det måste inte alltid vara tydliga känslor, men det är en förutsättning för att det ska vara bra. Jag kan störa mig på konstnärer som pratar så mycket om processen som ska komma till dem. Mycket av deras tid går åt till att invänta den här rätta känslan, att verket ska komma till dem. De räknar in det i skapandet. Då kanske de inte gör någonting i två veckor eller fem månader. Jag menar att om man är öppen så finns konsten där hela tiden. Att vara konstnär är ett jobb som alla andra. Det är inte ett jobb där man glider runt och har det soft. När jag jobbar hårt är konsten med mig hela tiden.

Kan du vara ledig från det jobbet?

– Nej, jag klarar inte av att stänga av. Och jag mår dåligt av att vara ledig, semester är skräcken. Konsten är livet för mig. Jag blir halv när jag inte har konsten. Självklart är det otroligt viktigt att ha perioder när man kan plana ut men jag släpper nog aldrig konsten för då skulle jag må så dåligt. Min brorsa skickade ett sms för en vecka sedan, ett citat av Marie-Louise Ekman: ”Utan konst hade jag varit psykiskt sjuk eller kriminell.” Det är verkligen en sanning för mig.

Är det inte farligt när konsten blir så viktig?

– Farligt är det, men det är inte så att jag har valt det. Jag har förstått att det är så för mig. Konsten är mitt sätt att förhålla mig till livet, då kan jag leva. Annars går det inte. Jag blev inte kriminell, men jag blev sjuk.

Är det viktigt att närma sig gränsen för vad man får göra som konstnär?

– För mig är det inte gränsen i sig som är målet, utan det är där jag ser intressanta saker. I det här fallet handlar det inte alls om att jag letar efter någon gräns. Jag har råkat befinna mig där för att det är något jag vill visa och undersöka. Det är inte gränstestandet som är grejen. Då skulle jag vara ganska körd som konstnär och som människa skulle jag nog inte palla det tryck som blir om jag inte hade en grund i det. Jag är dålig på att spela teater. Om jag bara skulle hitta på ett försvar eller en anledning skulle jag inte kunna vara trovärdig.

Vad vill du att politiker som ser ditt verk ska ha med sig efteråt?

– Jag vill dels att de ska se, i de dokumentära delarna, att så här går det till. Inte alltid förstås. Men ganska ofta. Och jag vill att de ska ta ställning till det. Det ingår också en del skådespel i det jag gjort. Lite av det på bron och en del som är inspelat i bältesrummet. Där utsätter jag mig. Där visar jag upp en del av min värld, mina tankar, min tolkning. Jag hoppas att de blir berörda. Och sedan hoppas man ju att folk tycker att det man gör är bra.

Du har själv en lång erfarenhet av vård, inte minst på behandlingshem. Vilken betydelse tror du att ditt verk och debatten om det kommer att få för diskussionen om psykiatrivården?

– Jag vill visa något som jag tycker är väldigt viktigt; att så här kan det se ut. Men jag ser mig inte som någon som sedan ska vara en del i att leda den psykiatriska debatten framåt. Det kan andra göra. Mitt mål har varit att få människor att tänka och därigenom skapa en debatt.

Vad är det främst i psykiatrivården som du vill ska diskuteras?

– Jag tänker mycket just nu på hur det är att vara människa och samspelet mellan läkare, patienter och personalen och hur jävla viktigt det är. Det finns säkert ingen plats där det är viktigare än där. Att det är en sån sluten värld gör också att… jag tror att psykvården måste bli mer öppen. Det är svårt att ha att göra med psykiskt sjuka människor. Det tär. Sedan finns det förstås tillfällen där de som jobbar får en massa tillbaka också.

– Alla människor behöver ett slags bekräftelse och jag vet att det var perioder när jag absolut inte klarade av att bekräfta människorna i min närhet på något vis. Det tror jag störde otroligt mycket på vissa ställen, på vissa behandlingshem. Jag kände nästan ett hat från dem mot mig. Det bottnade nog i att de inte kunde ta att jag inte bekräftade dem på något vis. Inte att de hatade mig som människa.

Vad är det som har gjort att den världen blivit så sluten?

– Det är en tabubelagd värld. Det är okej att säga att man mår dåligt och till och med skitdåligt så länge man uppehåller en ganska normal fasad. Men psykisk sjukdom är svårt att förstå sig på för den som inte är sjuk. Man jämför med sig själv och tänker: ”Ryck upp dig!” Men det är inte bara att rycka upp sig, det är svårt för en deprimerad person att återhämta sig till en normal nivå. Det är inte möjligt utan rätt förutsättningar.

Men vad behövs då för att ge de rätta förutsättningarna?

– Det är viktigt att patienterna får bli delaktiga i vården, att det inte bara finns en modell som alla ska passa in i. För mig räddade det mitt liv att vara tvångsintagen. På ett sätt. Samtidigt finns en fara i att man blir institutionaliserad. Man måste få in det vanliga livet, kärleken och sådant som finns i det vanliga livet. När jag började bli frisk tänkte jag mycket på att när patienter visar starka känslor dämpas det med mediciner, men om man tänker på en familj så finns ju hela känsloregistret med där, man bråkar ibland, man är väldigt glad ibland. Och är man tvångsintagen en längre tid är det inte så att man väntar med det där tills man kommer hem. Vården blir ens hem. Att patienter blir arga är lika normalt som att läkaren kanske går hem och bråkar med sin fru. Det borde inte dämpas med mediciner.

– I längden kostar det nog mindre för samhället att medicinera mindre. Det beror ju på vad man vågar satsa på. Om vården blir mer konserverande så blir vårdtiden längre. Även om dagssumman blir lägre i ett första skede så blir det ju inte så om det håller på i tio år i stället för två.

Hur ser du på personalen inom psykvården?

– Vissa är fantastiskt lämpade till att jobba inom vården och kan sprida kraft, glädje och kärlek. Som om de med bara sin person kan få andra att känna sig omtyckta. Sen finns det många som inte klarar det. Men man kan ju inte diskriminera människor och säga: ”Du har inte den förmågan, så du får inte jobba här.”

Har allt det här förändrat synen på dig själv?

– Det har det säkert gjort men jag är så mycket inne i det. Det är fortfarande ett högt tempo. Jag tror absolut att arbetet och all uppståndelse kommer att förändra synen på mig själv, men jag vet inte hur ännu.

Martin Röshammar

Anna Odell är konstnär och presenterar just nu sitt examensarbete på Konstfacks vårutställning. Martin Röshammar är frilansjournalist och skriver om kultur och idrott i bl a Göteborgs-Posten.