Lågt hängande frukter

”Lågt hängande frukter” är en term som myntades av Världsbanken 1997 inför Kyoto-avtalet. Den används oftast om projekt som rika länder genomför i fattiga länder för att minska utsläppen där i stället för här.

Teorin om de lågt hängande frukterna går så här: I fattiga länder använder man ineffektiv teknik som ger stora utsläpp per ton stål, ton cement eller kilowattimme el. I rika länder använder man effektiv teknik som ger små utsläpp per enhet. Om rika länder överför sin förbättrade teknik till de fattiga länderna kan man minska utsläppen mer per krona.

Det tror många nationalekonomer, en del på tunga poster inom regeringskansliet. Nu har de också fått regeringens fulla stöd.

”De 670 miljoner som nu avsätts motsvarar satsningar på utsläppsminskningar på 6–7 miljarder kronor i Sverige”, sa miljöminister Andreas Carlgren enligt ett pressmeddelande i höstas. Det är alltså tio gånger dyrare att göra något här än att göra något där, enligt Carlgren.

Och vad grundar han det på?

Muntlig tradition, antagligen.

På Nordpool-börsen i Oslo kan företag köpa rätter att släppa ut koldioxid. Dessa rätter är av två slag: de som säljs av europeiska företag som har överskott och de som kommer från projekt i tredje världen och godkänts av FN-systemet. Utsläppsrätter från Syd är ca 20 procent billigare.

Därmed inte sagt att det är 20 procent billigare att minska utsläpp där än här. De projekt som ger utsläppsrätter ska enligt regelverket vara ”additionella”, det vill säga, de skulle inte ha genomförts annars. Men om det är ett klimatprojekt att bygga ett vattenkraftverk Kina, hur kan man veta att det inte hade byggts ändå?

I så fall sparar projekten visserligen pengar för de rika länderna, men utsläppen minskar inte. Om hälften av projekten är ”icke additionella” det vill säga hade genomförts ändå, så motsvarar ett ton utsläppskredit från Syd bara ett halvt ton minskning i de rika länderna.

 

Ett aluminiumsmältverk eller ett vindkraftverk är likadant var det än byggs i världen. De innehåller till stor del samma importerade delar och samma patent. Byggnadsarbetarna är förstås billigare i ett fattigt land, men i gengäld är infrastruktur och byråkrati sämre. Vita experter får mer betalt för ett kraftverksbygge i Mali än för ett kraftverksbygge i sitt hemland.

Samma teknik och samma kostnader här som där.

De flesta projekten ger inte direkta utsläppsminskningar. Ett vindkraftverk minskar inte utsläpp. För att projektutvecklaren ska få sin kredit för utsläppsminskning måste han eller hon hävda att vindkraftverket ersätter kolkraft.

Kolkraftverk finns i många rika länder, till exempel USA, Tyskland och Danmark. Många av dessa verk är gamla och har större utsläpp än de som byggs i dag – till exempel i Kina. Vindkraft gör alltså större klimatnytta i Europa än i Kina. Och kostnaden är ungefär densamma.

 

Ofta hävdas att det kostar en krona per kilo att minska utsläpp i Sverige, eftersom koldioxidskatten är på den nivån. Det är fel, i flera led. Dels finns det massor av undantag från koldioxidskatten. Dels finns det andra styrmedel än koldioxidskatt.

I Sverige är torv undantaget från koldioxidskatt. Det ger en och en halv miljoner ton koldioxid per år. Det är lätt och billigt att ersätta den med biobränsle. Stockholm och Västerås använder kol i sin fjärrvärme på grund av andra undantag.

Ska världens fattiga spara på det att vi må fortsätta elda torv och kol här? Och hur dyrt är det att skärpa energinormer för nya hus och att ställa energivillkor för ROT? I rika länder som Sverige finns det en byråkrati med en effektivitet som de flesta fattiga länder bara kan drömma om. När vår riksdag beslutar något så blir det nästan alltid så.

Om vi använder vår byråkrati för att tvinga fram en marknad för till exempel effektiva kylskåp, så finns det alla skäl att tro att den tekniken sprids även till fattiga länder.

Effektiviteten på byråkratin varierar även i fattiga länder. I de flesta länder kan förbud, påbud, skatter och märkning fungera för att minska utsläppen.

Men om de gör det så försvinner många av de lågt hängande frukterna.

Det är allvarligt, eftersom inte bara Carlgren utan hela EU har bestämt sig för att satsa på utsläppsminskningar i Syd i stället för att göra jobbet här. Det blir nämligen inga utsläppspoäng i fall de fattiga länderna gör något själva i stället för att vänta på att den vite mannen ska komma med pengar. Jakten på de lågt hängande frukterna gör att man missar de mycket större mängderna frukt som hänger högre upp.

Danmark och Tyskland valde att ge ett specifikt stöd till vindkraft. Denna politik drevs i båda länderna framför allt av vänstern, men accepterades av högern. Nu är vindkraften en stor energikälla. Men vindkraft kan inte ersätta all fossil kraft. Ytterligare en del av världens behov av el och värme kan komma från biobränslen och solvärme. Men det räcker inte.

Vad är det då som räcker? Det finns faktiskt inte hundra olika svar. Det finns egentligen bara ett säkert svar: solceller. Utan dem är det rökt.

Solceller fungerar bra, men kostar för mycket. Sättet att få ner kostnaden är att öka volymen. Processen måste skyndas på, och det är faktiskt också vad som sker.

2007 stod Tyskland för nästan halva världens efterfrågan på solceller, genom riktat stöd. Det är en löjlig plats att ha solcellerna på, men satsningen har gett både direkta resultat och efterföljd, bland annat i Spanien och Kina. Tekniken förbättras hela tiden. Men kostnaderna måste ner en bra bit innan solkraft kan slå kolkraft.

Solkraften är kort sagt ingen av de lågt hängande frukterna.

Teoretiskt sett skulle ”åtgärder utanför EU” kunna innefatta solceller. Solceller kan ersätta brandfarliga fotogenlampor och underhållskrävande dieselaggregat. De kan ge el till ljus, teve och dator och kylskåp mycket snabbare än det går att dra elledningar till varje hem.

Men då får det ske med biståndsmedel. Inte med köpta utsläppsrätter. Det finns inga pengar i det för projektutvecklarna. Det blir för dyra och för små projekt. Det är inte kostnadseffektivt.

Det är tur att kostnadseffektivitet inte varit lika populärt i Tyskland som det är i Sverige. Deras solcellssatsning har inte varit kostnadseffektiv med något rimligt mått. Men den har gjort en stor del av jobbet att göra solkraft till ett alternativ till kolkraft.

Kostnadseffektivitet är ett kodord för ”inte nu” och ”inte här”, att göra så lite som möjligt och bara plocka de lägst hängande frukterna.

Alldeles utanför min port står ett högt plommonträd. Plommonen tillhör alla, åtminstone alla i bostadsrättsföreningen. Ingen tycker att det är värt mödan att skaffa en stege för att plocka några kilon extra. Det är bara de nedersta plommonen som blir uppätna. De flesta blir kvar. Vi följer de lågt hängande frukternas princip.

Det må så vara. Men om man tillämpar denna princip i skalan hundratals miljarder ton koldioxid så är det dumsmart gambling med planeten som insats. Det är klart att det är viktigt med kostnadseffektivitet, men det måste underordnas målet minska utsläppen där det går säkrast och fortast. Det är här, i de rika länderna. Det var vi som skapade problemet. Det är vår möjlighet och vårt ansvar att visa vägen ut.

Fredrik Lundberg är frilansjournalist med inriktning på energi, klimat och vetenskap.