Ur Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs skildring av Sverigedemokraterna (SD) i boken Slaget om svenskheten växer några tydliga bilder fram. Kärnan i SD:s politik är att slå vakt om ”svenskheten” och att skylla allt som inte är bra i samhället på invandrarna. På en rad andra politikområden intar SD ståndpunkter som i princip kan återfinnas också hos andra partier. Det förefaller som om SD utanför sin kärna är mycket flexibla. På många områden har de ännu inte mejslat ut någon ståndpunkt, på andra har de gjort genomgripande förändringar.
SD nosar i flera opinionsundersökningar på fyraprocentsspärren. Om det ligger på den nivån när valet 2010 närmar sig kan de övriga partierna knappast negligera SD. Frågan är då hur SD och dess politik ska uppmärksammas. En svårighet oavsett form är att överhuvudtaget få något grepp på partiet. I flertalet frågor kommer de sannolikt att vara som hala ålar, det vill säga undvika tydliga ställningstaganden som gör en normal debatt meningsfull.
En sakdebatt som för flera partier skulle kunna ligga nära till hands handlar om jämställdhet mellan kvinnor och män. SD intar där en extremt konservativ ståndpunkt. Men frågan är hur länge. Många upplever att just jämställdhet är ett område där svenska värderingar utmanas av andra kulturer och enskilda invandrare. En dansk forskare noterade nyligen hur Dansk Folkeparti efter att ha insett detta intog en mer radikal ståndpunkt i frågan. Det skulle inte förvåna om SD vandrar samma väg.
Men den huvudsakliga debatten måste naturligtvis gälla SD:s kärna, det vill säga synen på svenskheten och invandrarna. SD:s ideologi skulle kunna beskrivas som en form av etnisk nationalism eller etnonationalism. Partiet vill slå vakt om ett etniskt homogent Sverige. De framhåller själva att det handlar om att bevara svensk kultur snarare än svenska gener. Men i sitt tänkande är man oklar på den punkten. Det framgick när Maciej Zaremba för en artikelserie i Dagens Nyheter frågade partiledaren Jimmie Åkesson hur han såg på Laila Freivalds respektive Nyamko Sabuni. Bägge kom i unga år till Sverige och har alltså levt här större delen av sina liv. Freivalds kunde passera som svensk men det var mer tveksamt med Sabuni. Det är svårt att se att den skillnaden i synsätt beror på något annat än hudfärgen.
Problemet med etnonationalismen är att den knappast kan beskrivas som någon udda ideologi i vår värld. Tvärtom har den spelat en avgörande roll vid formandet av dagens Europa. Sedan ett par hundra år tillbaka har stora, heterogena imperier brutits upp och ersatts av etniskt mer homogena nationalstater. En av de få återstående fleretniska staterna i Europa, nämligen Belgien, har i dag stora svårigheter att hålla samman.
De etnonationalistiska strävandena har ofta stötts av svenska regeringar, politiker och partier. Redan efter första världskriget lanserade den amerikanske presidenten Woodrow Wilson nationellt självbestämmande som en viktig princip. Vad det handlade om var i hög grad rätten för etniska grupper att skapa egna stater.
Strävan efter sådana har ofta utgått från erfarenheten av etniska spänningar inom ett land. Sådana är i dag den vanligaste orsaken till interna konflikter. Striderna under senare år i det forna Jugoslavien, Rwanda, Tjetjenien, Georgien, Sri Lanka, Palestina med flera är alla exempel på detta.
I många europeiska stater har under de senaste årtiondena den etniska homogeniteten minskat genom invandring. Det gäller också Sverige. Vi talar allt oftare om att nya mångkulturella samhällen håller på att växa fram. Det SD och andra liknande partier gör att de reagerar mot denna heterogenisering och driver en politik i linje med den som under lång tid har varit förhärskande i Europa. Frågan är då vilken hållning andra politiska partier ska inta. Innebär ett bejakande av det mångkulturella samhället ett avståndstagande från den självbestämmandelinje som man tidigare har stött?
SD:s bild av det etniskt homogena samhället blir allt otydligare ju mer man skrapar på den. Det framgår av Lodenius och Wingborgs bok att SD har väldigt svårt att precisera vad de menar med svenskhet. Vi kan alla lägga in olika saker i detta begrepp. Vårt språk hör dit. Många drag i det svenska natur- och kulturlandskapet är karaktäristiska. De flesta av oss skulle kunna identifiera ett antal miljöer som svenska även om vi inte hörde vad folk sa eller kunde läsa skyltar. Även musik, kläder, mat och annat kan ha svensk prägel. Men i alla dessa avseenden – utom naturen – är det svenska i hög grad påverkat av impulser utifrån. Och så är det generellt. Kulturer lever inte i isolering, de påverkas av nya kunskaper och av andra kulturer. Spåren av andra kulturer i svenskheten är många och de flesta av oss tycker att det har berikat vår kultur.
Men motbilden mot SD:s homogena Sverige i form ett mångkulturellt Sverige är inte heller särskilt tydlig. Mångkultur kan tolkas på olika sätt: att olika kulturer lever sida vid sida men sällan möts, att kulturyttringar utifrån bidrar till att krydda den inhemska, i huvudsak homogena, kulturer eller att olika kulturyttringar smälter samman till helt nya. I verkligheten är det knappast ett val mellan dessa modeller, alla kan förekomma parallellt.
Att kulturer kan leva sida vid sida utan att mötas har man uppmärksammat i England. För en tid sedan framträdde ett par engelska regeringstjänstemän på ett seminarium i Stockholm och berättade om en enkät från början av 2000-talet som visade att det fanns många individer som med den egna etniska gruppen utan att ha kontakt med andra. Denna form av enklavisering har mötts av kritik i England. Jag kan tänka mig att SD också tycker illa om idén. Jag instämmer i kritiken. Jag tycker inte att man ska uppmuntra denna utveckling i samhället.
Som en metafor för den andra bilden brukar tomatsoppan användas. Med nya kryddor kan smaken förbättras men soppan förblir en tomatsoppa. Det SD hävdar är att etniska grupper utifrån kommer att ta över anrättningen av soppan så att den blir till något annat. Men det kräver lång tid för att göra om tomatsoppan. Dessutom talar det mesta för att de som lever här successivt lär sig att uppskatta den svenska tomatsoppan och överger planerna på att göra om den, om de nu någonsin har haft några sådana.
Den tredje bilden är den för vilken smältdegeln brukar vara metaforen. Personligen är jag tilltalad av den. Att det ur möten växer fram nya kulturyttringar som vi utan dessa möten aldrig hade fått se är mycket positivt. Åtskilliga sådana exempel finns inom konst, matlagning, klädedräkter etcetera.
Det finns all anledning för politiska partier som vill ifrågasätta SD:s världsbild att pressa dem på innebörden av svenskheten och påminna om hur den utvecklats till det bättre genom påverkan utifrån. Men om de ska undvika att hamna i den fälla där de flera danska partier tycks ha fastnat, att trots kritiken anpassa sig till det invandrarfientliga partiets politik, så måste de etablerade partierna av och med övertygelse framhålla att mångkultur kan vara berikande och inte utgör något hot mot demokratin och självbestämmandet. Och då måste också visionen av det mångkulturella, dynamiska och rikare samhället bli tydligare än den är i dag.
Bengt Westerberg är ordförande för svenska Röda korset.