Med 3,2 procent av rösterna gjorde Sverigedemokraterna i juni i år bättre ifrån sig än i något tidigare val. Men de lyckades inte ta sig till Europaparlamentet.
Så, hur förklarar då vänstern att människor i Sverige i allt större grad röstar på nationalistiska och rasistiska partier? I antologin Högerpopulismen (Red. Håkan A Bengtsson) träffar journalisten Anders Sundelin politikern Thord Lindblom, ”Sverigedemokraternas mest framträdande namn i Landskrona”. Lindblom berättar om sin lyckliga barndom på 1950-talet i arbetarstaden. Hur han lätt fick jobb på samma fabrik där hans pappa arbetade och hur han sedan klättrade i karriärstegen, från lagret för att så småningom bli chef. Fabriken lades dock ner krisåret 1992 och Thord Lindblom blev arbetslös.
Det som övertygade Lindblom att bli Sverigedemokrat var Lars Johanssons bok Mångkultur eller välfärd?. En bok som vill bevisa hur ”invandringen fört Sverige till ruinens brant” där välfärd och invandring ställs mot varandra. Thord Lindbom är numera ledamot i kommunstyrelsen i Landskrona för SD. Han tycker att det definitivt var bättre förr. Med folkhemmet, rekordåren och ett land så gott som fritt från invandrare. Kanske är han riksdagsledamot om ett år för samma parti.
Hösten 2006 fick SD 2,9 procents väljarstöd och därmed mandat till nästan hälften av landets kommuner och flera landsting och blev de facto en maktfaktor i svensk politik. Många har sedan dess debatterat varför och vilka som röstar på SD. Högern har genomgående sagt att det är svenska arbetarklassen som röstar särskilt främlingsfientligt. Något som kopplas till arbetarrörelsens nationalistiska historia. Vänstern har defensivt svarat att arbetarröster på SD handlar om den nedmonterade välfärden, arbetslösheten och arbetarklassens stora besvikelse över de sina. Thord Lindbloms berättelse bekräftar med all sin kraft bilden av den svikna arbetaren som har bytt sida.
Så, vänstern ställer nu retoriskt frågan: Kan man bli rasist över en natt? Det är alltså inte rasismen i sig som får besvikna vänsterväljare att gå till SD, menar man. Snarare handlar det om missriktade men delvis legitima protester mot en socialdemokrati som slutat försvara vanligt folk och välfärden.
Den retoriska frågan saknar naturligtvis historisk förankring och bör därför ses som är ett uttryck för vänsterns frustration över läget. Det vill säga, över att delar av arbetarklassen agerar osolidariskt, och över att vänstern varken förmår försvara välfärd eller mota rasism. Men påståendet att röster på SD till syvende och sist handlar om klass är ett allt för enkelt och också problematiskt sätt att analysera frågan på. Och skälen till det är flera.
Det finns en romantiserad idé om arbetarklassen hos den vänster som själv inte är arbetarklass längre. Det mesta av pratet om solidaritet med arbetarklassen tenderar därför snarare bli en klapp på huvudet på folk. Arbetarklassen tas ifrån sitt politiska subjekt när deras handlingar, även när de är djup osolidariska, ges legitimitet via svekdiskurser. Vänsterns onyanserade analys av rasism blir dessutom ett godkännande av högerns tal om rasistiska arbetare och missar därmed den rasism som frodas hos den egna medelklassen.
Det är inte så att människor blir reaktionärer per automatik för att de är underordnade, utslagna eller exploaterade. Sådant kräver avancerat politisk organisering.
Det är vad SD och deras gelikar har gjort i hela Europa. De har utnyttjat den nedmonterade välfärden lika så den osäkra arbetsmarknaden och medvetet riktat sig till utvalda grupper; arbetare, lägre medelklass, småföretagare, arbetslösa vita ungdomar, män som är kritiska till överheten och makten. Det är bland dem som SD har nått framgångar. Dessutom är det kartlagt att enbart hälften av SD:s röster kommer från dem som tidigare röstade vänster. Den andra hälften kommer från människor som tidigare röstade på borgerliga partier. Den gamla Olof Palme-hatande högern. Hur ska det förklaras? Med att nationalism och främlingsfientlighet tilltalar människor från olika politiska schatteringar.
Går klass före kön? Går klass före ras? Den sortens försök att analysera makt och organisera kamp har varit och är vänsterns Akilleshäl. Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg pekar ut i sin bok Slaget om svenskheten kärnan och det enda oföränderliga i SD:s politik, nämligen främlingsfientligheten. SD:s väljare tycker helt enkelt att det är allt för många invandrare, allt för många muslimer, allt för många svarta, allt för många romer. Varken mer eller mindre.
Rasism är inte något nytt. Vi kan följa existensen av rasism under hela den moderna svenska historien. Både hos överklassen som de antisemitiska studenterna vid Bollhusmötet i Uppsala på 1930-talet. Och hos ”vanliga svenskar” som utsatte flyktingfamiljer för en lynchmobb i Vännäs i Västerbotten, maj 2009. Diskriminerande strukturer har marginaliserat människor utifrån ett ”vi och dom” tänkande i årtionden. Först när vänstern på allvar ser rasism som en politisk maktutövning, oberoende av klass, kan den formulera ett trovärdigt alternativ till SD:s politik.
I migrationsdiskussioner har vänstern valt att hålla tyst av strategiska skäl. Som mest mumlar man något om vikten av att hålla fast vid generös flyktingpolitik och ett mångfaldssverige. Men helst undviker man diskussionen. För allt prat om integration, migration och asyl har blivit negativt laddad.
Det som nu behövs är konkretion och politiker och debattörer som vågar ha visioner.
Sanningen är att en stor majoritet av väljarna i Sverige är positiva till migration och invandring. De väljarna förtjänar en migrations- och asylpolitik värd namnet och inte hukning inför SD:s problemformuleringar och påhittade siffror om ”massinvandringen”. Vi förtjänar politiker som vågar tala om en värld utan gränser. Debattörer som tar sakdebatter och pekar på det faktum att alla, både invandrar- och utvandrarländer, tjänar på migration. Den svenska välfärden är beroende av att människor vill migrera till Sverige.
Alliansen öppnar nu för gästarbetarsystem och en hårdför gemensam EU asylpolitik. Här måste vänstern stå upp för migranters rättigheter och för en svensk modell som förenar. Som kan hålla uppe lönerna utan att stänga ute arbetare från andra länder.
Man måste våga prata om rasism även om det komplicerar politiken. Enkla förklaringsmodeller om svikna arbetare och aningslösa politiker faller på sitt eget grepp. Måhända kommer SD in i riksdagen vid nästa val. Men den egentliga katastrofen skulle vara de övriga partiernas inriktning. Faran ligger i att etablerade partier anpassar sin retorik till ett marginellt rasistiskt missnöjesparti. Så här ett år kvar till valet 2010 vinner de som avslöjar rasismen och försvar av migration i valrörelsen. De som vågar ta strid för en på allvar generös asylpolitik och som kan gjuta nytt liv i den integrationspolitiska debatten.
Devrim Mavi