Ann-Helen Meyer von Bremen sågar ekopopulismen

Man kan tycka att en så harmlös verksamhet som att bedriva jordbruk utan kemikalier, konstgödsel och förebyggande antibiotika, egentligen inte borde göra en fluga förnär. Att vissa kanske på sin höjd skulle fnissa och fnysa lite åt idéer som växelbruk och kretslopp. Så var det också när riksdagen fattade sitt beslut 1994 om att tio procent av åkerarealen skulle vara ekologiskt odlad, ett beslut som klubbades igenom ganska lätt, helt enkelt för att ingen trodde att det skulle bli verkligt.

I dag har vi sett att det faktiskt var möjligt och nästan tio procent av våra åkrar är ekologiskt odlade. Det nya målet är nu satt till 20 procent 2010, något som inte kommer att hinna uppfyllas, men ändå.

Ekologisk livsmedelsproduktion är fortfarande litet, men håller ändå på att bli en faktor att räkna med. Det kan inte längre fnysas bort, utan i stället måste tonläget höjas. Och det är precis det som har skett under det senaste halvåret.

Det var Marit Paulsen som tände den första gnistan, när hon i sin kampanj för att bli invald till EU-parlamentet, valde att ge sig på det ekologiska jordbruket. Och säga vad man vill om populister, men de har som bekant en bra känsla för timing. Ekomaten hade under ett par års tid nästan kramats ihjäl av välvilliga reportage i media. Tiden var alltså mogen för den klassiska dramaturgiska vändpunkten, Drottningen skulle avsättas, i det här fallet det ekologiska lantbruket.

Marit Paulsen ansåg att det ekologiska jordbruket, på grund av lägre skördar, inte kan försörja en växande befolkning. I stället förordade hon ett fortsatt intensivt jordbruk. Det dröjde inte många minuter innan det hela vänts till att ekojordbruket var en orsak till världssvälten. Upp dök återigen SLU-professorerna Holger Kirchmannn, Olof Andrén, Lars Bergström, Thomas Kätterer och Rune Andersson som under lång tid kritiserat ekojordbruket. Nu följde man upp genom att på en rad punkter hävda att det egentligen var det ekologiska lantbruket som var den stora miljöboven. Det var som att övergödningen av Östersjön och bekämpningsmedelsresterna i grundvattnet aldrig har hänt. Analysen var klar, det ekologiska jordbruket borde läggas ner snarast möjligt.

Ekokritikerna har bemötts med en rad olika argument, inte minst från andra forskargrupper. Nyligen kom resultatet från en stor studie, gjord på professorernas eget lärosäte, där man konstaterade att överskottet av både kväve och fosfor var lägre från ekologiska kött- och mjölkgårdar än konventionella. Marit Paulsen har både erkänt sig dåligt påläst och hunnit göra ett antal dubbelpudlar. Var hon står i dag beror på vart vinden blåser för tillfället.

Men problemet är inte kritiken i sig, som allt annat mår det ekologiska lantbruket bra av att granskas och ifrågasättas, det allvarliga är att kritikerna helt enkelt vill skrota alternativen. Då ansluter de sig till trist och lång tradition inom svenskt jordbrukspolitik, nämligen att det bara finns en enda väg framåt.Den agrara historien är fylld av ögonblick när centralistiska påbud har gått ut gällande skiftesreformer, utrotande av lantraser och gamla sädesslag, införande av bekämpningsmedel och konstgödning och så vidare. Allt har givetvis skett med den goda viljan. Sverige har varit ett fattigt och svältande land och det är egentligen först efter andra världskriget som detta förändras radikalt. Tack vare ny teknik och inte minst insatsmedel i form av konstgödning och bekämpningsmedel, kan Sverige äntligen producera tillräckligt med mat.

Men det finns en nackdel med detta synsätt och det är att alternativen slås ihjäl under vägen. Bokstavligen, för det är ingen slump att flera av de gamla husdjursraserna som Linderödsgrisen i dag är rödlistade, det är resultatet av denna politik.

Det är heller ingen slump av att vi i dag har en livsmedelsindustri och ett jordbruk som är allt mer geografiskt koncentrerat och storskaligt. I takt med att industrierna växer sig allt större, får de allt svårare att producera en mångfald av produkter. Linjerna är så stora att alternativen helt enkelt inte får plats. Mångfalden har blivit enfald.

Den senare tidens utveckling vi sett med mindre producenter som startar gårdsbutiker eller webbutiker och säljer sina egna produkter är bara att applådera, men det är en utveckling som sker utanför den etablerade industrin. Det är som en dåligt upptrampad viltstig, vid sidan om den stora sexfiliga motorvägen.

Alternativen lever, men de gör det på nåder. Tittar man på jordbrukets utbildning, forskning och utveckling så går de stora pengarna till det konventionella jordbruket. Aveln på djur, utvecklingen av nya växtsorter, allt sker utifrån det konventionella jordbruket. Det ekologiska jordbruket får försöka använda sig av det som fungerar minst sämst.

Att fortsätta propagera för att motorvägen bara ska fortsätta att byggas ut, är ett livsfarligt resonemang. Vi vet nämligen inte exakt hur framtidens jordbruk ska se ut för att vi ska klara av att både mätta en växande befolkning och dessutom lösa de omfattande miljöproblem, inte minst klimathotet, som vi står inför. Vi vet att jordbruket är en stor orsak till många av våra miljöproblem, men det kan också vara lösningen. Därför behöver vi testa flera olika sätt att bruka jorden. En sak vet vi dock; det nuvarande energikrävande konventionella jordbruket kommer inte att vara framtidens lösning.

I skuggan av klimathotet riktas nu också ljuset alltmer mot den biologiska mångfalden. Att ha ett rik och varierad natur och även ett odlingslandskap som rymmer många olika sorters växter och djur, anses av många klimatforskare som en av de viktigaste förutsättningarna för framtiden. Eftersom vi inte vet hur klimateffekten kommer att slå, så är det viktigt att vi har en så stor mångfald som möjligt. Vi kommer också i allt större utsträckning behöva utnyttja olika tjänster från växt- och djurriket för att kunna mildra klimateffekterna.

Vi vet också redan i dag att det har skett en viktig överföring av kunskap och odlingsteknik från det ekologiska jordbruket till det konventionella. Idéer som att växla grödor på åkrarna och att inte använda antibiotika förebyggande, kommer från ekobönderna och har sedan spritt sig till konventionella bönder. Att i stället för kemiska bekämpningsmedel använda biologisk bekämpning, det vill säga insekter som äter upp skadegörare, i växthus är ett annat exempel och det finns många fler. Det ekologiska lantbruket har givetvis också hämta kunskap från den konventionella sidan. Denna positiva korsbefruktning mellan de olika systemen är något som kritikerna väljer att blunda för.

Svenskt jordbruk är visserligen avreglerat sedan EU-inträdet 1994, men fortfarande råder det planekonomiska tänkandet inom delar av näringen. Det är inte bara synd. Det är också ett allvarligt hot mot lantbruket, vår mat och vår miljö.

Ann-Helen von Bremen