Redan från början hade svininfluensan alla ingredienser en konspirationsteoretiker älskar att spinna kring. En mystisk luftvägssjukdom (obehagligt lik de båda avblåsta ”massdödarna” fågelinfluensan och sars) som plötsligt dök upp från ingenstans, lamslog en megastad och dödade till synes friska unga människor utan urskillning. In kom skärrade regeringar som gjort vad de kunnat för att sluta ett avtal med något av de stora läkemedelsbolagen redan under larmen om fågelinfluensan och således beställde vaccin för miljarder när läget för en gång skull blev skarpt på riktigt.
Resultatet blev mängder av konspirationsteorier: läkemedelsbolagen själva har skapat svininfluensan för att tjäna pengar, läkemedelsbolagen har blandat i fågelinfluensa i vaccinet för att gör oss ännu sjukare så de kan tjäna ännu mer pengar och så vidare.
Antivaccinationslobbyn är varken stor eller framgångsrik i Sverige. Undersökningar som Skop gjort på uppdrag av Socialstyrelsen visar att vaccinationsviljan mot svininfluensan inte påverkades nämnvärt av de försök till ifrågasättanden som gjorts i debattprogram och på insändarsidor eller den stundtals farsartade medierapporteringen (där nyheten om den amerikanska hejaklacksledaren som efter att ha fått en spruta svininfluensavaccin bara klarar att gå baklänges får sägas vara bottennoteringen hittills). I augusti uppgav 70 procent av befolkningen att de skulle vaccinera sig, mot dryga 65 procent i slutet av oktober. Svenskar hyser än så länge stark tilltro till myndigheter, vi är ett förhållandevis lydigt folk, menar Socialstyrelsen.
Majoriteten av motståndet mot vaccinationer mot svininfluensan handlar heller inte – även om eoner av bevis för motsatsen ryms bara några musklick bort – om konspirationer. Snarare är det det faktum att svininfluensan hittills drabbat Sverige i mycket liten utsträckning, samt att majoriteten av de som drabbas inte blir särskilt sjuka, som gör att så få som 65 procent säger sig vilja ha vaccinet.
Många kan också antas vara okunniga om vad vaccinationen innebär och varför man ska ta den, om det vittnade inte minst DN:s riksdagsenkät där ett overkligt antal ledamöter visade stora kunskapsluckor om hur svininfluensan i synnerhet och vaccinationer i allmänhet fungerar.
Men frågan är varför så många har så mycket föreställningar om vaccin som stämmer så illa överens med vetenskaplighet. På ett plan handlar vaccinationer om att hindra farliga sjukdomar från att utvecklas till epidemier, på ett annat om praktisk solidaritet. För att ett vaccin ska kunna hindra smittspridning krävs att majoriteten vaccinerar sig – även om själva sjukdomen bara kommer att vara dödlig för ett fåtal. Det kräver i förlängningen solidaritet över nationsgränser, eftersom ett lands vaccinationsnivåer indirekt påverkar befolkningen i andra länders utsatthet för eventuella smittorisker. Ungefär som att de som drabbas hårdast av svininfluensa är människor med redan nedsatt hälsa i form av luftvägs- eller hjärtproblem, men för att deras risker ska minska krävs att den ”friska” majoriteten solidariskt vaccinerar sig.
Kanske är det där skon klämmer, mellan individens oförmåga att se sig själv i relation till samhällets bästa och den skräck hon känner inför eventuella biverkningar av ett vaccin mot en sjukdom hon med största sannolikhet själv skulle ha sluppit undan. Inte minst eftersom de flesta sjukdomar vi vaccineras mot är utrotade i Sverige, och att de som är födda efter 1950-talet – då polio fortfarande skördade stora offer – saknar minnen av farliga epidemier.
Nästan ingen opponerar sig mot de vaccin som förordas inför utlandsresor: människor som tvekar kring svininfluensavaccin och huruvida deras barn borde vaccineras tar utan tvekan emot hela listan av sprutor när de åker på semester till Thailand. Men den enda egentliga skillnaden är att det onda kan förläggas på en konkret plats – utlandet, där smittor förekommer – och att det är av högt egenintresse för individen – att skydda sig mot eventuella sjukdomar.
Problemet med att vaccinera sig först när rädslan för en infektion överstiger rädslan för biverkningar, är inte bara att det är djupt osolidariskt och potentiellt farligt för stora grupper av människor. Risken att drabbas av en biverkning är så oändligt mycket mindre än att människor blir svårt sjuka eller dör skulle de sjukdomar vaccinet avser få fritt spelrum. Av en sjukdom som mässlingen, till exempel, drabbas en av 500 smittade av svår hjärnhinneinflammation, en på tusen dör – risken att ett barn ska få samma sjukdom av vaccinet är en på två till tre miljoner.
Just mässlingsvaccinet MPR, ett trippelvaccin som infördes 1982, måste tas i två omgångar, och som även skyddar mot påssjuka och röda hund, är det enskilda vaccin som väckt störst skräck och fått hundra tusentals föräldrar världen över att hindra vaccinering av deras barn. Anledningen är en brittisk studie från 1998 där forskare hävdade att de funnit ett samband mellan MPR och autism. Senare visade det sig att deras resultat var frukten av ett misstag, och trots otaliga försök har sambandet mellan autism och vaccin aldrig kunnat påvisas.
Men föreställningen lever kvar, och har fått vaccinationsbenägenheten att sjunka i länder där den redan var låg (och den fungerar som bränsle och/eller slagträ för alla vaccinationsmotståndare värda namnet i de länder där vaccinationer obligatoriska). EU:s mål att utrota mässlingen i Europa 2010 kommer inte att uppfyllas. Mellan 2006 och 2007 drabbades 12 000 barn, framför allt i Rumänien, Tyskland, Schweiz och Italien. Så sent som i våras drabbades Wales, där i genomsnitt 86 procent av landets tvååringar har ett fullgott skydd efter MPR-vaccinering, av ett stort mässlingsutbrott. I en drabbad skola var samma siffra 14,8 procent.
I Sverige kan autismskräcken avläsas i statistiken från Smittskyddsinstitutet. För att MPR-vaccinet ska fungera krävs att 95 procent av befolkningen har tagit det: bland barn födda 1999 är det bara 88 procent, vilket i smittskyddstermer betyder att den årskullen gör ett större mässlingsutbrott i Sverige fullt möjligt. Efter ett par år vände kurvan uppåt och nu är vaccinationsgraden dryga 96 procent. Det finns lokala variationer, varken Stockholm eller Uppsala uppfyller 95-procentsmålet.
I dag får föräldrarna själva avgöra när och om deras barn ska vaccineras. De som väljer att inte göra det har enligt Socialstyrelsen argument som faller inom de tre grova kategorier som vaccinationsmotståndare världen över kan delas upp i: de pseudovetenskapliga, de som är skeptiska mot vaccin och medicin överlag och new age-anhängare som föredrar alternativa kurer.
De enda som kommer i närheten av ett svenskt organiserat motstånd mot vacciner är antroposofrörelsen med centrum i Järna utanför Södertälje. I Järna finns Vidarkliniken – vars status i sjukvårdssverige är hyfsat hög, man samarbetar till exempel med Karolinska institutet och Linköpings universitet. Läkaren Jackie Swartz på Vidarkliniken skriver i sin ”Vacciantioner – fördelar och nackdelar” att det är bra för barn att genomgå mässlingen, att det är en ”mognadsprocess psyko-motoriskt-socialt, men att också immunförsvaret samtidigt stärks både specifikt och generellt”.
Antroposoferna har en historisk koppling till miljöpartiet och den tidiga miljörörelsen, men delar av vänstern har också haft problem med vaccinationer. I vänsterbetonade tidningen Kulturen uppmanas människor att ”våga avvakta med vaccinering” mot svininfluensan. Som skäl framförs ett hopkok av idéer, dels från ovan nämnde Swartz, men även från en Alan Rees som beskrivs som en av landets ”mest pålästa” när det gäller vaccin och vaccinationsskador. Denne Rees hävdar att anledningen till att så många av dem som dött av svininfluensa varit unga beror på att – de vaccinerats i högre utsträckning än de som är äldre.
Men vaccinationsmotstånd är inte ett renodlat vänsterfenomen. Däremot finns det en större chans till det bland grupper som lever på att vara emot etablissemanget – och de stora företag som trots allt tjänar pengar på att framställa vaccin. Till exempel är Nationaldemokraternas tidning den enda, förutom Kulturen, som publicerat artiklar där svininfluensavaccinet framställs som både skumt och farligt utan att någon vetenskaplig representant får komma till tals och säga annorlunda (mainstreammedier håller sig till ”fettdoktorn” Annika Dahlqvist, en figur det är lättare att förhålla sig kritisk gentemot).
Men även om vaccinationsmotståndet i Sverige enligt Socialstyrelsen inte är så stort att det ens kan kallas organiserat betyder inte att det inte finns på andra håll i världen.
I USA, där barnvaccinationer är obligatoriska och flera delstater nekar barn tillgång till förskolor och skolor om föräldrarna inte kan visa upp ett godkänt bevis på att de är vaccinerade, drivs vaccinationsfrågan – parallellt med mer naturmedicinska och allmänt vaccinationsskeptiska argumentationer – som en medborgarrättsrörelse med ”vetenskapliga” förtecken. Det främsta argumentet är att det saknas forskning och att det är en mänsklig rättighet att själv få bestämma om man själv eller ens barn ska vaccineras.
I oktober ordnade till exempel den snart 30-åriga organisationen National Vaccin Center en stor, och enligt egen utsago banbrytande, konferens i Washington där läkare, sjuksköterskor och antivaccinationsaktivister samlades under parollen ”show us the sience, give us the choice”. Företrädare för organisationen deltar regelbundet i tevedebatter, samlar in pengar till en fond för ”oberoende” vaccinforskning och bedriver lobbyverksamhet för att häva vaccinobligatoriet (som går att få dispens ifrån, av religiösa eller medicinska skäl, myndigheter rapporterar om en ständigt ökande kvot föräldrar som åberopar detta av anledningen att de är emot vaccinering). Argumenten är långt ifrån flum om att sjukdomar är bra för människan, eller att någon har förgiftat vaccinen eller att sjukdomarna är skapade av CIA och/eller läkemedelsindustrin. I stället kopplar man ihop den ökade förekomsten i västvärlden av autism, astma, adhd och diabetes med att barn vaccineras, och kräver att vetenskapen bevisar motsatsen.
Och det är de inte ensamma om. De mest aggressiva och utåtriktade vaccinationsmotståndarna är just de som för en pseudovetenskaplig argumentation.
Den som söker på youtube efter ”vaccination” får i dagsläget 29 000 träffar: de som hamnar överst i sökningen är filmklipp som ägnas åt hur farliga vacciner är, hur de leder till autism, hur läkemedelsbolagen har blåst oss alla och gjort oss beroende av deras mediciner och sprutor för att de ska kunna göra så stor profit som möjligt.
Ofta är talespersonen en förälder till ett drabbat barn eller en läkare som sett ljuset och insett sanningen om ”vaccinationsindustrin”. En av de mest inflytelserika är Jenny McCarthy, flickvän till skådespelaren Jim Carrey. Efter att deras son drabbats av autism ägnar sig paret åt att högljutt lobba mot vaccinationer, och attackera andra kändisar – som Amanda Peet – som i sin tur är engagerade i att förmå föräldrar att vaccinera sina barn. Att vaccinera eller inte är en stor fråga för många föräldrar i USA.
Att propagandan, som är som störst i sociala medier, mot vaccin över huvud taget fortsätter beror på att den – liksom är fallet med alla konspirationsteorier – innehåller korn av sanning. Det är inte riskfritt att ta ett vaccin. Människor kan vara allergiska eller vara den på miljonen som faktiskt råkar ut för en riktigt allvarlig biverkning.
Det är dock omöjligt att bevisa att de reaktioner som föräldrar och vissa vetenskapsmän och -kvinnor hävdar kommer av vaccinering faktiskt gör det. Tvärtom tyder all samlad forskning på motsatsen.
”Debatten” närs också av att traditionella medier älskar konflikter, och enligt den devisen låter vaccinationsmotståndare komma till tals på samma villkor som de som påpekar nyttan med vaccinationer – utan att ta hänsyn till att motståndarna inte har några som helst vetenskapliga belägg på sin sida.
Ser man till Sverige är vaccinationsmotstånd i dagsläget inte något stort problem, men i ovaccinerade delar av världen – som Öst- och Centraleuropa och de fattiga delarna av Syd – är det livsfarligt. Än så länge har bara svåra sjukdomar som mässlingen, tbc och polio lyckats utrotas i de länder som kombinerat massvaccinationsprogram med hygieniska åtgärder, och i stora delar av världen är den vaccinationspolitik som förts i Sverige en önskedröm.
Och medan människor dör i sjukdomar som den rika världen utrotat för decennier sedan gör antivaccinationsaktivister i samma länder vad de kan för att stoppa de hälsoprogram som kommer till skott. UNICEF har råkat ut för hårdföra och internetstyrda motkampanjer av vaccinationsförnekare de gånger de dragit igång informationskampanjer om vaccin i Syd. Motkampanjerna sprider pseudovetenskaplig skrämselpropaganda framför allt via sociala medier som facebook, youtube och bloggar – medier som saknar krav på faktagranskning, når enormt många (med undantag av de flesta bloggar) och där diverse haverister med tjusiga titlar kan verka fritt utan konfrontationer.
Än så länge gör de det utan större motstånd: internet må vara den mest fantastiska kunskapsbank världen hittills skådat, men i dagsläget är det psuedovetenskapliga vaccinationsmotståndare, kreationister och diverse megalomana charlataner som leder informationsracet om de digitala själarna. Här finns hur mycket som helst att göra för den som vill göra skillnad. Efter att han eller hon tagit sin spruta.
Anna Hellgren