Världen över arbetas det intensivt med stadsplaneringsstrategier för att hantera den fortgående urbaniseringen, råda bot på dagens ohållbara levnadsmönster, bilism, överkonsumtion av ändliga resurser och segregation. Delegationer från Kina, Japan, Tyskland och Frankrike strömmar till miljöprofilerade stadsdelar som Västra hamnen i Malmö och Hammarby sjöstad. Välfärdsstatens och socialdemokratins stadsplanering med grannskapsenheter, funktions- och trafikseparering, god bostadsstandard för alla gjorde Sverige världsberömt. Det var en planering präglad av funktionalitet och jämlikhet och nu finns en förväntan om att Sverige också ska lyckas kombinera ett välutvecklat miljötänkande med social rättvisa.

Efter kulmen i miljonprogrammet följde ett bakslag och en lång period av tystnad och försiktighet bland samhällsplanerare och arkitekter. Stads- och bostadspolitiken nedmonterades. Nu kraftsamlas det igen och politik för en hållbar stadsutveckling formuleras runtom i landets kommuner, regioner och av olika nationella organisationer. Problembilden som målas upp – bilism och social segregation – hänförs till den modernistiska planeringen. Om ljus, luft och funktionsuppdelning var mantrat tidigare är täthet och blandning, oftast à la 1800-talets kvarterstad eller promenadstad, lösningen i dag. Vid första anblick kan argumentationen tyckas rimlig: täthet och funktionsblandning för att komma bort från bilberoendet, täthet för att effektivisera energiförsörjning och infrastruktur, blandning av handel, service, boende och kontor för att ge mångfald, trevlighet, tillväxt i den nya ekonomins kreativa branscher och handel 24-7, sammanbygd rutnätsstruktur för att motverka fysisk segregation och grannskapsenklaver. Förespråkare återfinns i olika läger, inte minst i en besynnerlig blå-grön allians. Det påpekas gärna att ”alla är överens”, att den täta kvartersstaden är stadsbyggnad ”bortom ideologi”, bortom gammalt stuprörstänkande och att ”fakta” går hand i hand med efterfrågan, speglad i de höga bostadspriserna i storstädernas innerstadskvarter.

Men denna argumentation kan närmast beskrivas som postpolitisk genom att stora frågor om samhällets organisering; sociala normer och fördelning av resurser och makt inte finns med. Promenadstaden är beroende av ett bilburet omland och kan beskrivas som en lättversion av hållbar utveckling, med små justeringar av dagens livsstilar men i övrigt samma organisering av samhället, samma tillväxtekonomi, samma urbana medelklassnormer. En framsynt rödgrön allians borde formulera en mer långtgående politik för en miljörättvis stadsutveckling som matchar visioner om en på djupet hållbar ekonomi, nya former för arbete och fritid, livskvalitet, förhållande till det gröna och maktrelationer – lokalt såväl som globalt. På så vis kan stadsbyggnadsfrågorna bli brännande politik som visar att de utbredda drömmarna om en annan mer hållbar och rättvis värld faktiskt är möjliga. En sådan politik bör lyfta fram:

  • Flerkärniga demokratiska stadsstrukturer.Framtidens storstäder bör kännetecknas av flera centra med olika kvaliteter och kännetecken snarare än ett maktcentrum där innerstaden står som norm för byggande. Flerkärnighet kan stimuleras genom byggande, utveckling av verksamheter, kultur, tvärgående kollektivtrafik och service i städernas förortsband och regionala kärnor.
  • Tänka nya gröna rättvisa samhällen. I dag satsar regeringen till exempel i Delegationen för hållbara städer framför allt på att stimulera utveckling av ny miljöteknik. Satsningar bör även innefatta långsiktiga visioner om riktiga nollutsläppsstäder med nya levnadsmönster och plats för till exempel urban odling, småskalig och lokal energiförsörjning, frihet från bilen, nya gröna sociala rum, former för kollektivitet och samnyttjande med nya tjänster, rum för minskat resande och ett lugnare tempo med ökad livskvalitet. Användandet av befintliga byggnader kan effektiviseras till exempel med nya kontraktslösningar och boendeformer.
  • Nyläsning och upprustning av modernismens förorter.Se möjligheterna i förorterna. Miljonprogrammet står för cirka 25 procent av bostadsbeståndet i Sverige och står nu inför upprustning. Detta och andra modernistiska förorter är hem, minnen, trygghet, lokal kultur och framtid för en stor del av befolkningen. Här är befolkningsökningen – inflyttning och barnafödande – dessutom störst och här finns utmärkta möjligheter att utveckla framtidens gröna sociala boendemiljöer. I stället för att bygga om dessa till kvartersstadsliknande strukturer: utgå från och förstärk de kvaliteter som finns – lokala centra, medborgar- och kulturhus, gemensamhetslokaler, tvättstugor, mjölkbutiker, de bilfria stråken, öppna lek- och picknickytor, närhet till grönska och möjlighet till närrekreation, odling och lokala kretslopp. Bygg vidare på de kollektivistiska kvaliteter, närservice och grönska som man i helt andra änden försöker skapa i nybyggda områden som Victoria Park i Malmö.
  • Starkare regional planering.Miljöstörningar, bilism, segregation och ojämn utveckling med trängsel och överexploatering i vissa delar och avveckling av service och handel i andra delar är regionala problem som behöver lösas med regionala grepp. Här räcker inte kommunernas enskilda planer till; bättre samordning behövs eller att planeringsmandat överlämnas till regionala organ. Till exempel har Storstadssatsningen, Blommansatsningen och Ytterstadssatsningen haft ett lokalt fokus på ”utsatta förorter” och i stora drag inte lyckats bryta segregationen. Ett område är inte segregerat i sig, det är relationerna mellan dess olika områden som gör staden som helhet segregerad. Insatser bör innefatta ett regionalt helhetsgrepp där man också försöker bryta ensidigheten i välmående områden eller till exempel lokalisera viktiga samhällsfunktioner till lågstatusområden, såsom Södertörns högskola och Riksteatern.
  • Ett nationellt organ för hållbart stadsbyggande. Om Sverige ska ha ambitionen att vara världsledande när det gäller hållbart och miljörättvist stadsbyggande behövs ett nationellt organ med särskilt uppdrag att samla, sprida och kommunicera kunskap om dessa frågor till såväl professionella som allmänhet.

Sverige ses på många håll i världen fortfarande som föregångare när det gäller samhällsplanering, mycket tack vare socialdemokratins satsningar på kollektivitet och hög bostadsstandard för alla. Det är hög tid att bygga vidare på detta arv och skapa en politik där Sverige blir ett föregångsland för miljörättvisa städer.

Karin Bradley är doktor i samhällsplanering och forskare vid Institutionen för samhällsplanering och miljö, KTH.

Ola Broms Wessel är arkitekt och driver arkitektkontoret Spridd.