På Ljungbyskolan strax utanför Kalmar jagar ett gäng högstadiekillar en 14-årig pojke. Ingen vuxen finns i korridoren när gänget ställer sig runt pojken och hånar honom. Utan förvarning drar 14-åringen fram en kniv och sticker den i den pojke som står närmast. Knivbladet skär djupt in under ögat. Som genom ett mirakel blir synen inte skadad, men offret får permanenta skador.
Senare samma eftermiddag skriver en av offrets vänner på sin blogg: ”I dag när jag åkte till min gamla skola så fick jag höra en ganska jobbig och konstig grej. En av mina bästa kompisar hade blivit knivhuggen precis vid ögat av en mobbad kille i skolan. Den mobbade killen hade varit mobbad nästan hela sitt liv.”
Händelsen på Ljungbyskolan i maj 2005 är på flera sätt illustrativ. Våldet i skolan är vanligare på högstadiet än i gymnasieskolan och det vapen som ofta används är kniv eller andra tillhyggen. Allra vanligast är våldet i nian. Varje år utsätts 2000 niondeklassare för våld i skolan som är så pass grovt att de behöver uppsöka sjukvård. För mellanstadiet är siffrorna osäkra. Det mesta tyder på att våldet där är nästan lika vanligt som på högstadiet, men lindrigare. Nästan alla gärningspersoner är pojkar. Även de flesta offren är pojkar, men också många flickor råkar illa ut.
Under 2009 presenterade Brottsförebyggande rådet rapporten Grövre våld i skolan. En av slutsatserna är att det grövre våldet följer en tydlig social gradient. Elever vars föräldrar är arbetare utsätts oftare för våld än elever vars föräldrar är högre tjänstemän. Elever som bor i lägenhet utsätts oftare för våld än de som bor i villa. Elever som kommer från splittrade familjer utsätts oftare för våld än elever som bor med båda sina föräldrar. Däremot är våldet lika vanligt på stora skolor som på små, lika vanligt på mindre orter som i större städer.
Misshandeln på Ljungbyskolan är typisk också i ett annat avseende, nämligen att mobbning ökar risken för våld. Sannolikheten är för att en elev ska bli utsatt för grövre våld ökar med tio gånger om eleven är utsatt för mobbning. Sambanden är av tre slag: mobbning kan eskalera till grövre våld, mobbning kan till att offren hämnas och mobbning förskjuter ribban för vad elever och skolpersonal uppfattar som normalt, om lättare trakasserier accepteras ökar också risken för det grövre våldet.
Flera forskare har dragit samma slutsats, det mest effektiva sättet att motverka grövre våld i skolan är att förebygga mobbning. För att lyckas är flera saker avgörande, framför allt att skolan snabbt upptäcker och tar tag i kränkningar och diskriminering. På en avgörande punkt går utvecklingen dock i rakt motsatt riktning. Under det senaste året har lärare varslats eller blivit uppsagda i mer än var tredje kommun. Minskad personaltäthet ökar risken för mobbning. Ännu starkare är sambandet när det gäller det grövre våldet. När vuxna finns i närheten är det ytterst ovanligt med grövre våld och när våldet ändå inträffar blir det lindrigare om det finns vuxna i närheten. Kontentan är glasklar, neddragningar av skolpersonal, uppsägningar av skolvaktmästare, besparingar på fritidspersonal och rastvakter – allt detta gör skolan otryggare, det ökar mobbningen, det ökar risken för grövre våld.
En vanlig invändning, som gång på gång upprepas av borgerliga kommunpolitiker, är att större elevgrupper och neddragningar av skolpersonal inte i sig skapar otrygghet, utan att det avgörande är kvaliteten på relationen mellan elever och skolpersonal, men det stämmer inte. Färre vuxna i skolan gör den otryggare. Samtidigt har relationens karaktär också betydelse. Förtroendefulla och tillitsfulla relationer mellan elever och skolpersonal minskar risken för mobbning och grövre våld. Tillit mellan skolpersonal och elever gör att hela skolklimatet blir tryggare, men det innebär också att elever blir mer benägna att berätta för lärare och skolpersonal om kränkningar och allvarliga hot. Då får skolan också en möjlighet att agera. Skolminister Jan Björklund har flera gånger hållit fram studieresultaten i den finska skolan som ett föredöme. Vad han aldrig nämner är att trivseln i den finska skolan är sämre, den är mer auktoritär och relationen mellan lärare och elever är mindre tillitsfulla än i Sverige.
Den 7 november 2007 klockan 11.40 öppnar Pekka-Eric Auvinen, då 18 år gammal, dörren till huvudingången till Jokela skolcentrum, en högstadie- och gymnasieskola. I jackfickan har han en pistol, en Sig Sauer 22, som han lagligt har köpt i en vapenaffär. Han avlossar 76 skott, dödar åtta personer, sex elever, skolsköterskan och skolans kvinnliga rektor. Innan han dödar rektorn hinner hon få ut ett meddelande via skolans högtalarsystem. Alla uppmanas att springa in i klassrummen och låsa dörrarna. Klockan 13.54 hittar en polisman Pekka-Eric Auvinen på en av skolans toaletter. Han har skjutit sig själv i huvudet. Senare på kvällen dör han.
Finska justitiedepartementet färdigställde nyligen Jokelarapporten. Flera av punkterna handlar om att skolan måste bli bättre på att uppmärksamma hur eleverna mår. Det konstateras att Pekka-Eric Auvinen under många år utsattes för mobbning, främst under mellanstadiet och i högstadiet. Just detta är typiskt för flera skolskjutare, de har blivit mobbade, men mobbningen ligger ofta flera år tillbaka i tiden. De har inte fått upprättelse, såren har inte läkt. Hos Pekka-Eric Auvinen fortsatte hatet att växa. Bokstavligt talat mot hela mänskligheten, det skrev han om på sin hemsida. I detalj planerade han sin hämnd.
Skolskjutningarna i USA, Finland och Tyskland kan delas upp i två kategorier, dels de där förövarna varit mobbade, dels de där våld mellan kriminella gäng eskalerat och spridit sig in i skolan. I Sverige är dåd med skjutvapen i skolan extremt ovanligt, men 2001 blev en 16-årig elev vid Bromma gymnasium ihjälskjuten av en förövare som inte själv gick på skolan. Mordet hör hemma bland gängkrigen, det handlade om en uppgörelse om narkotika där förövaren var påverkad av både valium och ecstasy.
I USA har man försökt att hitta gemensamma drag hos skolskjutarna, men inga samband gäller för alla. Många har haft psykiska problem, men för det mesta har de psykiska besvären konstaterats först efter att de har begått dåden. Flera förövare har varit mobbade i skolan, men inte alla. Många har varit socialt isolerade, men inte heller det stämmer på alla. Nästan alla förövare har varit män, men vid den första skolskjutningen i USA, 1979, var förövaren den 16-åriga flickan Brenda Spencer. Hon dödade rektorn och en väktare med ett gevär som hon fått i julklapp av sin pappa. Efteråt motiverade hon dådet med att ”I don’t like Mondays”, ett uttalande som blivit berömt genom Bob Geldofs låt om skolskjutningen.
Mest genomanalyserad är skolskjutningen i Columbine High School 1999 då Eric Harris och Dylan Klebold sköt ihjäl tolv elever och en lärare för att sedan själva begå självmord. I flera av utredningarna förespråkas att presumtiva utövare av dödligt våld borde få stöd, nu senast menade författaren Dave Cullen att de borde få terapi. Problemet är att veta vilka som ska få stöd eller terapi. Förövarna går inte att peka ut i förväg.
Det dödliga skolvåldet har flera orsaker. En är tillgången till vapen. I Finland har skolskjutningarna lett till en hårdare vapenlagstiftning. I USA där vapenlobbyn är starkare har lagstiftningen inte skärpts. En annan orsak är att flera av förövarna har inspirerats av tidigare skolskjutningar. Knappt ett år efter skolskjutningen i Jokela skedde ett nytt dåd i finska Kauhajoki. Elva personer sköts till döds. Dådet var en imitation av det i Jokela. En copycat, som det numera kallas.
Sedan skolskjutningen i Kauhajoki 2008 har hoten om våld i finska skolor ökat lavinartat. Polismyndigheterna har sammanställt en lista på tre hundra hot som man bedömt som allvarliga. Myndigheterna menar att orsaken till ökningen är att rapporteringen i framför allt media stimulerat nya våldsdåd. Medierna inte bara skildrar, utan påverkar också vad som kommer att ske. De finska skolmyndigheterna har därför vädjat till media att inte rapportera om ringa fall av misshandel och om hot i skolan som aldrig sätts i verket. I Sverige driver den kände journalisten och UR-chefen Erik Fichtelius tesen att medierna bör vara konsekvensneutrala, det vill säga skildra verkligheten oavsett vad det får för konsekvenser, men de finska erfarenheterna visar att den tesen har sina begränsningar. Medierna bör ha ett ansvar att inte stimulera copycats, det vill säga raka motsatsen till konsekvensneutralitet.
Copycatfenomenet har varit nära att också drabba Sverige. Dagen efter skolskjutningen i Jokela blev rektor Rolf Ödén och vaktmästaren vid Enskede gårds gymnasium mordhotade av två pojkar vid skolan. De hade länge varit fixerade vid Columbine, nu ville de kopiera massakern i Jokela. Denna gång upptäcktes dock hoten i tid, men det hade funnits tecken tidigare. En av pojkarna hade hållit en bagarkniv mot halsen på en annan elev. Den gången skedde inte ens någon polisanmälan.
En gemensam nämnare för nästan alla skolskjutningar är att gärningspersonerna i förväg berättat för klasskamrater och närstående om de dåd som de planerar. Dessa berättelser utgör ofta en pusselbit till förövarnas motiv; de ska hämnas men drömmer också om att dådet ska göra dem berömda. Genom att berätta i förväg om vad de planerar kan de få känna smak av den berömmelse de hoppas att uppnå. Dessa berättelser är samtidigt ett avgörande verktyg för att förhindra dåden. Förutsättningen är att de som hör historierna inser allvaret och berättar för skolpersonal om vad de fått reda på. Det var just det som skedde på Enskede gårds gymnasium och som ledde till att polisen grep de två pojkarna innan något hann hända. Återigen leder resonemanget tillbaka till att en skola med närvarande skolpersonal, med ickeauktoritära relationer mellan elever och personal har störst möjlighet att förebygga det grova våldet.
I Sverige har skolvåldet också tagit sig ett annat uttryck. Varje dag anläggs bränder i svenska skolor. Allra vanligast är att bränderna startar under skoltid. Utsatta platser är uppehållsrum, toaletter och papperskorgar. Oftast är det elever som är gärningspersoner. Även i denna grupp återfinns många som blivit utsatta för mobbning, jämfört med våldsutövarna är de ännu mer marginaliserade och oftare är deras skolresultat dåliga. Mer sällan tänds skolbyggnaderna på under kvällar och helger, men det är de bränderna som får värst konsekvenser. Då tar det längre tid innan släckningen kan starta. Varje år brinner flera skolor ner och antalet skolbränder har ökat. En förstörd skola är en traumatisk upplevelse och kostnaderna är enorma, omkring 500 miljoner kronor varje år. På Brandskyddsföreningen växer utbildningarna och skrifterna om hur bränderna ska kunna undvikas. Många förslag handlar om skolbyggnaderna, om larm och om att får bort containrar och papperskorgar nära skolväggar. Men åter igen finns ett budskap vi nu känner igen: En av förklaringarna till ökningen av bränder är att färre vuxna rör sig i skolan. Vaktmästare och skolpersonal som möter eleverna även under rasterna har en starkt förebyggande effekt.
Tilliten mellan människor är det kitt som får ett samhälle att fungera. I Sverige är tilliten fortfarande högre än i de flesta länder. En orsak är att det finns stabila och pålitliga offentliga institutioner som bidrar till att skapa en anda av förtroende. Den viktigaste av dem är skolan, där samhällets framtid formas. De neddragningar som nu slår igenom med full kraft riskerar inte bara att öka otryggheten i skolan – vad som hotas är samhällets livsnerv, det sammanhållande kittet. Under det senaste året har neddragningar smulat sönder fungerande lärarlag och krossat skolpersonalens ambitioner på många håll. Vad vi bevittnar är en offentlig sektor på reträtt där inte ens den institution som skulle skapa framtidstro skyddas från dränering.
Mats Wingborg är skribent med inriktning på utbildning och arbetsmarknad.