När jag läser Sara Edenheims artikel ”När normen granskar sig själv” (Arena 6/2009) där hon går till angrepp mot svensk maskulinitetsforskning börjar jag tänka på 1980-talsgruppen Ratata och refrängen till deras låt ”Pojkar”: ”Vi är pojkar och pojkar vill ha kul, när pojkar är små då vet man hur det går”
Edenheims text ekar hur svensk maskulinitetsforskning är just detta, något för pojkar som vill ha kul, och att omvärlden, i detta fall den övriga forskningsvärlden, har överseende och är positivt överslätande kring maskulinitetsforskningens fel och brister. Som maskulinitetsforskare och kvinna (huruvida jag är kvinnlig är mindre viktigt) känner jag igen mycket av det jag läser i Edenheims text. Men jag finner också påståenden som är ogrundade och förringande mot den forskning och undervisning som jag och andra som fokuserar män och maskuliniteter bedriver. Den forskningen är långt i från historielös forskning som ignorerar rötter i feministisk teori och kvinnoforskning, och inte heller är det så att maskulinitetsforskare är personer som lallar runt på universitetsinstitutioner runt om i landet, utan att avkrävas teoretiskt kunnande eller vetenskapligt förhållningssätt.
Ett av de huvudsakliga problemen jag ser med Edenheims inlägg är att hon talar om ett ansiktslöst och homogent kollektiv av svenska maskulinitetsforskare utan att specificera vilka hon syftar på, och vilken typ av forskning de bedriver. Att inte gå till personangrepp har verkligen sina poänger men ansiktslösheten får också konsekvensen att det blir svårt att veta vad det egentligen talas om. Som Edenheim riktigt påpekar så har feministisk forskning sedan länge tillbaks fokuserat män, och idag finns det en mängd genusforskare som forskar om både män och kvinnor, ofta relationer mellan könen. Men också mellan män. Vem är då egentligen en maskulinitetsforskare? Är man det så fort man forskar om män på något sätt? Eller är man endast det om man själv benämner sig som sådan? Jag, och fler med mig som forskar om män på olika sätt känner oss skeptiska att kalla oss för maskulinitetsforskare. Just därför att vi inte uppfattar maskulinitet och män som särskiljt från konstruktionen av och relationen till femininitet och kvinnor. Att därför som Edenheim påstå att ”den typ av maskulinitetsforskning som dominerar Sverige idag rör sig dock sällan inom feministiska forskningsnätverk” ter sig därför relativt obegripligt och är inte sann. Om man räknar alla dem som håller på med män ur ett kritiskt och feministiskt perspektiv till maskulinitetsforskare är det snarare en forskning med stark koppling till feministiska forskningsnätverk.
Edenheim har dock en poäng i den kritik hon riktar mot inmutningen av maskulinitetsforskning som ett nytt och särskiljt fält inom genusforskningen. Jag håller med om att maskulinitetsforskning ofta behandlats som något nytt, spännande och extra viktigt. Att det ges speciella kurser i män och maskuliniteter medan kurser med rubriken ”Kvinnor och femininitet” lyser med sin frånvaro är bara ett exempel på detta. Inte sällan får jag som forskar om män höra att det är bra, roligt och viktigt att man (!) studerar också män. För att genusvetenskapen inte ska vara enögd och representera det särintresse som det innebär att vara kvinna. Förklaringen till överskattningen av maskulinitetsforskning är en enkel för oss som feminister, den reflekterar överskattningen av ett kön: män. Att det är vi som forskar om män och maskuliniteter som skapat denna ”hajp” kring forskningsfältet är ju då inte fallet, för i själva verket älskar ”alla” män. Så väl kvinnor och män. Alla förälskas och förförs av maskulinitet, det ligger i själva normens funktion. Här är jag överens med Edenheim om att man måste vara kritisk och försiktigt kring hur man forskar kring män och maskulinitet, så att maktfokus inte försvinner.
Det jag saknar i Edenheims text är dock något tydligt budskap om vad vi då ska göra med den där eviga förälskelsen i män och maskulinitet, vad ska vi göra med de problematiska aspekterna som finns i maskulinitetsforskning, och som ju reflekterar problemet män i ett patriarkat/könsmaktsordning i stort? Ska vi helt simpelt sluta undervisa om män och maskuliniteter, ska vi bara låta allt gå under samma flagg, ”genus”? I detta finns det ju något förrädiskt, för män och kvinnor kan ju inte helt enkelt förstås på samma sätt, och heller inte forskas på på samma sätt, för då missar vi just att begreppsparet man och kvinna också har en inneboende hierarki. Att benämna män som män (från Hearn ”naming men as men”) och diskutera män som könade varelser handlar därför inte enbart om något förälskelseprojekt och att göra det som alla ”vi” förtryckta redan vet, att män är norm och osynliga. Utan att faktiskt studera hur män praktiskt, i vårt vardagsliv i så väl styrelserum som på fotbollsplaner och vid dagishämtning upprätthåller status och dominans över kvinnor.
Edenheim är inte så detaljerad i sin kritik av maskulinitetsforskning utan nämner bara två namn, Kimmel och Connell. Connells begrepp hegemonisk maskulinitet har sina problem och har motstått omfattande kritik, något som de flesta som forskar om män förhåller sig till. Om Edenheim verkligen tittat sig omkring i det svenska maskulinitetsforskningsfältet hade hon till exempel funnit Nordens första professor i studier av män och maskuliniteter, Jeff Hearn. Hearn med djup förankring i marxistisk feminism och radikalfeminism föreslår istället för hegemonisk maskulinitet begreppet ”hegemony of men”, mäns hegemoni. Detta syftar till att, i stället för att fokusera på ideal bland män, studera hur mäns faktiska praktiker ser ut. I stället för att alltså studera hur svenska män alltså uppfattar sig själva som jämställda bör man utifrån Hearn studera hur män i Sverige fortfarande inte tar ut pappaledighet i någon nämnvärd utsträckning, bara gör en tredjedel av hemarbetet, och kanske viktigast, är våldsamma mot såväl kvinnor som andra män. Visst, kanske är det inget nytt ur ett feministiskt perspektiv, men icke desto mindre viktigt.
Jag har inte mer än Edenheim något exakt svar vi ska göra med de ”problematiska pojkarna” maskulinitetsforskning. Jag tror dock att det handlar om tydlighet när vi kommunicerar kring vår forskning om män, om att genus i dag alltid måste förstås i relation till makt. För det finns ett behov av ytterligare kunskaper, bland skolpersonal, sjukvård, socialtjänst, militär och polisväsende för att nämna några områden, kring män och maskulinitet. Detta gäller både att se den manliga norm som finns på olika arbetsplatser, och hur denna norm inte dimper ner från himlen utan skapas och iscensätts av människor varje dag. Men också kunskaper att möta pojkar och män, som bekönade varelser, att se att det inte enbart är flickor och kvinnor vi ska jobba med för att skapa jämlika förhållanden utan att detta i allra högsta grad rör pojkar och män.
Det som är intressant med forskning kring män och maskulinitet är att den inte sällan rönt intresse och uppmärksamhet från politiskt håll. Som Niclas Järvklo visar i sitt bidrag till Arenas tema maskulinitetspolitik, och som han skriver om i sin kommande avhandling i idéhistoria så har det bildats synergier mellan forskning om män och svensk jämställdhetspolitik. Men mycket av den maskulinitetsforskning som bedrivs i dag är också kritisk mot jämställdhetspolitikens framställning av ”maskulinitet i kris”, där män framställs som problematiska i relation till sin sexualitet, sin hälsa, i skolan och i trafiken. I stället för att enbart vara en spegling av en existerande ”man i kris”, fungerar dessa politiskt formulerade diskurser som ”genus-teknologier”, det vill säga de bidrar också till att skapa genus. Ett viktigt bidrag som samtida svensk maskulinitetsforskning kommer med är därför att visa på vilka män som görs problematiska i dessa diskurser, och vilka män som får fortsatt stå som goda och oproblematiska. Intersektionalitet blir här viktigt att ta inför att visa hur etnicitet och klass vävs in i vad som är problematiskt, de goda jämställda männen är ofta relativt unga vita svenskar ur medelklassen. Etnologen Marie Nordbergs bidrag till antologin ”Maskulinitet på schemat” där hon problematiserar pojkars prestation i skolan är ett sådant exempel på feministisk maskulinitetsforskning med tydligt intersektionell inriktning. Här stryks inte skolpolitiken om pojkars underprestationer och en ”feminiserad skola” medhårs, utan komplicerar bilden, visar att vissa pojkar blir problematiska medan andra högpresterande pojkar (etniskt svenska och ur medel- och överklass) är fortsatt osynliga och självklar norm.
Edenheim har en viktig poäng i sin artikel, att forskning om män och maskuliniteter är en riskabel verksamhet som kan gå över i ett förälskelseprojekt där män riskerar identifiera sig allt för mycket med det de ska kritiskt granska. Att det finns problem i fältet är jag också överens med henne om. När mitt förslag att Nordisk förening för forskning om män och maskuliniteter skulle heta feministisk förening röstades ner på föreningens konstituerande möte, vittnar det om att det finns de som undviker att kalla sig feminister inom maskulinitetsforskningen. Detta är dock långt i från alla, och i synnerhet i Sverige är vi många som liksom Edenheim vill stoppa en utveckling mot en maskulinitetsforskning som försöker särskilja sig från och bilda sig en autonomi gentemot övrig genusforskning. I stället behövs större integrering och möten mellan forskning om män och feministisk teori i all dess former, något som jag aktivt verkar för som styrelsemedlem i Nordisk förening för forskning om män och maskuliniteter. På samma sätt betonar jag alltid tydligt i min undervisning kring män och maskulinitet att denna forskning långt ifrån är något nytt utan att den inte går att förstå utan att se kopplingen till feministisk forskning. Ibland känner jag mig som en infiltratör i ett fält där män plötsligt tar plats på ett sätt som man inte ser på andra områden inom genusforskningen. Men i stället för att vända dem ryggen och låta pojkar vara pojkar, stannar jag kvar. Genom att bedriva kritisk feministisk forskning och undervisning om män och maskuliniteter försöker jag, och andra med mig, att aktivt arbeta för att fältet inte ska bli någon ”boys club”, ytterligare en sfär för pojkar som vill ha kul.
Linn Sandberg är doktorand vid Tema Genus vid Linköpings universitet.
Sara Edenheim svarar:
Linn Sandbergs svar är intressant, hon visar att vi är inne på likartade tankespår och vi ser ungefär samma problem och fällor. På många sätt stödjer hennes insikter och erfarenheter mina egna. Skillnaden är att Sandberg verkar inom fältet och hoppas uppnå förändringar på det sättet, medan jag håller mig utanför det aktuella forskningsområdet. Det är ett val som varje forskare gör och ingenting jag tänker kritisera – jag befinner mig ju själv mitt i ett angränsande fält som jag vill förändra. En viss del av Sandbergs kritik mot min artikel tror jag mig ha besvarat framför allt i mitt svar till Hill/Hamrén och vad vi i grunden nog mest är oeniga om är vilken inställning som dominerar fältet i sin helhet (den feministisk teoretiskt insatta eller den motsatta). Här krävs det någon sorts kvantitativ referens som varken jag eller mina kritiker har möjlighet att belägga i våra korta artiklar och inlägg, men att man återfinner båda sorterna inom fältet är vi eniga om. Vi sätter dock gränsen lite olika för vad vi vill definiera som feministisk maskulinitetsforskning: Sandberg pekar, liksom Hill/Hamrén och Mellström, ut intersektionell maskulinitetsforskning som ett tecken på fältets goda hälsa och förmåga att anpassa sig till kritisk forskning, medan jag inte ser så stora förändringar med det perspektivet. Jag har läst ett antal avhandlingar och artiklar som skriver in sig i det fältet som ändå faller inom ramen för det jag är kritisk mot. Att jag är bristfällig med referenser beror, såsom Sandberg gissar, dock på att jag inte vill peka ut enskilda forskare, i synnerhet inte doktorander eller nydisputerade. Självfallet kan detta ha den bieffekten att det ser ut som om jag inte enbart generaliserar utan även är oinsatt i området, men jag vill nog framhålla att det är nästan omöjligt att vara oinsatt i maskulinitetsforskningen om man arbetar och undervisar på en genusvetenskaplig institution.
Att jag således nämner exempelvis Connell beror inte på att andra maskulinitetsforskares kritik mot ”Hegemoniska maskuliniteter” har gått mig förbi, utan på att den boken återfinns på kurslitteraturlistorna och, trots allt, utgör en av de första försöken till teoriutveckling inom området. Ett lovvärt försök som inte alls är meningslöst att läsa eller diskutera, men som inte riktigt passar ihop med den placering boken oftast får i den antaget feministiskt vetenskapsteoretiska ”forskningsfronten” på grundkurserna i genusvetenskap. Min kritik är således inte direkt riktad mot Connell, utan mot oss lärare och kursplanerare.
Både feministiska institutioner, ämnen och tidskrifter har det senaste decenniet bytt namn till genusvetenskap (eller genusstudier i Umeå) med det uttalade syftet att även män (både som forskare och forskningsobjekt) inte ska uteslutas. Att under denna ”samlande” (om än av andra anledningar problematiska) beteckning bedriva kritisk forskning som tar makt och skillnader i beaktande ser jag inget hinder för. Utifrån detta är det underligt att maskulinitetsforskningen beter sig närmast ”separatistiskt” i praktiken, även om retoriken må säga något annat. Inget annat av de feministiska forskningsområdena med ”särintressen” (inte ett ord jag föredrar) arbetar så målmedvetet med att etablera sig som ett eget ämnesområde. Sandbergs”insider-information” om Nordisk förening för forskning om män och maskuliniteters val att inte kalla sig feministisk är ändå lite överraskande och stödjer tyvärr min tes snarare än omkullkastar den. Att Sandberg är besviken över det och ändå vill stanna kvar är beundransvärt. Lika överraskande för mina kritiker är kanske att det ändå inte hjälper att Sandberg försöker lugna mig med att det är ”många” som var emot beslutet. Även för dessa ”många forskare” som vill studera pappaledighet istället för fotboll återstår problemet med vad man anser att forskningsresultaten ska kunna bidra till: vad gör den uppnådda kunskapen? Jag återkommer ständigt till den frågan och kanske att det är så att min ”uppdelning” mellan feministisk forskning och ”övrig forskning” utifrån det har varit lite missvisande; den tillåter mig inte att vara så tydlig som jag önskar. Måhända det fungerar bättre så här: nej, jag vill inte ”låta pojkar vara pojkar”, däremot skulle jag vilja låta kritisk forskning vara kritisk forskning i så stor utsträckning som det är möjligt.
Sara Edenheim är genusvetare.