I Arena 6/2009 diskuterar Sara Edenheim vad som är nytt med maskulinitetsforskning egentligen? Och vad är de emancipatoriska utgångspunkterna för maskulinitetsforskningen? Det är intressanta och i högsta grad angelägna frågor för oss som arbetar med maskulinitetsforskning och feministisk forskning även om Edenheims frågor inte är nya. Jag skulle snarare säga att det är de frågor som väglett maskulinitetsforskningen alltsedan den tog fart i slutet av 1970- och början av 1980-talet. I idéhistorikern Claes Ekenstams tolkning kan maskulinitetsforskningens framväxt ”betraktas som en legering av marxistisk vänsterkritik av det kapitalistiska samtidssamhället och feminismens kritik av patriarkala förhållanden och strukturer”. Connells teori om hegemonisk maskulinitet växer exempelvis fram som ett sätt att hantera det alltmer empiriskt otympliga patriarkatsbegreppet under detta skede av den genusvetenskapliga historien. Connell har själv sagt att: ”I was also at the time trying to get a theoretical handle on the process of historical change in patriarchy”.[2] Connell lanserar teorin om hegemonisk maskulinitet i slutet av 1970-talet. Det finns betydligt fler exempel men maskulinitetsforskningens historiska arv är på många sätt en direkt följd av 1960-talets och 1970-talets kvinnoforskning och kvinnorörelse. Den går på många sätt hand i hand med kvinnoforskningens expansion under 1970- och 1980-talet och kunskapsintressena formuleras till stor del utifrån kvinnoforskningens kunskapsteoretiska utveckling och emancipatoriska agenda. Inom mitt eget forskningsområde genus och teknik alternativt feministiska teknologistudier publicerar exempelvis Cynthia Cockburn 1983 och 1985 de idag klassiska texterna ”Brothers” och ”Machinery of Dominance”. De tillhör tillsammans med andra feministiska klassiker som Sally Hackers och Carol Cohns arbeten själva kanon inom området. Gemensamt är att det utifrån rådande kunskapsläge inom forskningsområdet fokuserade maskulinitet och makt. Det historiska arvet kan också direkt relateras till tidiga ‘gay and lesbian studies’, d v s föregångarna till det som vi idag benämner som queerforskning. Differentiering, pluralisering och variation när det gäller olika former av maskulinitet blir exempelvis centralt när icke-heteronorma maskuliniteter och femininiteter artikulerar kunskapsanspråk vid ungefärligen samma tidsperiod. Jag skulle kunna fortsätta rada upp teorihistoriska referenser men min enkla poäng är att maskulinitetsforskningen och dess historia är betydligt mer komplex än Sara Edenheim vill påskina. Dessutom är det som sagt inte speciellt nytt. Tvärtom, de frågor vi i grunden fortfarande tuggar runt kring handlar om könsmakt, över- och underordning men vi har däremot utvidgat den empiriska spännvidden betydligt de senaste decennierna. Jag skulle också vilja påstå att ontologi och epistemologi inom området är drivet av en genuint emancipatorisk agenda och kunskapsteoretisk nyfikenhet kring könsmaktsordning även om den kanske inte lever upp till Sara Edenheims krav på ett ”lyckligt performativ”. Riktigt vad det innebär vet jag inte men det verkar vara något slags slutdestination där fokus infunnit sig och tvivlet upphört. Undrar hur många som är tillåtna att åka med till den slutstationen?
Det är tråkigt när en i övrigt driven idéhistoriker som Sara Edenheim plötsligt släpper krav på beläsenhet och noggrannhet och i lätt nedlåtande ton avfärdar ett forskningsområde som maskulinitetsforskning utan att egentligen informerat sig om detsamma. Det innebär inte att Edenheim formulerar uppfordrande centrala och ständigt aktuella frågeställningar, för det gör hon verkligen, men att hon så lättvindigt sveper förbi utifrån en bekväm identitetspolitisk position inom genusvetenskapen tycker jag är lite sorgligt. Icke desto mindre delar jag i stort Sara Edenheims farhågor kring en form av akademiskt Harry Potter-syndrom och androcentrism när det gäller maskulinitetsforskningen. Jag tycker dock att det kan skrivas fram med betydligt större stringens och där hon ”inte sällan” är ”kännbart teoretiskt oinformerad” med ”rätt lösa referenser till genusforskare”[3]
Här följer några exempel från Edenheims text. Hon tillskriver maskulinitetsstudier en mycket speciell och ambivalent plats inom feministisk forskning. Vi ser ju alla på världen utifrån våra olika utkiksplatser men att maskulinitetsstudier skulle ha en mycket speciell plats inom feministisk forskning känner jag inte igen och ej heller de kollegor jag pratat med vid olika genusvetenskapliga miljöer i Sverige. Generellt är det också väldigt svårt att veta vilka maskulinitetsforskare Edenheim syftar på? Handlar det om Umeåmiljön eller?
Vid de genusvetenskapliga miljöer jag befinner mig, vid Luleå tekniska universitet och tema Genus vid Linköpings universitet är maskulinitetsforskningen en integrerad del av institutionen. Maskulinitetsforskningen vid dessa institutioner är i högsta grad del av feministiska forskningsnätverk. Här befinner ju sig två av de manliga genusvetenskapliga professorerna i landet så någon slags relevans bör det ju ha. Den tredje manliga genusvetenskapliga professorn i Norden, Øystein Gullvåg Holter har en tjänst vid Senter for Kvinno- og Kjønnsforskning vid universitetet i Oslo och skriver så sent som i det senaste numret av NORMA (nr 2, 2009, NORdisk tidskrift för MAskulinitetsstudier) om faran för androcentrism inom maskulinitetsforskningen. Han adresserar liknande frågor som Edenheim gör och har så gjort under större delen av karriär. Jeff Hearn vid tema Genus på Linköpings universitet har genom hela sin långa forskargärning adresserat de farhågor som Sara Edenheim ger uttryck för. Jag tror inte det är någon överdrift att säga att det mesta av Hearns produktion tar utgångspunkt i mycket fokuserade och uttalade forskningsmål. Hearn har som den kanske mest produktiva genus- och maskulinitetsforskaren i landet aldrig skrivit en rad om män, sport och fotboll men åtskilliga böcker om män och våld och har så gjort sedan mitten av 1970-talet. I Hearns mycket rikhaltiga produktion finns inte mycket av den slags nyuppfunna nyhetens behag som Edenheim vill tillskriva maskulinitetsforskningen. Jag har själv som redaktör för NORMA ägnat åtskilliga ledare åt att visa på maskulinitetsforskningens behov av feministisk teoretisk intervention och emancipatorisk praktik. Det är dock möjligt att vi inte representerar ”den typ av maskulinitetsforskning som dominerar i Sverige (och Norge) idag” men den långvariga forskningserfarenhet jag och några av mina kollegor innehar, känner inte igen den bild av maskulinitetsforskningen som Edenheim utmålar. Vilka är exempelvis de uttalat antifeministiska forskare som Edenheim talar om? Inom svensk genusvetenskap kan jag inte komma på en enda men jag får väl förmoda att Edenheim har bättre koll än vad jag har?
En detalj där jag dock blir tveksam hur god koll Sara Edenheim egentligen har, är när hon talar om ”den andra förgrundsgestalten inom maskulinitetsfältet, Robert Connell”. Här kommer jag av någon anledning att tänka på vad den brittiska soulstjärnan Estelle sa när hon introducerade sin låt ”American Boy” på spelningen vid Stockholms jazzfestival i somras: ”If you haven’t heard this you must have been hiding under some freaking rock”. Robert Connell bytte kön för sex år sedan och heter numera Raewyn. Det är i sig ett mycket intressant könspolitiskt ”statement” men som hon helst undviker att diskutera med motiveringen att det skulle dra intresset från hennes/hans texter. Att Edenheims studenter tycker att Connells teori känns förenklad och konstruerad är glädjande nog någonting de delar med ett stort antal genusforskare. Massiv kritik av teorin har uttryckts i ett trettiotiotal böcker och hundratals artiklar under den senaste tjugoårsperioden. Connell har både som transsexuell bioman och (självkonstruerad) kvinna själv försökt revidera sina utgångspunkter i åtskilliga publikationer.
Connell har varit transsexuell genom hela livet men jag förmodar att det bara krånglar till det i den underström av könsessentialism som Edenheim hemfaller åt där biomän och biokvinnor uppenbarligen förväntas hålla sig till den förväntade arbetsdelningen inom genusvetenskapen. En arbetsdelning där män studerar män och kvinnor studerar kvinnor och män. Det är ytterligare en intressant fråga med lång genealogi men i all enkelhet önskar jag att Edenheim varit tydligare kring en grundläggande fråga som hon själv så skarpt formulerat, d v s vilka ontologier kan anses legitima för politiskt subjektskap? Min något naivare självcentrerade fråga är om biomän kan bedriva feministisk forskning eller är de (vi) så djupt impregnerade av fallocentrism att de inte kan tänka utanför sina kroppar? Eller handlar det om att (vita) antisexistiska män och profeministiska forskare egentligen bara vill lindra sitt samvete och må lite bättre? Frågan är ju i högsta grad relevant och skall man tolka Sara Edenheims läsning av Sara Ahmed så verkar det ju förhålla sig så. Det må så vara även om det har intellektuellt deprimerande konsekvenser för egen del. Hur som helst, i min läsning av Sara Ahmed och hennes intellektuellt utmanande queer-fenomenonologi skulle jag dock utsträcka tolkningen till att även gälla den vita medelklassfeminism som Sara Edenheim personifierar. Nu talas det ju sällan om femininiteter i pluralis men det är uppenbart för den som följt olika politiska diskurser inom feministisk teori att systerskapet kanske inte är så enhetligt som Edenheim vill påskina. Intersektionell teori så som den introducerats och skrivits fram i en svensk kontext (Mulinari, de los Reyes, o s v) har ju också påvisat den vita medelklassfeminismens ofta oreflekterade och normerande tolkningsföreträde i fråga om vilka kvinnliga erfarenheter som kan anses som legitima.
Jag håller dock med Edenheim om att den grundläggande emancipatoriska frågan är betydligt mer komplicerad när det gäller maskulinitetsforskningen. Om grundbetydelsen av emancipation är att frigöra sig så blir ju följdfrågan från vad? De målen är ju tydliga för det feministiska projektet men grumligare för maskulinitetsforskningen även om jag med emfas hävdar att det är ett feministiskt projekt. Det är just av den anledningen extra viktigt att kontinuerligt diskutera de emancipatoriska utgångspunkterna för maskulinitetsforskningen men i förlängningen också för den vita medelklassfeminismen. I Sverige har den jämställdhetspolitiska diskussionen från 1960-talet och framåt formulerats i termer av ”dubbel emancipation”. Det emancipatoriska målet har definierats i termer av att bryta den könsmässiga segregeringen mellan hem och arbete. I den strävan är ”kvinnligheten” historiskt på väg från hem till offentlighet. Det emancipatoriska målet med ”manligheten” har varit det omvända, d v s att få män att ta större ansvar för arbetsdelningen i hemmet. Idén om en dubbel emancipatorisk rörelse har varit vägledande för svensk familje- och socialförsäkringspolitik alltsedan en klassisk patriark som Tage Erlander lanserade idén som med största sannolikhet formulerats av en tidig femokrat i statsförvaltningen. Det är ju inte liktydigt med ett bredare och djupare feministiskt projekt men har ändå varit centralt för den statsfeministiska visionen om ett jämställt samhälle. Det har i hög grad också varit vägledande för maskulinitetsforskningens kunskapsintressen. Den absolut största delen av den svenska maskulinitetsforskningslitteraturen handlar om föräldraskap och faderskap och inte män och sport.
Det är också här som Edenheims fråga om feminister skall våga vara kritiska mot den ”mainstreamfeministiska” maskulinitetsforskningen blir extra relevant. Återigen önskar man dock att hon hade informerat sig lite mer i relation till den litteratur som finns på området. Exempelvis rekommenderas Karlstadforskarens Marie Nordbergs texter kring maskulinitetsforskningens androcentristiska tendenser, självupptagenhet och förälskelse i normens praktiker. Enligt min mening är det är också maskulinitetsforskningens största utmaning att komma till en större kritisk klarhet kring kunskapsteoretiska och emancipatoriska utgångspunkter.
Som redaktör för NORMA ser jag dock en riktning mot en större tydlighet när det gäller dessa frågor. Jag ser också en riktning mot att det motsägelsefulla, paradoxala och ambivalenta i maskulinitetskonstruktioner framstår allt starkare i den samtida forskningen. Maktlöshet och maktfullkomlighet arbetar parallellt såväl som dominans och underordning i rörliga genusordningar kombinerat med en betydligt större teoretisk beläsenhet. De flesta samtida maskulinitetsteoretiska avhandlingar och artiklar jag läser är präglade av en mångsidig läsning av feministiskt teori’, cultural studies’, poststrukturalistisk teori, postkoloniala studier, med mera i kombination med forskning från maskulinitetsforskningens kanon (se t ex Hammarén 2008).
Det innebär inte alltid att man tillräckligt bevandrad i feministisk teori och vilket mig fortfarande är en brist i maskulinitetsforskningen. Feministisk teori skulle rimligen vara en central ingång för all maskulinitetsforskning p g a dess långa erfarenhet av könade över- och underordningsproblematiker men så är inte alltid fallet. Här delar jag definitivt Edenheims farhågor. Det innebär naturligtvis inte att feministisk teori i alla dess varianter är oproblematisk när det gäller bilder av män och maskulinitet, snarare tvärtom, men att feministisk teori under lång tid formulerat alternativa ontologiska och epistemologiska positioner för kunskapsproduktion. Filosofer som Rosi Braidotti, Karen Barad, Lucy Irigaray, m fl tydligt artikulerade kunskapsteoretiska positioner bortanför normativa genusordningars obarmhärtiga inskriptioner av oss som könade subjekt med begränsad rörelsefrihet ger ju onekligen både emancipatoriskt hopp såväl som analytiska öppningar. Det är rimligen något som också borde kunna befrukta maskulinitetsforskningens emancipatoriska ratio vare sig du är bioman eller biokvinna och i förlängningen kunskapsproduktionen inom forskning som rör genus, kön och sexualitet.
I det senaste decenniets maskulinitetsforskning finns det en mycket intressant dynamik i mötet mellan feministiskt eller queer baserade maskulinitetsstudier och ”heterosexual male masculinity studies”. Något som uppenbarligen gått Edenheim förbi. Perspektiven bryts på intressanta sätt genom att asymmetriska erfarenhetssfärer alternativt subjektspositioner möts i forskningen kring en historiskt (och samtida) privilegierad position. Det visar på möjligheter att dekonstruera de implicita maktassociationer som begreppet maskulinitet innefattar. Judith Halberstams teoretiska interventioner inom maskulinitetsforskningen är ju exempelvis inte bara kopplat till den manliga bio-kroppen utan innefattar också kvinnlig erfarenhet av att göra maskulinitet. Det är ett exempel på teoretiskt könsöverskridande som också ger näring till emancipatoriska praktiker när det gäller män och maskuliniteter. Det senare ser jag som mycket centralt för den framtida intellektuella syresättningen av maskulinitetsforskningen. Jag hoppas också att vi kan ta oss förbi den kvardröjande könsessentialism som Sara Edenheim tyvärr ger uttryck för i sin artikel även om de frågor hon formulerar verkligen behöver ställas.
Ulf Mellström är professor i genus och teknik och redaktör för tidskriften NORMA.
[1]Ekenstam (2006:9)
[2] Föreläsning med Raewyn Connell vid tema Genus, LiU hösten 2008 samt personlig konversation mellan Jeff Hearn och Raewyn Connell.
[3] Edenheim i Arena #6 2009:34
Sara Edenheim svarar:
En hel del av Mellströms invändningar kan nog sägas ha besvarats ovan, men inte alla. Vi kan börja med Mellströms historielektion som verkar syfta till att inte bara läxa upp mig utan även sätta in mig i en Janice Raymond-liknande position. Detta trots att det framgår av min artikel att jag faktiskt har undervisat i maskulinitetsstudier och att jag knappast talar utifrån en könsessentialistisk position. Det enda exempel Mellström finner för det sistnämnda är att jag benämner Connell med hennes tidigare förnamn Robert. Anledningen är enkel: det var hennes förnamn när han skrev den bok jag talar om (Masculinities) och det är knappast relevant att dra in hennes könsbyte för sex år sedan i det sammanhanget. Att dra sådana växlar av detta är missriktande och jag tror inte ens Connell själv kan tänkas bli upprörd över en sådan sak. Det finns nämligen transgender-människor som beroende på sammanhang är mindre petiga med exakt hur de tilltalas. Däremot verkar det finnas en hel del icke-transgender människor som i alla sammanhang gärna vill agera könspoliser i deras ställe. Eftersom jag själv inte alltid ”lyckas” passera som kvinna så har jag mött en del sådana poliser, men vad de verkar glömma bort är att om jag inte har investerat särskilt mycket i att passera som varken det ena eller det andra, så är det rätt ointressant för mig vilket pronomen som används. Oavsett vilket går det inte att kalla min inställning för könsessentialistisk hur mycket man än försöker.
Jag kritiserar vanligtvis det som står mig nära eftersom jag trots allt hyser hopp om dessa områden (queerteori, sociala rörelser, historiefilosofi, etc.). Den vita, medelklassfeminism som Mellström påpekar att jag ”personifierar” har förvisso, till skillnad från resterande akademi, övat på att vara självkritisk ett bra tag nu, men ”olyckliga performativ” (här uppmanar jag Mellström att helt enkelt läsa Ahmed och Austin) uppstår självfallet ändå. På vilket sätt det förbjuder mig att för en gångs skull påpeka även maskulinitetsforskningens dito förstår jag dock inte. Däremot har Mellström helt rätt i att min utgångspunkt har ”intellektuellt deprimerande konsekvenser”, till saken hör dock att jag inte anser att bara för att ett faktum är deprimerande så är det en tillräcklig ursäkt för att bortse från detta faktum och fortsätta som om ingenting har hänt. Det anser nog egentligen inte heller Mellström; han representerar tillsammans med en handfull andra maskulinitetsforskare utan tvivel en feministiskt välmenad maskulinitetsforskning som faktiskt ligger mig nära. Inte enbart i spatial mening. Därför bör Mellström även veta att jag inte alls intar en särskilt ”bekväm identitetspolitisk position inom genusvetenskapen”. Jag är enbart glad över att jag överhuvudtaget har ett (tillfälligt) jobb inom akademin trots att jag ständigt verkar hamna i konflikt med densamma.
Inte heller har jag påstått att all min kritik är unik. Vad jag dock tror skiljer mig från exempelvis Nordberg, Hearn eller Mellström (och även från Janice Raymond och liknande könsessentialister) är att jag inte finner frågan om huruvida män kan vara feminister relevant för feministisk forskning överhuvudtaget. Kritisk feministisk forskning idag är nämligen inte bara medveten om att systerskapet är omöjligt eller att kön är en sanningseffekt, den är även ”post-genus” (eller ”post-kön” om man föredrar det). Den är förmodligen till och med ”post-intersektionell” (att tro att intersektionalitet är en nyhet för mig är ändå väl naivt). Det är därför som jag önskar att feministiska maskulinitetsforskare bör fråga sig varför feministiska fixstjärnor som Judith Butler numera skriver om nationalism och krig, Donna Haraway om hundar och Elizabeth Grosz om tid och rum. Inte om manligt och kvinnligt. Detta för att jag faktiskt vill att ni ska bli just mer feministiskt informerade än era icke-feministiska motsvarigheter ute på olika ämnesinstitutioner i landet för vilka ni, med eller mot er vilja, trots allt är både föregångare och förebilder. Den feministiska forskningsfronten är på väg mot något annat medan maskulinitetsforskningen ägnar sig åt navelskådning. Tyvärr.
Sara Edenheim är genusvetare.