Det är få som anser att det borde vara tillåtet att sälja sex, även när detta sker med båda parters godtycke. Den lyckliga horan finns inte och även om hon fanns så innebär sexköp generellt en sådan exploatering av kvinnokroppen att det inte bör vara tillåtet. Att förbjuda sådana relationer brukar därför inte betraktas som att man omyndigförklarar kvinnan. Ett av målen med 1998 års sexköpslag var – förutom att bli av med en företeelse som i sig är djupt problematisk och ett uttryck för kvinnlig underordning – att färre kvinnor skulle fastna i sådan prostitution (vilket även verkar ha blivit fallet, förmodligen till priset av att de som blivit kvar har fått det ännu sämre).
Argumenten för en individualiserad föräldraförsäkring liknar prostitutionsargumenten i det att det inte är tillräckligt att kvinnor gör hyfsat fria val att stanna hemma. Vänstern menar att det finns ett annat värde, jämställdhet, och så länge som kvinnor och män lever på ett sätt som inte är förenligt med detta värde så finns det skäl att lagstifta. En lagstiftning är även tänkt att ha andra positiva effekter, såsom att (i) stärka kvinnans position på arbetsmarknaden (ii) bidra till en mer jämlik relation på hemmaplan och (iii) ge pappor större möjlighet att få vara hemma med sina barn.
Analogt skulle man kunna komma fram till följande möjliga vänsterposition angående niqab och burka: Den är ett uttryck för patriarkala strukturer och kvinnoförtryck. Den gör kvinnor ofria. Den lyckliga burka-bäraren finns inte. Skulle någon ändå känna sådan lycka så är denna preferens – som i fallet med kvinnan som säljer sin kropp eller väljer att vara hemma med barnen under deras uppväxt – mest ett uttryck för ett falskt medvetande då hon handlar i strid med sina egna intressen. Om någon ändå väljer detta så är det bara uttryck för att hon har så usla alternativ. Ett förbud bidrar förhoppningsvis till (i) att färre kvinnor tvingas bära burka mot sin vilja (ii) att en grupp kvinnor lättare kan komma in i arbetslivet då burkan inte längre utgör ett hinder i jobbsökandet (iii) till en mer jämlik relation på hemmaplan för dessa kvinnor då de lättare kan komma ut i samhället (vi) att en i sig djupt problematisk företeelse, förknippad med förtryck och kvinnans underordning, på sikt förhoppningsvis försvinner. Således bör burkan förbjudas.
Det är givetvis inte säkert att dessa kvinnors emancipation skulle underlättas av ett burkaförbud (i någon form). Vilka effekter en lagstiftning får är alltid svårt att beräkna, precis som i fallet med sexköpslagen. Men goda konsekvenser är inte allt. Speciellt inte för vänstern som även värnar mer abstrakta värden såsom jämställdhet, jämlikhet och rättvisa. Detta värnande om abstrakta, icke-utilitaristiska värden, är orsaken till att många till vänster inte skulle ändra uppfattning angående vare sig sexköpslagen eller den individuella föräldraförsäkringen, även om beräkningar skulle visa att en del av de positiva effekterna uteblir. Goda effekter är bra, men inte allt.
Så när Arena i sista 2009-numret gör en enkät bland svenska opinionsbildare angående deras inställning till huruvida burka och niqab bör förbjudas på allmän plats eller i skolan (vilket har föreslagits av en grupp centerpartister) så är det intressant att studera svaren från några av de på vänsterkanten, eftersom de generellt är positiva till lagstiftning som medel för ökad jämställdhet, det må gälla kvotering, föräldraförsäkring eller sexköp.
En del av argumenten för varför burka inte bör förbjudas är lite oväntade, givet den bild vi har av hur dessa personer generellt ställer sig i frågor om kvinnors underordning. Det som visar sig är att kvinnans valfrihet helt plötsligt blir ett relevant argument, ungefär såsom det brukar användas av Göran Hägglund när han menar att en delad föräldraförsäkring är ett ingrepp i människors fria val. Ett av argumenten som Lars Ohly framför är att många kvinnor bär burkan frivilligt och att de kvinnor som bär den, inte med nödvändighet är förtryckta: ”Många lever sina liv precis som vem som helst utan att slöjan är ett hinder”, tänker sig Lars Ohly att han vet. Ohly menar även att det annars så effektiva lagstiftningsinstrumentet inte skulle fungera här. Stefan Jonsson menar att det ska vara upp till kvinnorna själva om de ska bära burka eller inte. Andras Malm kan inte se att ett förbud vore ett försvar för kvinnors fri- och rättigheter. Kvinnans kropp, menar Malm, ska inte vara föremål för lagstiftning. Man kan inte, i den mån niqab är en kvinnofälla, förbjuda folk från att hoppa i sådana fällor, det må gälla att bli hemmafruar eller porrskådisar. Ali Esbati menar att ett förbud vore att omyndigförklara dessa kvinnor.
Att lagstiftning som medel inte är optimalt och har en tendens att gripa in i människors privata sfär och på så vis omyndigförklara dem är en vanlig uppfattning. Att människor ska få göra som de vill så länge de inte skadar andra, likaså. Kort sagt: människors fria val bör tas på största allvar. Men detta är vad folk som åberopar Mill och kallar sig liberaler brukar hävda.
Vi kan vidare konstatera att dessa argument (alla är inte förtryckta som gör X, låt kvinnorna själva få välja, man kan inte lagstifta bort kvinnofällor, kvinnor omyndigförklaras om vi lagstiftar) inte används av vänstern när majoriteten av de svenska kvinnornas intressen ska tas till vara (istället är det precis detta batteri av argument som borgarna använder mot vänsters förslag). Nej, då är det hårt mot hårt och den som anser att man kan sälja sex med bibehållen självaktning får på nöten (”Den lyckliga horan finns inte”) på samma sätt som nyliberalen som anser att folk ska få göra som de finner bäst. Ett förtryck är ett förtryck och kvinnofällorna ska desarmeras, helst genom lagstiftning.
Nu är det ju i sig inget märkligt att komma till slutsatsen att lagstiftningsinstrumentet borde användas oftare för att öka jämställdheten. Min poäng är istället att om man som debattör vanligtvis inte brukar tillmäta vissa värden stor vikt så kan det – av skäl som har att göra med intellektuell trovärdighet – vara bra att förklara varför dessa värden helt plötsligt blivit relevanta. Att anse att frivillighet inte är tillräckligt när det handlar om prostitution eller uttag av föräldradagar, men tillräckligt och relevant när det kommer till frågan om burka kräver någon sorts motivering. Att helt plötsligt, när det kommer till frågan om invandrarkvinnors frigörelse från burka, betona att lagstiftning inte är ett optimalt instrument och att dialog är bättre, väcker också det frågor givet att man annars brukar anse att det är förbaskat bråttom med jämställdhet och att vi inte har tid att vänta på att dessa förändringar ska komma av sig själva. Varför har ingen längre bråttom när den gäller denna grupp kvinnor? Varför får allting helt plötsligt ta så förbaskat god tid?
Slutligen är det något annat, ganska obehagligt, med svaren från Stefan Jonsson, Lars Ohly, Ali Esbati och Andreas Malm. För, även om man hamnar i positionen att det inte bör lagstiftas mot burka i skolan eller på allmän plats (vilket verkar vara en inte orimlig position) så frågar jag mig: Varför så oaffekterade över fenomenet såsom ett ovedersägligt uttryck för kvinnlig underkastelse (givet att man nu i andra fall anser denna underordning vara så problematisk)? De låter lika svalt distanserade som högern när den mumlar om jämställdhet eller Israels förbrytelser mot palestinierna (detta gäller dock inte Luciano Astudillo eller Bangs chefredaktör Lawen Mohtadi som bägge ger uttryck för att detta är en relevant, svår och viktig fråga). Den annars så ordrike och teoretisk avancerade Jonsson verkar direkt blasé och svarar endast i några få korta meningar. Ohly medger att det finns ett patriarkalt problem men helt utan sitt sedvanliga patos. Malm och Esbati ger inte uttryck för att burkan alls skulle vara problematisk utifrån frågan om kvinnans underordning. De menar istället att sådana här diskussioner är farliga och att ta upp frågan om burka är inte legitimt då den som gör detta bara springer de främlingsfientligas ärenden. (Analogt så skulle man då inte heller få diskutera kvinnlig omskärelse i det fall som en sådan diskussion riskerar stärka Sverigedemokraterna? Ja, jisses.) Det är stötande och jag tror att historiens dom över hur vänstern hanterat invandrarkvinnornas intressen blir hård. Mycket hård.
Dan Munter är doktorand i filosofi på Filosofienheten vid KTH och skriver där en avhandling om etiska koder. Han är även knuten till Filosofigruppen Sherpa (filosofigruppen.se/sherpa) och förlaget Anomali (anomali.se).