Bild: Sweden

Åsa Beckman skrev en artikel i mitten på januari om manliga genier och deras ”rätt att svina”. Hon beskrev en händelse hon själv har varit med om på DN-kultur när en inbjuden gäst, poeten Stig Larsson, offentligt förnedrade Beckman för att vara totalt okunnig, inför hennes kollegor. De sista tio minuterna var så olidliga att Beckman var tvungen att gå ut ur rummet. Händelsen ägde rum för mer än tio år sedan. Det är uppenbart att vittnesmål om sin egen utsatthet kräver lång tid.

En sak, mer än något annat, får mig att komma tillbaka till Åsa Beckmans artikel: ”På det här mötet satt flera av Sveriges mest namnkunniga och beundrade skribenter. Skribenter som var vana att försvara människors lika värde, tryckfrihet, yttrandefrihet och de flesta av dem skulle inte tveka att kalla sig feminister. De skulle vara först att rycka ut och försvara människor var som helst i världen. Men här var det ingen som sa någonting. Ingen kollega, absolut ingen chef”, skriver Åsa Beckman. Varför väljer de upplysta och annars solidariska människorna att hålla tyst? Varför är de inte tränade i att identifiera kränkningar och reagera när det utspelar sig inför deras ögon?

Frågan aktualiserades nu när Ekots undersökning om sexismen inom teatern offentliggjordes. Siffrorna var förvånande höga, så gott som varannan kvinnlig skådespelare har varit utsatt för sexuella trakasserier. Men det var vad som sades efteråt som ändå kom som en chock. Teaterchefer förnekade kännedom, de hade varken sett eller hört talas om sexuella trakasserier. Andra sa att siffrorna var överdrivna, vad det egentligen handlar om var att teatern osade av sexualitet. En annan version var att sitta i teve och säga: ”Jag har aldrig varit utsatt för sexuella trakasserier”. Eller som Leif Zern i DN: ”[i]ntresset för teatern vet plötsligt inga gränser” (4/3-2010). Det handlar om att vi är besatta av skvallret, menar Zern.

Det ligger något i det, det är mera
kittlande att prata om sexuella trakasserier när det gäller skådisar än när det handlar om lärare. Men det var inte det Zern ville diskutera. Efter att ha sagt att skvallersuget var problemet påpekade han att han ”öst beröm” över tre regissörer, alla kvinnor. Som om det självklara, att det finns kvinnliga genier inom teatern, förändrar siffrorna om kränkningarna och våldet. Han ville helt enkelt inte prata om problemet: att det finns män som är beredda att sextrakassera kvinnliga kollegor för att sätta dem på plats, förminska dem, stärka sin manlighet, känna sin egen makt och så vidare.

Det var många, i allt från debattartiklar till i Facebook, som sa att folk borde gå ut med namn på män som trakasserar och uppmanade kvinnor som trakasseras att gå ut i offentligheten med sina berättelser. Lena Endre skrev i en artikel: ”Anmäl dem som ska anmälas! Och låt oss andra, män och kvinnor, få leva fria i vårt skapande” (DN 19/2-2010). De utsatta ska med andra ord ta ansvar för sjuka yrkes- och våldskulturer medan resten ska fortsätta som om inget har hänt, slippa höra eller ta itu med tjafset. Hur står det till med feminismen i det mest jämställda landet?

En sak som står klart är att frågan om sexuella trakasserier behöver lyftas. Säger siffrorna om teatern något om hela den svenska arbetsmarknaden? Åsa Beckmans vittnesmål från dn-
kultur om män som tillåts svina till varje pris säger en hel del om både om kultur- och medievärlden. Och där ska man komma ihåg att det inte bara är de manliga genierna som svinar, även medelmåttorna tillåts ta för sig. I En sexist bekännelser talar Einar Engström klarspråk om männens maktspel i näringslivet. Där frodas homosocialiteten, kvinnor utsätts för sexuella trakasserier och män dunkar varandra i ryggen, allt för att hålla kvinnor borta.

När det görs grundläggande kartläggningar, som när Ekot gjorde med teatern, eller när män som har varit sexister kommer ut och berättar om hur snacket har gått, som Einar Engström gör, visar det sig att delar av arbetslivet kryllar av sexuella trakasserier. Hur ser det ut på den svenska arbetsmarknaden? Det är uppenbart att arbetslivet är ett område som behöver följas upp mer än det har gjorts hittills. Trots alla feministiska fackförbund och politiska partier. Trots alla myndigheter som ska stävja sexuella trakasserier och främja motsatsen. Trots alla lagar och statliga direktiv. Och varför håller folk tyst? Varför pratas det om sexuella trakasserier som om det är något som handlar om enskilda öden eller vissa yrken? Är det beröringsskräck med feminismen vi ser? Om feminism är viljan att ändra på snedvridna maktrelationer mellan könen, en frihetskamp, betyder tystnaden att folk struntar i det där med maktrelationer?

För drygt ett år sedan gjorde vi en enkät i Arena med frågor till feminister om var feminismen och den feministiska debatten hade tagit vägen. Bakgrunden var att vi på redaktionen tyckte oss se feminismen försvinna från det offentliga samtalet. Många av dem som svarade var överens om att feminismen hade mött en del motgångar men att den trots allt fanns synlig i möteslokaler, på feministiska forum, inom akademin och forskningen. Det som framgick var alltså att feminismen fanns, men på avgränsade platser. Efter vinterns alla tidningsdebatter och radioinslag om sexuella trakasserier är detta ännu tydligare.

Feminismen är inte längre en angelägenhet för staten och inte heller för den allmänhet som tidigare tagit till sig vikten av att visa på maktrelationerna mellan män och kvinnor. Därav beröringsskräcken som inte handlar bara om frågor som våld och trakasserier. Inga upprörda röster hörs om hur detta stora samhällsproblem med sexuella trakasserier kan pågå. Det är kulturministern som uttalar sig i frågan men inte jämställdhetsministern. Oviljan att göra strukturella feministiska analyser påverkar hela jämställdheten. Utan maktanalys faller också lätt frågor om kvinnors löner, dubbelarbete, deltagande och inflytande. Så hur mycket kommer valrörelsen handla om kvinnor och vem kommer att våga vara feminist?

Devrim Mavi