Dagens kärnvapendebatt förs utifrån de erkända kärnvapenstaternas rädsla för spridning av kärnvapen. Faran sägs komma från Nordkorea och framför allt Iran. De fem erkända kärnvapenstaterna, USA, Ryssland, Frankrike, Kina och Storbritannien vill behålla sitt kärnvapenmonopol och samtidigt hindra andra aktörer från att skaffa kärnvapen. Det är förvisso eftersträvansvärt men vi vill poängtera att så länge kärnvapenstaterna ensidigt hotar med sina kärnvapenarsenaler finns det skäl att skaffa egna kärnvapen. Faktum är att det allra största kärnvapenhotet, hotet mot mänskligheten, fortfarande kommer från USA och Ryssland. Dessa två stater är de enda som kan förinta den mänskliga civilisationen. Enda sättet att eliminera dagens kärnvapenhot är därmed ett totalförbud av alla kärnvapen, såväl framtida som existerande.
Washingtonkonferensen om kärnsäkerhet i april behandlade bland annat kärnvapenterrorism. Ett resultat av konferensen kan bli att terroristers tillgång till höganrikat uran begränsas avsevärt, och det är ett viktigt framsteg. Man räknar emellertid med att kärnvapenspridningen kan stoppas samtidigt som de erkända kärnvapenstaterna tillåts behålla sina kärnvapen. Att detta är en illusion har till och med en gammal hök som Henry Kissinger insett. Detta är även gällande i Mellanöstern. Så länge Israel har kärnvapen finns strävan för andra att nå samma status. Iran kommer troligen att inom några år rapportera att man kan tillverka kärnvapen med kort varsel. Dock är faran mycket stor att Israel innan dess kommer att angripa Irans nukleära anläggningar. USA kan då tvingas att följa upp attackerna, annars riskerar Israel att utsättas för en vedergällning. Denna slagväxling skulle ytterligare försämra utsikterna till fred i Mellanöstern och förstärka motsättningarna mellan USA och de muslimska länderna. Sam Gardiner, en pensionerad överste vid USA:s flygvapen, skriver i en publikation hos Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, att endast om Iran agerar med största klokhet och avstår från kärnvapen kan krig undvikas. Gardiner tycks inte räkna med att USA eller Israel kommer att visa sådan klokhet.
I Prag för drygt ett år sedan talade president Obama om sin vision om en värld utan kärnvapen. ”Det blir kanske inte i min livstid” lade han till. Nyligen har han gått över till ”troligen inte i min livstid”. Det riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Detta tal gav upphov till resonemang om kastrering av nationen. Kärnvapenstridsspetsar kopplas till potens och styrka. Detta såg vi redan 1998 då Indiens provsprängningar ledde till uttalanden såsom nödvändigheten i att bevisa att de inte är eunucker.
Vi trodde på Obama. Vi är besvikna eftersom hans viktigaste åtagande var ledarskap i kärnvapennedrustningen. Detta är avgörande – utan ett amerikanskt ledarskap uteblir nedrustningen. Än så länge har ingen plan för stegvis nedrustning presenterats. Inte heller har nedmontering av avfyrningsberedskapen, för att minska den ödesdigra potentialen med mänskliga misstag, initierats.
Varje amerikansk president ska lägga fram en ”Nuclear Posture Review”, sin kärnvapendoktrin. Obama sägs vara den förste president på länge som har engagerat sig i detta och jämfört med George w Bush finns tydliga framsteg: USA lovar att inte använda kärnvapen mot icke-kärnvapenstater – med undantag för Nordkorea och Iran. Obama kommer att försöka få igenom ett avtal om stopp för kärnvapenprov. Han försäkrar också att USA kommer att avstå från att utveckla nya kärnvapen samt förordar en minskad betydelse av kärnvapen.
Samtidigt framgår det av doktrinen att: ”till den dag då kärnvapnen avskaffats måste vi se till att vi har en modern och effektiv nukleär styrka för avskräckning”. Insikten om att ett totalt avskaffande av kärnvapen är nödvändigt för att förhindra spridning saknas fullständigt. USA är därtill beredda att använda kärnvapen i förebyggande anfall. Obama har kraftigt ökat anslagen till kärnvapenlaboratorierna, vi ser de största summorna sedan 1940-talet. Inte heller visas några insikter om klimatkonsekvenserna av ett kärnvapenkrig eller att även ett begränsat sådant, till exempel mellan Indien och Pakistan, skulle leda till världssvält.
Det nya start-avtalet mellan USA och Ryssland är det första nedrustningsavtal på nästan 20 år och lovar förvisso minskningar av de strategiska kärnvapenarsenalerna på omkring 30 procent men avtalet innebär nya sätt att räkna och minskningarna kommer därför inte att nå denna nivå i verkligheten.
Vi vill fortsätta att tro på Obama. Vi vill tro att han arbetar för en kärnvapenfri värld men hindras av senatorer som söker stöd till kärnvapenlaboratorier i utbyte mot hälsovårdsreformen. Vi vill tro att han hindras av militärer som ser kritiken mot kärnvapnens avfyrningsberedskap som ett hot mot sin kompetens, och potens. Hans sagda vilja till nedrustning mals ner av det tunga maskineriet i det militärindustriella komplexet.
Sverige har i dag ett oförtjänt gott rykte i nedrustningssammanhang. Vi lever på gamla meriter, dagens politiker har gjort föga avtryck. Sverige som en betrodd röst i världspolitiken borde ta fler och starkare initiativ till att ett förbud mot detta hot mot mänskligheten blir verklighet snart. Sverige bör exempelvis förorda en konvention mot kärnvapen i likhet med de förbud mot personminor och klustervapen som finns. Svenska Läkare mot Kärnvapen har i många år förordat en konvention mot kärnvapen och legala ramverk mot kärnvapen har stöd hos flertalet nationer och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Vi ser ingen anledning för Sveriges regering att inte vara den starka nedrustningsröst som är nödvändig för att en värld fri från kärnvapen ska bli möjlig.
Josefin Lind & Gunnar Westberg