Jag kan inte annat än att uppskatta ironin i min arbetssituation under tiden jag tänkt på och skrivit den här artikeln. Som klädsam illustration på mina teorier om den allt mindre heltäckande, alltmer undflyende, medelklassifierade välfärdsstaten, har mina dagar av bokstavligt febrig läsning av välfärdsstatistik eller influensasega försök till formuleringar tjänat väl. Som liv betraktat har det väl däremot varit sådär.

Jag lever nämligen utanför välfärdsstaten. Bortsett från den plats mitt barn innehar på ett kommunalt dagis, en institution jag regelbundet och gråtmilt tackar högre makter – eller åtminstone 1970-talets behov av kvinnlig arbetskraft för – betraktar jag de sociala rättigheterna från sidan. Av en ofattbart lycklig slump råkade jag kvala in i den högkaststillvaro vars inträde bestäms av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) när jag var gravid med min son, och fick därför föräldraförsäkring som vem som helst. Akronymen bländar med sina inneboende förmåner. Det är länge sedan. Sådana som jag borde inte finnas. Själva idén med den svenska välfärdsstaten är att den är heltäckande, rymmer alla, fångar oss om vi faller. Folkhemmet ni vet. Även bortom retoriken har den skandinaviska välfärdsmodellen haft universalismen som riktmärke. I sin klassiska studie av olika sorters välfärdsstater Three worlds of welfare capitalism använde Gösta Esping-Andersen andelen av befolkningen som ingick i välfärdssystem som a-kassa och sjukförsäkring som en parameter för hur väl välfärdsstaten uppfyllde sitt syfte. Nu kan man självfallet ha olika åsikter om välfärdsstaten bör ha just det syfte Esping-Andersen formulerade – dekommodifieringen av arbetaren – men heltäckande social-försäkringar kan onekligen bättre än mycket annat inom kapitalismens ramar ge människor möjligheter att frigöra sig från sin existens som varor på arbetsmarknaden.

Man kan fråga sig om den svenska välfärdsstaten någonsin formellt givit möjligheten att avstå från förvärvsarbete, men reellt har onekligen välfärdssystemen fungerat så. A-kassan och sjukförsäkringen har tillsammans inneburit att svenskar i stor utsträckning har kunnat välja att inte arbeta, i längre eller kortare perioder. Det har funnits ett skydd i det offentliga som till viss del tjänat som alternativ till det fuck-off-kapital som svenskar i rätt liten utsträckning samlat på sig. Man har visserligen inte haft egna pengar på banken som gett råg i ryggen mot en utnyttjande arbetsgivare, men man har ändå kunnat välja bort jobbet utan att behöva hamna på gatan.

Man kan rikta allvarlig kritik mot just denna svenska version av välfärdsdekommodifiering. Eftersom inte minst sjukförsäkringen kommit att fungera som stötdämpare mot både dåliga arbetsförhållanden och ojämställda relationer har det inneburit en sjukifiering av det som kanske borde vara revolutionärt. I stället för att göra uppror mot chefen eller kräva jämställdhet hemma har många kvinnor (för det är mest kvinnor som utnyttjat just sjukförsäkringen) valt den i sammanhanget enkla vägen att få sjukpenning. Sjuklighet har genom historien varit ett acceptabelt och ofarligt sätt för kvinnor att revoltera, men offren för detta uppror har främst varit kvinnorna själva som fastnat i en identitet som sjukliga och i den ökade faktiska sårbarhet en sådan innebär.

Nåja, nu är nog just det inget större problem längre. Sedan kanske tydligast i början av 2000-talet har arbetslinjen blivit en alltmer bestämmande filosofisk storhet, ja själva grunden till det samhälle vi kallar vårt. I den politiska debatten har partier på båda sidorna blockgränsen tagit tydligt avstånd från välfärdsstatens dekommodifierande kraft och arbetet har fått en moralisk strålglans långt bortom den banala insikten att man kan tjäna pengar på att göra saker som andra vill betala för. Nu är detta inget nytt. Esping-Andersen uppehöll sig vid siffrorna, men bortom dessa har vi i Sverige alltid haft vår värdegrund i arbetets moraliskt renande kraft. Arbetslinjen, som både politiskt begrepp och ideologisk strävan, har definierat hela den svenska moderna historien. Det har under vissa perioder definierats också som rätten till arbete, men permanent har tanken funnits att alla som över huvud taget kan bör jobba.

Arbetarrörelsen skydde lösdriveriets inneboende degeneration och den ideale arbetaren var såklart en som glatt och driftigt arbetade. Heltid. Det är ingen slump att den svenske arbetaren alltid varit en man. I den svenska modellen har vi i stället löst dekommodifieringen inne i det kapitalistiska lönearbetet, genom arbetets organisering och medbestämmande. Detta är en viktig invändning mot Esping-Andersens grundanalys. Om dekommodifiering är ett marxistiskt begrepp så finns en motsvarighet i liberalismens klassiska idé om det moraliskt karaktärsdanande i det fria valet. Religionen antas mer innerlig om den väljs fritt, ett äktenskap ingått av kärlek anses rymma mer äkta kärlek än ett resonemangsparti. Också på den mest grundläggande nivån finner vi mer mening i att välja det goda än att tvingas till det.

Liberaler har sällan utvidgat detta resonemang till att gälla arbetet. Att arbeta har varit en plikt, och den plikten har i sig själv varit danande. Perspektivet är alltså här det exakt motsatta. Detta har genom historien förvisso inte gällt den som har tjänat ihop eller ärvt en förmögenhet (eller för all del kvinnor) men om den övergripande tanken att den som inte arbetar inte heller ska äta har det rått stor samstämmighet från hela borgerligheten ända till Lenin. (Den eventuella häpenhet man känner över just den svenska alliansregeringens Lenininspiration kan dock föras in på samma konto som Sven Otto Littorins tävling för att utse Årets arbetare och sedan förtjänstfullt förträngas.) Detta synsätt ligger generellt inte minst till grund för den välfärdsstatsmodell som Esping-Andersen kallar liberal, där socialt stigmatiserande fattighjälp är välfärdsstatens bas.

Men låt oss för ett ögonblick tänka tanken att det finns något danande i att välja också arbetet. Att det fria valet också där är lika existentiellt meningsgivande som på andra områden. Då blir välfärdsstatens eventuellt dekommodifierande verkan ännu viktigare. Tyvärr har det inte bara retoriskt gått åt helt fel håll i den svenska välfärdsstaten. När forskarna Lyle A Scruggs och James P Allan gick igenom de klassiska Esping-Andersenska uträkningarna och räknade om från både den tidens och nyare siffror hittade de vissa häpnadsväckande felaktigheter i grundmaterialet. Det finns helt enkelt inte grund för den klara uppdelning i olika sorters välfärdsstater som Esping-Andersen gjorde, olika länder stämmer in på olika kriterier och gränserna är långt mindre tydliga än han menade. Att den svenska välfärdsstaten stämmer in på det som kallas den socialdemokratiska modellen är dock både i siffrorna från 1980 och från 2000 glasklart.

En av de viktigaste faktorerna för den välfärdsstatsmodellen är som sagt att den präglas av universalism. Alla ska med, som det heter. Alla ska ingå i de sociala skyddsnäten, så få som möjligt riskera att trilla genom maskorna. Så är det emellertid inte längre. Om vi ser på a-kassan så har anslutningsgraden på bara fyra år sjunkit från 80 till 68 procent. Som i en parallell till de politiskt påtvingade hålen i Obamas sjukvårdsförsäkring vill ingen ändå tala om en statlig och allmän försäkring.

Bortom det frivilliga a-kassemedlemskapet är grunden för inträde i den svenska välfärdsstaten en fast anställning. Har man anställningar som är kortare än sex månader har man ingen självklar rätt till sjukersättning, även om de sociala avgifterna är lika höga. Försäkringskassan kan göra bedömningen att personer på kortare anställningar än så ändå ska få beräkna vanlig sgi, om de tror att personen kommer att fortsätta med ett jobb på liknande lönenivå efter anställningens slut, men det är en bedömningsfråga. Säsongsarbeten räknas till exempel sällan in, inte heller när ungdomar har korta jobb och av F-kassan förväntas fylla resten av året med backpacking i Indien eller något annat arbetsolinjärt.Statistik som Handels har tagit fram visar att 25 procent av alla anställningar i branschen är tidsbegränsade. Av dessa är 68 procent anställningar per timme eller vid behov, anställningsformer som alltså inte ger tillgång till de vanliga välfärdssystemen. För medlemmarna i Kommunal är situationen likartad. Många av de här personerna betalar alltså lika mycket i sociala avgifter som sina fast anställda kollegor, eftersom de jobbar lika mycket men uppdelat i korta anställningar. Ändå ingen sjuk-försäkring, ingen föräldraförsäkring om man skulle bli med barn, sämre pensioner, ingen eller begränsad rätt till betald semester.

Häromdagen fick jag ett glatt pr-mail från någon företagarorganisation om att nyföretagandet ökar i Sverige. Näringsminister Maud Olofsson skickar emellanåt också uppsluppna pressmeddelanden om hur småföretagandet ökar, alldeles särskilt glad brukar hon vara om det är kvinnor som driver de där företagen. Det kan man självfallet vara, som näringsminister är det sannolikt del i jobbeskrivningen, men i sak innebär det tyvärr också att fler kommer att stå utanför socialförsäkringarna. Antalet nystartade företag ökade enligt Institutet för tillväxtpolitiska studier med 72 procent mellan 1998 och 2007 (sedan har kurvan gått neråt i och med lågkonjunkturen) och det finns ungefär 700000 småföretag i landet. Som företagare har man såklart inte heller del i välfärdssystemen. Allra värst är det för den som kombinerar företagande med kortare jobb, inte ovanligt i glesbygd. Då kan inkomsten totalt till och med bli hög nog för marginalskatt, men eftersom de olika jobben inte räknas ihop i socialförsäkringssystemet har man ingen möjlighet till rimligt betald föräldra- eller sjukledighet ändå.

Den fasta anställningens primat är ingenting nytt, varken för 2000-talet eller för alliansregeringen. På mitt första och hittills enda fasta jobb i livet på Svenska Arbetsgivareföreningen skrev jag för mer än tio år sedan om problemen för människor som hamnade utanför systemen. Då var tillfälliga anställningar ännu inte lika självklart vanliga i hela arbetslivet som de är nu, men för de jämförelsevis få som hade dem var läget ännu sämre. Numera accepterar åtminstone vissa telefonbolag och hyresvärdar kontrakt med personer med ickefasta anställningar om inkomsterna är tillräckligt höga. För staten är däremot reglerna lika.

För dem som trots allt kvalar in har det dock blivit allt svårare att faktiskt få utnyttja välfärden. Ingen har missat diskussionen om regeringens sjukförsäkringspolitik, där cancersjuka tvingas till Arbetsförmedlingen eller socialförsäkringsministern uppmanat personer som oförskyllt hamnat mellan byråkraternas stolar att söka socialbidrag. Det har uppmärksammats mindre att den nu förda politiken mest bara är en vidareutveckling av socialdemokratiska beslut på nittio- och nollnolltalet. En av dem som trots allt har gjort det är statsvetaren Björn Johnson som i vintras kom ut med boken Kampen om sjukfrånvaron, där han bland annat redogjorde för hur politiker från alla partier fattat beslut om sjukförsäkringen utan rimlig faktagrund.

I botten av hans berättelse ligger den där också – arbetslinjen. Den moraliska, moraliserande. Den som inte är sjuk ska inte få sjukersättning, och vem som är sjuk ska avgöras av försäkringsläkare som inte träffar patienten i onödan. I alla klassiska analyser av den svenska välfärdsstaten framhålls klasskoalitionen, hur snillrikt Per-Albin Hansson och Tage Erlander omfamnade medelklassen och gjorde den till sin egen. Från höger talar man ibland om hur man proletariserat medelklassen genom skatterna, så att också medelklassen är beroende av ständig politisk välvilja för att få livet att gå ihop. Från vänstern talades för länge sedan om det man kallade tvåtredjedelssamhälle, men nu när allt fler faktiskt står utanför är det visst inte lika aktuellt.

För det pågår en medelklassifiering av välfärdsstaten. Alla ska inte längre med, och det är inte en partiskiljande fråga. Det är symtomatiskt att den enda syssla som egentligen godtas som skäl för att undvika arbete är att vara med sina barn. Barnfamiljerna översköljs av givmildhet från politiker över hela fältet, sedan må man kalla de specifika systemen vårdnadsbidrag eller barntid. Just barnfamiljer ska under alla omständigheter gärna arbeta mindre, för de har ju något viktigt att göra utanför arbetet. Produktion eller reproduktion, dessa är de tillåtna valen. Så snävas det in, det möjliga livet. Medelklassifieringen syns lika tydligt i sådant som skol- eller kriminalpolitik, men pengarna är ändå kärnan, så rädda min liberala själ.

Inget parti talar särskilt högt om hur vi övergivit den välfärdsmässiga universalismen, trots att SGI-beräkningen till skillnad från exempelvis utformningen av hel- eller deltider enbart beror på politiska beslut. Det skulle vara enkelt att ordna. Den enda slutsatsen måste vara att ingen egentligen vill. Vad spelar timanställda kommunalare egentligen för roll i en genomsnittlig valrörelse? Och småföretagen har faktiskt aldrig avgjort någonting. I den eviga jakten på medianväljaren är det lättare att låtsas som ingenting hänt. Så går vi vidare. Eller vi och vi. Ni går vidare. Andra får klara sig ändå.

Isobel Hadley-Kamptz