Hortus Botanicus är världens äldsta botaniska trädgård. Den har legat mellan Amsterdams kanaler sedan 1638. Forskare reste genom djungler för att samla fröer. De stal, kidnappade och dödade för främmande plantor. Trädgården blev ett vetenskapligt laboratorium i en kolonial kunskapsekonomi. Jag sitter under en stor ek omgiven av erövringar: det lilla trädet Brassicaceae från Sydamerika, Paradisfågelblomman från Natal och en Filipendula Palmata hittad i nordöstra Asien.

Mellan växthusen börjar berättelsen om hur världen bands samman på Europas villkor.

Den 9 juni är det val i Nederländerna. Striden handlar inte längre om fröer från kolonierna, men om människor från samma länder. För tio år sedan betraktades Nederländerna som ett ovanligt tolerant och öppet land. I dag är invandringslagarna bland Europas hårdaste, man har diskuterat om andra språk än holländska bör förbjudas på offentlig plats, förra året visade en undersökning att hälften av landets muslimer funderade att emigrera och Geert Wilders islamofobiska Frihetsparti kan nu bli ett av landets största – kanske ett regeringsparti.

I skuggan från eken ligger spridda anteckningar från mina intervjuer. Varje dag har jag ställt samma fråga: vad är det som hänt? Svaren har fått mina förberedda följdfrågor att sjunka samman. Är det urholkade välfärdssystem som förklarar förändringen? Nej, har alla svarat. Islamofobi? Knappast. Rasism? Absolut inte. Jag vet inte om jag ska vara orolig eller upprymd. Varje kväll har ljuset skimrat i kanalerna, som om alla förankringar brutits och husen svävade fritt.

”Välkommen till vårt populistiska laboratorium,” hade Monika Sie skrivit i ett mail. Hon är chef för en socialdemokratisk tankesmedja med inflytande. Vad menade hon egentligen?

Alla jag träffat – kulturradikaler, socialister, vänsterliberaler, forskare – har presenterat samma slutsats: problemet är otillräcklig demokrati och ett hörselskadat politiskt system. Att protestera mot invandring har blivit redskap för att kanalisera ett mer sammansatt missnöje, med udd mot den politiska eliten. I snart femton år har hela landet suttit som på en spikmatta. Minsta rörelse har gjort ont. Stingslighet blev den nya tidsandan – och den riktades mot ”muslimerna”.

Steve Austen är på många vis en typisk europeisk intellektuell i sextioårsåldern. Han följer de långa historiska trådarna. Nederländerna har länge präglats av stark konsensuspolitik. Den låg innesluten i landets ursprungliga demokratimodell. Olika partier och intressen har förhandlat ihop sig. Konflikter begravts. Det har egentligen inte spelat någon roll vem som regerat. En del politiska uppdrag, som borgmästare, är fortfarande inte folkvalda utan karriärjobb i en gråzon där politik och statsbyråkrati smält samman.
– Klyftan mellan det här politiska etablissemanget, som alla holländare enkelt kan identifiera, och medborgarna har blivit enorm. Alla känner ett slags vanmakt. De kan inte göra sina röster hörda någonstans. Välfärdsstatens utbildningsrevolution och individualism har gjort hela situationen ohållbar.

När socialdemokraterna på 1990-talet förtrollades av marknadsliberala idéer blev de politiska skillnaderna ännu mindre. Eftersom inget parti eller block har tillräcklig styrka för att dominera tvingas alla kompromissa i olika regeringskoalitioner. Utan konflikter har politiker förvandlats till teknokrater och politiken helt enkelt avlidit.

Steve Austen beskriver det som att man varken kan hävda individuella eller gemensamma rättigheter. Alla vägar är stängda. Möjligheten att välja förändring har upphört.

Den Haag är politikens egen zon, en liten huvudstad mellan Amsterdam och Rotterdam. När jag kommer dit faller bitarna på plats. Arkitekturen utstrålar inte bara politisk nervositet utan total identitetskollaps. Ministerierna ligger i nybyggen som påminner om bankpalats. Jag vandrar på gator i ett förfrämligat politiskt landskap och längtar omedelbart därifrån.

För snart tio år sedan gjorde Pim Fortuyn entré. Flamboyant aristokrat och passionerad islamofob – ”Klart jag känner unga marockanska män, jag har ju knullat dom” – med en svårförklarad förmåga att iscensätta sig som ”folkets röst”. 2002 mördades han. Trots sin frånvaro är han landets mest närvarande politiker.

Alla jag möter talar med varm respekt om Fortuyn. Det är oväntat. Jag börjar förstå varför ett kapitel i Ian Burumas reportagebok Morden i Amsterdam heter ”Tack Pim”. Han gav ju konsensuspolitiken ett efterlängtat långfinger. Hela etablissemanget blev svarslöst.
– Fortuyn desorganiserade det politiska systemet i grunden. Han var smart, en briljant debattör och gjorde det som var nödvändigt, konstaterar Steve Austen. Han visade att val till parlamentet ska handla om att förändra samhället, att demokratin måste rymma osäkerhet och vara en plats för konflikter.

Fortuyn öppnade dörren till det populistiska laboratoriet. När jag träffar Monika Sie, socialdemokrat till vänster om partiet, beskriver hon det som en anstormning: från höger och vänster, lokalt och nationellt, djurrättsaktivister och xenofober. Eftersom jag börjat förstå att de svar jag förväntat inte finns undrar jag försiktigt om den nya populismen är bra eller dålig.

– Den är nödvändig. De etablerade partierna vägrade politisera frågor som invandring, integration, EU och globalisering. Och det var genom de frågorna det populistiska upproret kanaliserades. Populister är mer lyhörda för vad folk tänker. Det är en fråga om demokrati. Socialdemokraterna har glömt att deras eget parti ursprungligen rymde samma populistiska reflexer.

Mest drastisk är en skärpt feminist och statsvetare vid Amsterdams universitet, Catherine de Vries:
– Både Pim Fortuyn och Geert Wilders är en välsignelse för demokratin. Det politiska intresset har ökat, valdeltagandet stigit, debatten hettats upp – och svaret på deras utmaning kan bara vara öppen debatt. Missnöjet med invandring har kanaliserats in i det politiska systemet. Det är bättre än raskravaller och våld. Att som de traditionella partierna försöka hålla viktiga frågor borta från politiken är ju totalt odemokratiskt.

Geert Wilders parti kan få mellan 15 och 20 procent av rösterna den 9 juni. Den avspända attityden jag möter hos hans hårdaste motståndare förbryllar mig. Är det samma känsla man fylls av vid avgrundens rand, minutrarna före den sista knuffen?

Geert Wilders farfar var kolonialtjänsteman i Indonesien. Att Wilders har hårt blonderad lejonman är gammalt tecken för vit man uppvuxen i kolonierna, omgiven av de underordnade. Vinden går genom eken i Hortus Botanicus. Jag samlar ihop mina anteckningar. De rymmer blanka rader. Ingen jag talat med har nämnt rasism och rasdiskriminering eller talat länge om islamofobi. Det är kanske arbetsvillkoret i det populistiska laboratoriet.

Europeisk populism har fortfarande vit hudfärg. Men hur länge till?

Sociologen Abram de Swaan berättar eftertänksamt hur han sett en intervju med Wilders, gjord i dansk teve, där han säger att muslimer som vågar så mycket som tänka på sharialagar  bör utvisas. Hur många, frågar reportern. Miljoner, svarar Wilders.
– Det är ett slags fantasier man ska ta på allvar. Min judiska erfarenhet säger att den som leker med sådana är farlig.

Från Hortus Botanicus tar det fem minuter till den gamla teatern Hollandsche Schouwburg. Mellan 1942 och 1943 passerade 60 000 judar genom teatern. Den var uppsamlingsplats på väg mot förintelsen. 70 procent av landets judar mördades. Den högsta andelen i Västeuropa. In i det sista betraktades Nederländerna som ett av kontinentens mest toleranta länder.

Per Wirtén