Konsten står stark. Varje fredag rullar busskaravaner till Stockholms teaterscener. Sveriges television gör mer kulturprogram, på bättre sändningstid, än någonsin. Bokutgivningen imponerar. Musikfestivalerna fyller landets sommarkartor. Kommunpolitiker över hela landet planerar profilering för tillväxt med kulturens hjälp. Med digitalisering har amatörer fått scener utan historisk motsvarighet. Konsten tränger in i samhällsdebattens alla rum.
Men berättelsen har en undersida. Konstens växande närvaro och betydelse för samhällslivet vilar på låga löner och svaga rättigheter. I stor utsträckning på förväntat gratisarbete. Man kan rita två kurvor. Den om kulturens status pekar sedan några decennier uppåt. Men den om kulturarbetarnas villkor sjunker i samma takt. Möjligen är det en förenklad och något orättvis beskrivning. Men jag tror de flesta kulturarbetare känner igen sig. Den sjunkande kurvan pekar mot en avprofessionalisering av det kulturliv som samtidigt tillmäts allt större betydelse. Konstens starka ställning vilar på ihålig grund. Systemen är inte uthålliga.
Jag arbetar som kulturskribent och författare. Jag tillhör ett privilegierat skikt med jämn inkomst och en stadig ström av uppdrag. Varje dag är späckad av arbete, sena kvällar med läsning, under långa perioder sex dagars arbetsvecka. Men jag kan bara med knapp nöd försörja mig, trots flerårigt arbetsstipendium från Författarfonden. För att klara läget måste jag ta uppdrag utanför mitt egentliga yrke.
Min situation är inte unik. Den delas av de flesta kulturarbetare. Undersökningar visar att konstnärer är ett låglöneproletariat med genomsnittliga månadslöner runt 15 000 kronor. En fjärdedel ligger under 8 000 kronor. Även välkända, lästa och högt uppskattade författare har sjunkit i inkomstlägena. Deras arbete lönar sig inte längre.
Obalansen mellan kulturens och kulturarbetarnas ställning är svår. Kulturen har förflyttat sig in mot samhällslivets mittpunkt, men konstnärerna ut mot dess marginal. Rörelsernas respektive hastighet verkar tillta. När jag träffar kollegor skämtar vi dystert om potentialen i en skraplott. Någon annan ljusning erbjuds inte. Ändå fortsätter vi med vårt arbete. Vi blir inte ens bittra.
En annan allvarlig obalans finns inom själva kultursektorn: den växande ojämlikheten. Jag tänker inte på den mellan ekonomiskt framgångsrika och de i kommersens ytterzoner. Men den mellan insiders och outsiders. Mellan de som har tjänst och de som är ”fria”. Under mina snart 20 år som medarbetare på Expressens kultursida har arvodena, om jag minns rätt, höjts två gånger. De anställda redaktörerna har samtidigt fått årliga avtalsenliga lönehöjningar och kan leva borgerliga liv med goda ekonomiska marginaler. Gapet mellan de ”där inne” med anställning på redaktioner, förlag och andra kulturinstitutioner och oss ”utanför” har växt dramatiskt. Samma sak gäller över hela kultursektorn. Det är en känslig fråga eftersom den förintar föreställningen om kulturarbetet som en gemenskap där alla sitter i samma båt. Så kanske det har varit. Men inte längre. Administratörerna mår bra. De som ”producerar innehållet” lever osäkert.
Kulturpolitiken är i samma läge som Slussen i Stockholm. Den byggdes för länge sedan, inte utan skönhet och funktion, men står nu som ett kärt monument från en annan tid. Jag har aldrig förstått hur Slussen fungerar. Det är en apparat med många hålrum och märkliga vägar. Den har lappats och lagats. Alla ser hur den vittrar sönder. Men kärleken är så stor att ingen vågar ta beslut om rivning och ny arkitektur.
David Karlsson påpekar i sin bok En kulturutredning: pengar, konst och politik att den så kallade kulturekonomiska forskningen är alldeles för upptagen med att mäta vilken ekonomisk betydelse konsten har för samhället. Och att den därför missar den ekonomiska ”analysen av hur enskilda kulturverksamheter fungerar”, det vill säga villkoren för enskilda konstnärer och de fria verksamheter som hela tiden initieras och sedan försöker överleva. Diskussionerna om kulturpolitiken skulle i det avseendet behöva bli mer marxistiska, med ett intresse för producenternas villkor och mervärdets fördelning.
När kulturutredningen tillsattes var förväntningarna höga. I synnerhet från dem som befann sig i ”outsiderläget”. De märkte ju varje månad att kulturpolitikens arkitektur befann sig i samma situation som Slussen: den fungerar inte längre som tänkt. I utredningen fanns också en insikt att kulturen måste få större anslag. Men nu befinner vi oss i ett nytt läge: efter utredningen, efter svikna förhoppningar och efter en torftig debatt i dess spår. De ekonomiska obalanserna kommer förbli orubbade. Kvar är en upphetsad och ofta fyrkantig diskussion om kvalitet som kulturpolitisk norm.
För att kunna passera denna postutredningsblues tror jag vi måste återvända till den uppgift utredningen gav sig självt men inte fullbordade: att ge kulturpolitiken en ramberättelse som förklarar varför den över huvud taget behövs och som samtidigt kan motivera en större andel av statsbudgeten. Det vill säga en diskussion som handlar mer om kultur, konst och samhällsliv än om kulturpolitikens flödesscheman.
I sin bok kopplar David Karlsson kulturpolitiken till demokratins själva kärna. Han formulerar det mycket klart: ”Kulturpolitikens uppgift är att garantera en kulturell infrastruktur där vi alla får möjlighet att möta konsten och med varandra utbyta intryck och upplevelser av den. Detta möte och utbyte är en väsentlig del av vårt människoblivande och av vår utveckling till samhällsmedborgare. På samma sätt som polis och försvar har till uppgift att garantera medborgarnas säkerhet, har kulturpolitiken till uppgift att garantera medborgarnas möjlighet att fritt bilda sig en politisk uppfattning. Därigenom utgör den en förutsättning för demokratin.”
Konsten konstituerar offentligheten; de strömmar av bilder, ord, berättelser och vittnesbörd som vi dagligen befinner oss i och som möjliggör både frihet och demokrati. Konstens betydelse är i det avseendet inte mindre än journalistikens eller universitetens samhällsforskning. Detta är inte tomma högtidsdeklarationer. Några av de senaste årens mest omfattande samhällsdebatter har utlösts av konstverk, tänk Maja Lundgren, Anna Odell och Lars Vilks.
När samhällen – på grund av fenomen som migration, globalisering och individualisering – förlorar gammal karaktär av likhet och homogenitet återstår bara offentligheten som sammanhållande kraft. Utan den fragmenteras hela föreställningen av sammanhang och gemensamhet.
Men konstens betydelse är djupare än så. I bibliotek, arkiv och på digitala siter lagras mänsklighetens kollektiva minne: dagböcker, romaner, fotografier, filmer, filosofiska uppsatser, bildkonstverk, arkitektur, brev. Tillsammans bildar detta civilisationens skyddsnät och är ett slags vidgning av våra mentala kapaciteter till oändlighet. Konstens artefakter, alla dessa minnen av tänkande, gör oss till människor och mänsklighet.
Kulturutredningens mest spännande avsnitt kallades aspektpolitik. Det var ofärdigt i tanken och ofullständigt uttryckt. Men där fanns ett erkännande av konstens plats i all samhällelig verksamhet, hur konst och kultur genomsyrar hela samhällslivet på ett sätt som kanske aldrig någonsin tidigare. Konsten som samhällsnytta. Begreppet aspektpolitik fick kritik som en instrumentalisering av kulturen. Det är nog sant. Men en fungerande kulturpolitik är alltid en där instrumentalisering och autonomi befinner sig i balans.
Demokrati, offentlighet, civilisatoriskt minne och aspektpolitik är begrepp som öppnar för en uppdaterad ramberättelse; en som kan fungera som riktlinjer för den nödvändiga revideringen av den älskade 1974:an, för ett nytt bygge vid Slussen, där villkoren för konstnärer och kulturarbetare är utgångspunkten. Utan vårt arbete blir det tyst. Den kvalitet alla nu drömmer om förutsätter möjligheter att arbeta professionellt. Utan konstens berättelser faller det öppna samhället sönder. Alla vet att kulturpolitikens mest kostnadseffektiva insats är direkt stöd till konstnärer och kulturarbetare. En uthållig kulturpolitik kräver att de ekonomiska obalanserna jämnas ut. Börja om med en ny kulturutredning; en med generösa tidsramar och blocköverskridande politisk support, men där riksdagens politiker och kulturutskott håller det berömda ”armslängds avstånd” till själva utredningsarbetet.
Per Wirtén