Vi behöver en ny pressetik. Vi behöver etiska regler som är anpassade till dagens arbetsmarknad, där neddragningar av anställd personal och överetablering av frilansare gör att gränserna mellan journalistik och pr suddats ut. Där samhällsjournalister tvingas varva granskande artiklar med informatörsuppdrag. Alla journalister, inklusive fackförbund, måste tillsammans arbeta fram nya regler kring icke-journalistiska uppdrag och minimiersättning för frilansare. Alternativet vore att låta allt vara som det är. Att arbetsgivarna fortsätter att strypa arvodet och lägga allt etiskt ansvar på den enskilde journalisten, som förväntas skämmas när hon tar uppdrag för kundtidningar som betalar hennes hyra.
Vi tar det från början. Spelreglerna för press, radio och teve är en sorts riktlinjer för korrekt och ansvarsfull journalistik. Reglerna har ingen laglig kraft, men att bryta mot dem kan kosta pengar och tär på förtroende och prestige. Bland mycket annat ska medierna eftersträva ”korrekt och allsidig nyhetsförmedling”, ”återge alla parters ståndpunkter” och noga överväga ”namnpublicering som kan skada människor”. Det låter ju rimligt. Värre är det med den oproblematiska uppdelningen mellan innehåll och kapital. I pressetikens universum är alla journalister fast anställda och deras oberoende absolut. De som försöker påverka det journalistiska innehållet – ägare, annonsörer, lobbyister, informatörer – är på säkert avstånd från redaktionen. Så ser det möjligen ut på Uppdrag Granskning. Men för den snabbt växande gruppen av frilansande journalister och informatörer råder marknadsekonomins lag om tillgång och efterfrågan. Frilansarna begär inga avtal eller skyddsnät, eftersom de aldrig skulle få några, de skriver granskande artiklar för 1500 kronor, sticker raskt vidare till arbetet med Ericssons årsredovisningsbroschyr innan de får ett tvåmånaders- vikariat på Dagens Industri och tillsammans sliter de myten om journalistens oberoende i stycken. Ironiskt nog har de som pratat vackrast om etik varit duktigast på att kassera den.
De stora redaktionerna har skurit i varje utgiftspost, gjort sig av med all personal de kan och lagt ut jobben på enskilda firmor. Medieföretagen pratar med högtidlig stämma om journalistikens oberoende, men betalar inte en spänn för det. Det finns alltid någon som kan jobba i två dagar för 700 kronor.Att Dagens Nyheter eller SVT, för att ta två exempel i mängden, skulle betala extra för journalister som kostar på sig att välja bort pr-jobb är i dag naivt på gränsen till vansinne.
När forskaren Martina Ladendorf djupintervjuade tio frilansjournalister i Norr-botten visade sig en enda av dem ha valt att inte samtidigt jobba med reklam och information. Han var också den enda som inte livnärde sig på journalistiken. Det är i den riktningen vi går. Mot en gråzon där medieskribenten föreläser för tv4-ledningen. Där recensenten skriver texterna till teaterprogrammet. Vad gör Journalistförbundet åt det? Inte mycket, enligt den typiske frilansaren. Facket är bara till för anställda, heter det. Oss skiter de i. Vi tvingas förhandla själva, en och en. Det är svepande kritik som har en viss sanning i sig. Ju svagare Journalistförbundet är på att driva frilansares frågor, desto färre blir de frilansande medlemmarna. Därmed utarmar man pressetiken och undergräver sin egen ställning, som är svag nog som det är. Den enorma överetableringen gör facket tandlöst. Alla arbetsgivare vet att ett bindande avtal med en frilansare är onödigt. Det finns alltid någon annan som kan göra jobbet.
Arbetsförmedlingen hade i början av juni knappt 1600 inskrivna journalister. (I siffran ingår bara arbetssökande från utbildningar förmedlingen godkänt, inte alla mediegymnasier, informatörsprogram och enstaka kurser.) Varje år utbildas, enligt Journalistförbundet, ytterligare ett tusental.Journalistförbundet är kritiskt. Högskoleverket är kritiskt. Antalet utbildade är orimligt högt. De uttrycker sin oro varje år, men inget förändras. Så vilka tjänar på det? Förutom medie- och pr-företagen?
Det är bara att följa pengarna. Till universitet, högskolor, folkhögskolor och gymnasier. För varje journalistelev får lärosätet en summa från det allmänna. En studieplats på universitet och högskola är för närvarande värd 72093 kronor. Folkhögskolornas bidrag beräknas annorlunda, men kan uppskattas till omkring 60000 kronor per elev. Varje år spenderas alltså mellan 60 och 70 miljoner på att hålla uppe överetableringen.
Skolorna gör som de vill. De har rätt att erbjuda valfri utbildning, samt att bestämma hur många elever som tas in. När eleverna går ut är jobbet klart. Sen är det bara för medieföretag och pr-byråer att välja och vraka ur hopen.På en sådan arbetsmarknad är gamla ideal bara tomma fraser. En ny pressetik måste innehålla bindande regler om ersättning. Det är den enda motvikten mot pengarnas makt. Utan den går det snart inte längre att skilja journalisten från lobbyisten
Erik Hammar