Huddinge 1965
Jag har aldrig lämnat förorten. Mitt första hem låg på andra våningen i Kortedala, Göteborg. Jag fyllde två år när mina föräldrar 1960 satsade stort och köpte ett nybyggt radhus på Tranvägen i Huddinge, söder om Stockholm. Det hade rött tegel och en murgröna, men inget garage.
Väggarna var tunna. När jag låg sjuk i mammas och pappas sovrum kunde jag höra hur fru Holms äldsta son spelade Elvis Presley på sin grammofon i grannhuset. Jag vaggades till sömn av svänget i basen. Han var raggare, sade min pappa. I varje fall kammade han sitt blonda hår bakåt med stålkam. Det hade jag sett alldeles själv.
Man kunde krypa in under husen, där oljepannorna stod och hummade, eftersom det bildats en underjordisk gång mellan parkettgolven och berggrunden som förband alla familjer i varje radhuslänga. Allt hängde samman. De äldre pojkarna på Tranvägen hade krupit in i den där gången. Jag vågade aldrig eftersom det var trångt och mörkt och jag sällan vågade särskilt mycket alls. Men jag lyssnade till deras historier om de hemlighetsfulla passagerna under husen och om de stora slagsmålen med de fruktade gängen från Rågsved.
Förorten var en egen värld full av olösta gåtor. Närmast husen fanns gatan med grovt oljegrus där vi cyklade och spelade fotboll. Nästa cirkel i världen var allmänningarna. Dessa märkliga platser som varken var privatägd tomt, park eller skog men ändå radhusområdets sambandscentraler. Bortom allmänningarna låg skogen, sjön, gamla utspridda sommarstugor och villor i stora vildvuxna trädgårdar. Allt hölls samman av smala vägar, ofta av grus och sand, ibland bara som stigar. Det var en idyll och radhusen en by. Fru Holm låste aldrig ytterdörren när hon åkte till arbetet. Hon bara slängde igen den och gick. Det hände att den stod på glänt. Man kunde gå in, försiktigt öppna dörren till farstun och sedan smyga genom den smala hallen, förbi trappen och ut i vardagsrummet med stora fönster mot trädgården. Man kunde stanna där i rummet. Helt ensam. Rösterna från radhusets andra lägenheter rörde sig genom väggarna och konvergerade i rummets mitt: lösryckta stycken från melodiradion, barn som ropade, dunsar från trapporna, dämpade samtal i låsta sovrum och upprörda osammanhängande röster. Efter några långa minuter gick det att tolka sammanhang och framkalla inre fantasier om andras liv. Gränserna kring det egna jaget, den behållare man gick innesluten i, lättade och blev genomsläppliga. Husets människor genomströmmade kroppen som ljus. Radhuset svävade och blev en egen värld omgiven av mörker. Jag var mitt i och alldeles ensam. Ibland tror jag att jag fortfarande står kvar där.
Förorten är den enda plats där jag känt mig hemma.
Men så småningom förstod jag att min hembygd inte räknades. Jag kom från en plats som inte fanns när Sverige summerades. Under tonåren läste jag berättelser om torp i skogsbryn, statarlängor på godsen, stenhus i staden och patriciervillor omgivna av körsbärsträd. Men aldrig om radhusen, allmänningarna eller förortstorgen dit mamma och jag åkte buss 703 för att köpa nya jeans på Kvickly eller möjligen EPA.
Mina gator, min barndoms hemligheter, räknas fortfarande som ett ytterområde och en periferi, en zon någonstans ”där ute” i ingentingheten. Vårt radhus var inte stad, inte landsbygd, bara ett sätt att bo på. Den som kommer från förorten är Ingen. Jag var en ensam pojke i ett tomt hus genomkorsad av andras röster och hemliga ljud. Jag blev människan utan identitet. Sannolikt är det en befrielse.
Jag är kvar i förorten, förälskad i den nya stadsmiljö som aldrig erkänts, men blivit hem för de flesta stadsbor. Hela mitt vuxna liv har jag undrat vad en förort egentligen är och varför det ser ut som det gör där jag kommer ifrån. Det enda sättet att förvandla Ingentingheten till Någonting är att försöka hitta svaren.
I ryggsäcken ligger karta, termos, sittunderlag, Björn Ursings fältflora, kikare, enkel matsäck och en svart anteckningsbok. Under sensommaren har jag ritat min väg genom de södra förorterna, in mot Gullmarsplan och gränsen till innerstaden. Strecken över kartan passerar stormarknader, skogar, motorleder, gamla sommarstugeområden, höghus, villamattor och tunnelbanestationer; genom det stadslandskap där jag levt nästan hela mitt liv.
Skärholmen 1968
Den 8 september 1968 var en vacker sensommardag med blå himmel och varma vindar. På förmiddagen åkte prins Bertil, stadsborgarrådet Hjalmar Mehr och andra dignitärer i eget tunnelbanetåg till Skärholmen för att inviga norra Europas största förortscentrum. På torget väntade Hootenanny Singers med Björn Ulvaeus och Hep Stars med Benny Andersson som skulle spela för den stora folkmassa som samlats. Dagens Nyheter rapporterade om hur ”småbarn grät av skrämsel inför dagfyrverkeriets luftvärnseld, kvinnor dånade i folkmassornas trängsel, män gruffade, armbågades och trampade varandra på tårna i de ångande köerna framför dagens attraktioner.”
Skärholmen var den senaste paradförorten i en lång rad som inleddes med Årsta centrum 1953, och sedan följdes av Sven Markelius berömda Vällingby 1954 och den första stora bilplanerade förorten i Farsta 1960 dit även prestigevaruhuset NK flyttade. Stadsdelarna runt Skärholmen räknade redan vid invigningen 185 000 invånare, men man planerade för minst 300 000. Det nya köpcentrumet hade två varuhus, 86 butiker, 10 restauranger och 29 serviceinrättningar – allt från polis till missionskyrka. Veckan före invigningen annonserade Domus Skärholmen med bild på en ung vacker kvinna: ”Vi som föll ur träden och började gå på bakbenen behöver så mycket saker”. I direkt anslutning till butikerna låg tidens stora nyhet: de gigantiska parkeringsgaragen med plats för 4 000 bilar i flera plan och med en märklig byggnad i ytterhörnet, inte olik flygledartornen på Bromma och Arlanda, som om de tillströmmande konsumenterna behövde dirigeras till passande parkeringsfickor från en central utsiktsplats.
Hjalmar Mehrs och Prins Bertils invigningstal svallade över av optimism. Skärholmen representerade framtiden. Hela söndagen utvecklades till en triumf, en högt klingande fanfar. Mehr påpekade att satsningen var ett ”inom den västliga världen unikt exempel på samhällsbygge i det stora formatet”. Prinsen fyllde på och avslutade: ”I förhoppning att Skärholmen skall motsvara allas förväntningar om en bättre stad, en stad för lyckligare människor, en stad för ett rikare liv, kort sagt en stad att leva i, förklarar jag Skärholmen centrum för invigt.”
Skärholmen beskrevs inledningsvis som en stad eller möjligen en ytterstad. Under hösten ersattes begreppet av det mindre självsäkra ordet förort. Och så småningom av betydligt värre beteckningar.
Dagarna efter invigningsfesten torpederades de förväntningar som knutits till Skärholmen av en av 1960-talets mest stormiga mediadebatter. Den pågick hela hösten. Ofta i uppskruvat tonläge. Kritikerna förfasade sig över den miljö de såg – eller inte såg, för många av dem fick sina intryck uteslutande genom dagstidningarnas rapporter och tevenyheternas reportagebilder. Tillsammans formar tidningsklippen en fascinerande berättelse där olika ord och bilder prövades för att slutligen fixeras till en fast föreställning om de nya förorterna. Skärholmen blev större än sig självt. Ja, större än Hjalmar Mehr någonsin kunde föreställt sig. Hans kommentarer till den häftiga kritiken avslöjade en djup osäkerhet, som om han inte bara blivit överrumplad utan också svarslös.
Veckorna före själva invigningen hade de positiva skildringarna dominerat. Stadsdelen beskrevs som ”lyxiga Skärholmen” och reportrarna imponerades av Domus heltäckningsmatta, de rullande trottoarerna, Tempos delikatessdisk och Icas restaurang i två plan som inretts av Marimekkos Armi Ratia. Svenska Bostäders direktör Albert Aronson förklarade att de planerade ”grejor som man annars måste åka till Las Vegas för att klara av”.
Men centrumets höga standard stack också i ögonen. Expressens bostadsreporter Olle Bengtzon reagerade i en rad artiklar. Den 6 september skrev han att en insamlingsaffisch med svältande barn från Biafra skulle vara en provokativ chock i Skärholmens nya lyx. ”Aldrig har det svenska överflödet exponerats mer utmanande än i Skärholmen. Ingen stad i världen lär kunna uppvisa ett så koncentrerat varuutbud i en avlägsen ytterstadsdel.” Det var en kritik som de ansvariga säkert betraktade som högsta möjliga betyg.
Problemet Bengtzon angrep var inte hög standard som sådan, men att den återfanns i just Skärholmen, tjugo minuter med tunnelbana från Kungsgatans skyltfönster i ”en avlägsen ytterstadsdel”. Delikatessbutiker och bekväm shopping hörde till innerstadens livsstilar – knappast förorternas. Men debatten bytte snabbt karaktär. På bara några korta veckor förvandlades kritiken av Skärholmen från en om överflöd och välfärdslyx till larmrapporter om modern slum.
Tisdagen den 10 september, två dagar efter invigningen, publicerade Dagens Nyheters ledarsida en kommentar av Lars-Olof Franzén med den raka rubriken ”Riv Skärholmen!”. Den utlöste ett skred.
På 72 korta rader lyckades Franzén formulera de mörka bilder av moderna förorter som fortfarande dröjer kvar. Invånarna är ”utlämnade åt en arm tomhet” i ett centrum där människor inte ”vill vara” och inte kan ”mötas” eftersom där inte ”finns plats för hela människan”. Ja, själva den mänskliga identiteten, den inre kärnan, förvandlas i förortsmiljön till två mekaniska funktioner: konsumenten och bilisten. Miljön är ”människoföraktande”, en ”import av amerikansk stadsplanering” och kommer bli ”sjuttiotalets slum”.
Förorten, och i synnerhet själva centrumet, framställdes som en plats där människor inte längre kunde vara hela, där de förlorade något väsentligt: trygghet och hemmahörighet. De blev vilsna. Borttappade. Ensamma. Passiviserade. I motsats till det klassiska torget, kanske Hötorget eller Norrmalmstorg, beskrevs förortstorget som en plats där människor inte kunde mötas utan bara passera förbi varandra, det vill säga när det inte låg helt öde, övergivet och vindsvept. En känsla av sammanhang verkade gå förlorad i den nya förorten. Kanske själva demokratin. I den korta texten antyds allt detta genom effektiva signalord. Varje aspekt fortsatte sedan att utvecklas i artiklar och böcker av journalister, intellektuella och forskare.
Franzén avslutade sin ledarkommentar med att introducera en bild som sedan upprepades i tevedramatik, proggiga rocktexter och kulturradikal förortskritik om hur ”vinden blåser mellan husen och affärerna är stängda och ingen har något där att göra, för det enda man kan använda Skärholmen center till är att rulla engångsglas så det låter riktigt jävligt mellan väggarna. Riv det!”
Samma vecka publicerade Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet långa inlägg av Lars Gyllensten respektive Ulf Hård af Segerstad om hur Skärholmen exemplifierade en stadsplanering och samhällsutveckling styrd av en manipulativ teknokratiklass. I mediastormen användes även olika populära grepp. Alf Henriksson skrev konservativa dagsverser. Kulturradikaler berättade att de ”åkt ut” för att inspektera betongen och hur förfärade de blivit av misären. Expressen körde dit filmregissören Jacques Tati, under ett Sverigebesök, och fotograferade honom i parkeringsgaraget med en tom varuvagn. Det var ren slap-stick. Skärholmen kunde användas till nästan vad som helst.
Under hela 1968, samtidigt med angreppen mot Skärholmen, spelades Ann-Lena Löfgrens populära svensktoppsframgång ”Lyckliga gatan” i melodiradion. Alla kunde både melodi och text:
”Lyckliga gatan du finns inte mer,
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången.
Högt över marken svävar betongen,
när jag kom åter var allt så förändrat,
trampat och skövlat, fördärvat och skändat.
Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång?
Lika förunderlig och skön som den, vi hört en gång?”
Det var studentradikalismens år och Skärholmen betraktades med typiskt civilisationskritiska blickar. Men det märkliga är att i just den här frågan verkade värdekonservativ och marxistisk kritik av kapitalismen sammanfalla. Höger och vänster följde för en gångs skull samma spår.
Ulf Hård af Segerstad använde i flera artiklar Skärholmen som exempel på en urartad modernitet där konsumtionens ytlighet, kulturens allmänna förfall och bilismens uppskruvade rörlighet avhumaniserade människan. I sitt första angrepp, redan dagen efter den ståtliga invigningen, öppnade han tidstypiskt: ”Varje misstag är uteslutet. Den som kommer upp från Skärholmens underjordiska T-banestation, konfronteras omedelbart och tveklöst med detta samhällscentrums grundläggande budskap: Du skall konsumera.” En vecka senare följde han upp med att peka ut ”den fyrhjuliga människan” som stadens sabotör.
Författaren Lars Gyllensten, som skrev tre stora artiklar i Dagens Nyheter, följde samma spår men riktade sin huvudkritik mot en expertstyrd samhällsplanering. Eländet i Skärholmen var tecken på en djupare samhällskris. Gyllensten ville demokratisera, ge människor inflytande över sina stadsdelar. Segerstad betraktade däremot medborgarna med misstänksamhet. Var det inte just demokrati och jämlikhet – massans samhälle – som ledde till att människor ”föredragit bilen framför bostaden” och därmed tvingades acceptera torftiga förorter som Skärholmen?
Bland både radikala och konservativa fanns redan ansatser till den kritik av all samhällsplanering, all expertkunskap, all social ingenjörskonst som 25 år senare skulle återkomma med större kraft i andra sammanhang; då som vägbanare för de nyliberala idéernas genomslag i svensk politik. Segerstad ställde i sin sista artikel, den 1 november, en retorisk fråga som skulle återanvändas många gånger i försöken att förflytta initiativet från politiken till marknaden: ”Hur är det att bo i en vision?”.
I kritiken av Skärholmen framhölls en gestalt att oroa sig extra mycket för, som länge personifierade förortsproblemet och vid upprepade tillfällen befolkade reportage, krönikor och inlägg: den isolerade hemmafrun. Hon introducerades redan en vecka före invigningen, den 30 augusti 1968, av Åsa Moberg i en krönika i Aftonbladet. ”Alla hemmafruar i Skärholmen skrattar hela tiden medan dom berättar om hur jävligt dom har det. Det är mera väluppfostrat att skratta än att gråta. Annars vore gråten mera konsekvent.” Moberg ger sin bild av hemmafruarnas vardag: ensamhet, isolering, sysslolöshet och tystnad – för i Skärholmen pratar man inte med varandra. Den enda träffpunkten de har är tvättstugan. Barnen är också ett problem. I en bildtext står det att i Skärholmen är barnen alltid sysslolösa och hungriga(!).
Under en paneldebatt hos fackförbundet SIF i slutet av september sade feministen och författaren Barbro Backberger, apropå alla hemmafruar som sitter i sina förorter och smygsuper, att Skärholmen blivit ”välfärdssamhällets koncentrationsläger”. Ingen verkar ha reagerat.
Fyra år senare målade Anna Sjödahl den emblematiska bilden av hemmafrun och barnet i förorten. Den heter ”Vår i Hallonbergen”, men kunde naturligtvis lika gärna fått namnet ”Vår i Skärholmen”. Det är ett av de allra mest välkända och reproducerade konstverken från det radikala 1970-talet. Det ser ut som att Anna Sjödahl helt enkelt klippt ut och fotokopierat den ångestdrabbade gestalten från Edvard Munchs målning ”Skriet”. Men nu skriker kvinnan ut sin ångest i en kal förortslägenhet. Bakom henne på det nakna golvet leker ett ensamt barn och utanför fönstret ser man de massiva betongvita höghusen. Ja, det är som att husen är på väg att tränga in i lägenheten och krossa kvinnan och barnet. Hela målningen domineras av sjukligt bleka färger. Förorten var kanske inget koncentrationsläger, men helt klart en psykiatrisk klinik.
Barn och ungdomar som leker i karga betongdominerade miljöer blev ett favoritmotiv bland alla de fotografer som fick i uppdrag att illustrera artiklar om människor i förorter eller om sociala problem i största allmänhet. Åren efter den stora debatten om Skärholmen kom rapporter om hur barnen mådde mellan de höga husen, med beskrivningar hur de ”drev omkring” i det nya centrumet. Barns sysslolöshet och känsla av hemlöshet var återkommande slutsatser som med tiden spetsades till. En psykolog menade att den hårda miljön gjorde att barnen blev ”strypta i sina möjligheter att utvecklas” (DN Sydväst 25/6 1969). Ett år senare vittnade en kurator om hur ”stenöknarna”, som den i Skärholmen, utvecklat en inåtvänd och känslokall människotyp med kontaktsvårigheter. Barnen var deformerade och ”många av dem är som den betong som omsluter dem – hårda och misstänksamma” (Expressen 17/6 1970). I en undersökning från Stockholms universitet från 1970 avslöjade en förfärad kurator att ”Det råder djungelns lag i sandlådan, det är ingen samlek”. I samma undersökning säger en assistent på socialbyrån att ”Barnen här blir säkert understimulerade. Mammorna har torftiga samtal med barnen.”
Förorten var inte bara psykiatrisk klinik för ångestdrabbade mammor, den var uppenbarligen även fullbokad av vilda barn och rådlösa vårdare. Till tunga rockgitarrer sjöng Nationalteatern om thinnersniffning och grå betong: ”Är du rädd för ditt eget barn, lilla mamma?”
Under några år var hemmafrun och hennes barn ett specifikt förortsproblem. Tio år senare hade hon ersatts av den utslagna. Tjugo år senare av de som invandrat. Förorten verkar alltid kräva sitt offer.
Jag har strykit under och noterat nyckelord när jag arbetat mig genom högen av gulnande gamla tidningsklipp. Jag förvånas över hur linjärt artiklarna utvecklas; hur de successivt mejslade fram föreställningen om Skärholmen, där bit efter bit adderades tills pusslet låg färdigt. Föraktet har djupa historiska rötter och samband, men genom beskrivningarna av Skärholmen kunde de slutgilitigt erövra den svenska samhällsdebatten. Jag förvånas också över hur mycket jag känner igen från de ändlösa upprepningar som sedan följde år efter år och kom att drabba alla de förortsområden som byggdes efter Skärholmen. Det är som att beskrivningarna svämmade över och så småningom inneslöt även förorternas radhusområden och villakvarter. Det som skrevs om Skärholmen hösten 1968 präglade hela min uppväxt, hela min bild av världen, av staden och av förorten – även vem jag själv var – där jag cyklade mellan skola, bibliotek och hockeyklubbens hemmarink.
Den isolerade människan.
Den omänskliga miljön.
Den stora ödsligheten.
Den moderna slummen.
Den kalla vinden.
Den slutna borgen.
Det är som att återse pysselsidorna i Kamratposten eller i de gamla nummer av Allers som mormor brukade spara. Där fanns ofta en figur med ett antal numrerade punkter. Om man följde dem i rätt ordning med en blyertspenna framträdde till sist en figur. Orden från Skärholmsdebatten fungerar på samma vis. När jag binder samman dem får jag en färdig bild.
I min anteckningsbok har jag sparat ett fotografi från Skärholmen 1978. Det är en av de bilder jag får fram när jag drar blyertsstreck mellan de givna orden. Jag tänker ofta på den. En pojke sitter uppklättrad i ett nyplanterat träd med kala spretiga grenar. Bakom reser sig hyreshusfasaden som en hög mur. Man ser bara ett enda lägenhetsfönster och där är persiennerna nerdragna. Det är vinter. Kall luft. Grått ljus. Våta yllevantar. I snön under trädet ligger en omkullvält varuvagn. Hur jag ska reagera när jag ser fotografiet är förprogrammerat. Mina känslor redan bestämda. Den ensamma pojken, den karga miljön, smaken av betong. I tidningsklippen från hösten 1968 hittar jag koden som döljer sig bakom alla dessa bilder och berättelser. Om jag kan befria mig från den inbillar jag mig att bilden, som egentligen är mycket fin, omedelbart får varmare innebörder. Men berättelserna från det frusna förortshelvetet har alltid legat som en barriär mellan mig och mina omgivningar.
Efter journalisterna kom forskarna för att med vetenskapliga instrument kartlägga Skärholmens människotyp. Det var pedagoger, sociologer och etnologer. Mest omtalad blev folklivsforskaren Åke Dauns doktorsavhandling Förortsliv från 1974. Han ger en sympatisk beskrivning av livet i Vårberg, en tunnelbanestation söder om och i direkt anslutning till Skärholmen. Men den har också en del oavsiktligt komiska poänger. Redan under sin första promenad genom området, den 1 september 1971, noterade han en ensam varuvagn som lämnats kvar intill ett bostadshus. ”Mina medhjälpande studenter hade berättat om dessa varuvagnar från självbetjäningsbutikerna, som övergivits här och var.”
På kvällen samma dag åker Åke Daun tunnelbana. Han stiger av i Vårberg. ”En herre höll upp spärrgrinden och sedan dörren åt mig, som bar på resväska och skrivmaskin. Även en annan resenär fick hjälp och hjälpte i sin tur mig, och jag funderade på om detta kunde vara något att titta närmare på. Koncentrerar man sitt kontaktbehov till dessa små tillfällen av interaktion – hålla upp dörren?”
Det är en text fylld av koloniala ekon. Forskaren anländer till en främmande och möjligen fientlig stad på savannen eller vid öknens rand. Han var långt hemifrån och resan osäker.
Skärholmen var inget paradis. Ekonomiska kalkyler och enkla stordriftslösningar i själva byggprocessen gick före idén om den goda staden. Men i jämförelse med de stora stadsdelar som byggdes senare under miljonprogrammet framstår ändå Skärholmen som den sista där människan fanns kvar i kalkylen. De stora misstagen var bristen på daghem, ordentliga lekplatser, att ungdomsgården dröjde och att barnen fick vänta flera år innan skolan stod klar. Man lyckades bara bygga 135 daghemsplatser till 1500 barn under elva år, men däremot 4 000 parkeringsplatser redan till invigningen. 1970 var daghemsbristen i Skärholmen den värsta i Stockholm. Snart märktes också en skarp inre social segregering mellan lågstatushus och finare hus. I kritikstormen och tidningsklippen nämns de här reella problemen bara i förbigående. De var inte huvudsaken.
Det är något märkligt med kritiken. Som att den projicerade en rad allmänna samhällsproblem på Skärholmen. I den nya ”främmande” stadsmiljön kunde man enklare och mer riskfritt brännmärka eller problematisera missförhållanden som var lika allvarliga i innerstaden eller i vilken småstad som helst. Kritikerna installerade en projektor i förorten och visade sedan en stor filmberättelse om Sverige, västvärlden och moderniteten med stadsdelens vita husfasader som bioduk. Invånarna rörde sig nedanför, på torget, och sträckte förvånat på sig för att få en skymt av filmspektaklet. En del stannade kvar. Men många skakade på huvudena och gick hem. En undersökning från Stockholms universitet visade att 60 procent av de som bodde i Skärholmen tyckte att kritiken var obefogad.
Hemmafrusystemet var på väg bort 1968. Men var hemmafruarna i Skärholmen verkligen mer isolerade och desperata än de på Kungsholmen? Konsumtionssamhället var ett nytt fenomen som ifrågasattes. Men var det mer påtagligt i Skärholmen än på Drottninggatan?
Under 1700- och 1800-talen använde filosofer och författare ofta koloniserade söderhavsöar eller orientaliska städer som idealiserade kontraster till missförhållanden i Paris eller London. Diderot fantiserade om ett friare kärleksliv i Söderhavet och drömde att det skulle tjäna som exempel i Frankrike. Heidenstam åkte till Damaskus och Beirut för att finna den djupare livskänsla han ansåg rationaliserats bort med industrialismens genombrott i Sverige.
Resorna till Skärholmen, och till de miljonprogramsområden som byggdes under 1970-talet, fungerade på omvänt vis. De blev innerstadens koloniala reservat. Svarta öar på storstadens karta: hotfulla och exotiska på samma gång. I berättelsen om förorten koncentrerades samtidens sämsta sidor. De fick fungera som välfärdsstatens varningssignaler, platser som sände ut en ständig ström av larmrapporter och fick rollen som dystopiska experimentsalar. De var inte bara platser för allvarliga samhällsproblem, utan dess egentliga orsak: felet var förorten som sådan, det var där välfärden körde i diket. Förorten landade som en dolkstöt i ryggen.
Dold under kritikstormen mot Skärholmen fanns också en annan berättelse. Den kom från de som flyttat dit. Deras röster var vanligt förekommande i de första reportagen, de som skrevs före den stora kritikstormen. Sedan allt mer sällsynta. Men de utgjorde ett allvarligt problem för den stora berättelse om de nya förorterna som etablerades. Det visade sig nämligen att hyresgästerna verkade gilla Skärholmen. Ja, det finns problem, nickade de när reportrarna frågade och nämnde påfallande ofta just daghemsbristen. Men lägenheterna var bättre än de omoderna på Södermalm, miljön var lugnare och luften friskare. Dagens Nyheter (11/9 1968) träffade till exempel Ellen Nordenstam som skulle flytta in i sin nya pensionärslägenhet: ”Aldrig kunde jag tro jag skulle få bo så bra”. Tillsammans med svägerskan Dagmar inspekterade hon det nyinvigda centrumet och utbrast: ”Här är ju rentav vackert!”
Åke Dauns rapport från Vårberg bekräftade de röster reportrarna initialt fångade upp men sedan filtrerade bort. Genom 200 djupintervjuer smulade han sönder berättelsen om förortens isolerade, vanmäktiga och vilsna människor. I själva verket var de ganska nöjda. De umgicks visserligen inte med sina grannar, men med andra. Deras nätverk var rörliga och sträckte sig över stora delar av Söderförort. De hade ju bilen och tunnelbanan. Daun identifierade kritiken mot de nya förorterna som antiurban. Den drevs av förhoppningen att människor skulle umgås med sina grannar som man gjorde i glesbygdens byar eller småsamhällen; en längtan efter samhörighet i små lokala gemenskaper. En livsstil som alltid förflyktigats i storstäder, i Skärholmen såväl som på Norrmalm.
Daun noterade förvånad att familjen och hemmet hade stor betydelse för dem han intervjuade. Han mötte inga vinddrivna existenser, men människor som lade ner pengar och tid på heminredning, som strävade efter att ”skapa en elegant och behagfull hemmiljö”. Återigen får hans anteckningar ett oavsiktligt drag av etnologins komik, till exempel om vardagsrummet hos Lagerarbetare, 39 år:
”Två vinkelställda soffor med grön klädsel. Teakbord på ryamatta i färgton med sofforna. I vinkeln litet bord med modern ljusglob. Mycket stor bokhyllevägg i ädelträ med underskåp, böcker, familjefotografier samt prydnadsföremål bakom glas. Jordglob med belysning. Färg-TV och stereoanläggning. Kristallkrona. Krukväxter i fönster samt på låg bänk i ’stereoanläggningshörnan’ – mycket smakfullt à la heminredningskatalog. Tunga röda sidengardiner i arrangemang med vita spetsgardiner.” Minsta skrymsle hos den gåtfulla förortsmänniskan skulle undersökas och lysas upp.
De flesta han pratade med trivdes, men ändå ville många flytta. De satt hemma vid köksbordet och räknade på större lägenheter och radhus. Daun tolkade det som en ganska naturlig konsekvens av de drömmar om högre standard som välfärdssamhället och tillväxten väckte hos vanliga människor. Att de drömde om bättre boende var egentligen inget problem, det var en befrielse. För första gången hade vanliga arbetarfamiljer möjlighet att välja.
Något år tidigare hade en annan forskarrapport väckt uppmärksamhet, antologin Man bara anpassar sig helt enkelt om hyresgäster i Skärholmen. I den brottades forskarna med samma fråga som Åke Daun, men formulerade den helt annorlunda: Hur kom det sig att människor insisterade på att trivas? Deras svar var att invånarna levde med så kallat falskt medvetande, ett populärt begrepp bland dåtidens intellektuella marxister. Att uttrycka kritik mot själva stadsdelen innebar att man samtidigt kritiserade det egna sättet att leva och medge ett slags privat misslyckande. Det orkade inte invånarna med utan föredrog att fly in i inbillad trivsel och självbedrägeri, menade de i sina slutsatser. Därför måste forskarna ge ”en korrigerad bild” av situationen.
När Lars-Olof Franzén 1973 återigen skrev om Skärholmen, fem år efter den berömda kommentaren i Dagens Nyheter men nu i Svenska Turistföreningens årsskrift, berättade han hur han läst forskarantologin med ”stigande vrede”. Det gör jag med. Men av en annan orsak. Nämligen att invånarna fråntogs rätten att dra slutsatser om det egna livet. Forskarna berövade dem deras röster och förvandlade dem från subjekt till objekt. Därför hade forskargruppen större tilltro till de sociala och terapeutiska experter som arbetade men inte bodde i Skärholmen. De påverkades nämligen inte av några ”identifikationsmekanismer” och levde därför inte med falskt medvetande. Genom att bo på annan plats undvek de förortens smitta.
Det var kanske inte de nya förortsmiljöerna som skapade vilsna och isolerade människor. Tänk om det var beskrivningarna som framkallade dem. Människan måste beskäras med snabba snitt så att hon passade in i oron för förortsmiljöernas destruktiva konsekvenser. Alltid med de bästa avsikter. Låglöneutredningen. Alienationen. Ensamheten.
Det faktum att människor säger sig gilla livet i de stora huskomplexen från 1960- och 70-talen irriterar fortfarande förortskritikerna. Det ligger och skaver som en sten i sandalen. De sparkar och sparkar, men lyckas inte få bort den. När kulturjournalisten Per Svensson beskrev sin egen uppväxt i Täbys höghus i Storstugan (1996) drog han slutsatsen att betonghusen borde sprängas eftersom folk inte förstår sitt eget bästa. Han skrev det med en försonande blandning av vrede och självironi. Påståendet uttryckte ju samma inställning som han tidigare i boken kritiserat de sociala ingenjörerna för: att folk inte vet sitt bästa. När han senare återvände till höghusen i Täby och sökte efter gamla klasskamrater upptäckte han, mycket förvånad, att de flesta bodde kvar: ”Jag har ingen förklaring. Jag vill kanske inte ha någon förklaring. Jag vill fortsätta odla övertygelsen att aluminium och betong är minnesavstötande.”
Den amerikanska sociologen Herbert Gans hade på 1960-talet, efter att ha undersökt en amerikansk villaförort, dragit slutsatsen att föraktet mot den bestämdes av en ”övremedelklass-etnocentrism”. Man kan säga samma sak om kritiken mot Skärholmen. Det var inte bara husen och köpcentrumet som störde; det var mycket mer och föraktet inbegrep i högsta grad de som valde att bo i husen och deras livsstilar. Blicken kom ovanifrån. Den såg ner.
Under sina etnologiska fältstudier av förortsmänniskan gjorde Åke Daun en oväntad upptäckt. Han hade naturligtvis med sig frågan hur ofta invånarna ”där ute” åkte in till centrum. Men redan efter några veckor mötte han en man som inte alls förstod frågan. Han tog för givet att Daun med centrum menade Skärholmens butiker och gågator. Till innerstadens varuhus åkte han ju praktiskt taget aldrig.
Daun mötte liknande reaktioner från andra. Deras fritid var helt koncentrerad till förorten. Biograferna, shoppingen och idrottsevenemangen i Stockholms innerstad lockade inte alls. Så här sade ett par: ”I centrum är det rörigt. Där är vi praktiskt taget aldrig, vi skulle kunna vara utan det helt och hållet. Vi åker in en gång om året – till jul.” Förorten var helt enkelt en stadsdel med eget liv. Det stred mot alla vedertagna föreställningar om förortslivet. Kanske för att de alltid formulerats från ett perspektiv styrt från city. Men en förbluffad Åke Daun tvingades nu ändra sig och skriva att betraktat från förorten förvandlades innerstaden till periferi och Skärholmen till mittpunkt. Berättelsen om staden började här för första gången ändra karaktär.
Den 27 oktober 1968 samlade Aftonbladet tolv kvinnor i Skärholmen, samtliga hemma med barn. De ställde upp sig i en sluttning framför deras sjuvåningshus på Äspholmsvägen. Tidningens fotograf vred in skärpan och knäppte. På den färdiga bilden i tidningen ser det ut att ha varit en vacker dag med lätta vita moln. Omgivningen är kal, man kan ana gräs, men ännu inga buskar eller träd.
Från torget når man Äspholmsvägen via trapporna. Arkitekterna tänkte sig säkert en gammal italiensk stad med sitt stenlagda torg – piazzan – och sedan trappor upp mot husen, ungefär som i Sienna. Jag letar efter platsen där fotografiet togs för drygt 40 år sedan. Men den är svår att hitta. Husen är oförändrade men runt dem har träd och buskar bäddat in fasaderna. På balkongerna är satellitmottagare monterade. För den som inte orkar gå uppför de branta trapporna finns bergbanan.
Jag spanar upp mot husen och undrar vad det blev av kvinnorna i Aftonbladet. I dag är de pensionärer. De flesta av dem ville börja arbeta så snart som möjligt och efterlyste daghem. Det motsade artikelns syfte, att återupprätta det kritiserade hemmafrusystemet. Jag försöker bortse från Aftonbladets konservativa uppsåt och fastnar i stället för rubriken: ”Ja, det är vi som kallas Sveriges negrer”. För första gången kan man där spåra den sårade motreaktion som så småningom skulle komma allt starkare från förorternas invånare.
Per Wirtén