Värna folkrätten

Vi har den senaste tiden fått ett antal bilder av det nya kriget via både populär-kulturen och utsmugglade minneskort. David Simon låg bakom tevedramat Generation Kill och Kathryn Bigelow blev Oscarsbelönad för filmen The Hurt Locker. Fiktionen räcker långt för att förmedla bilder och skapa känslor, men det är trots allt bara dramatiseringar. Med de utsmugglade minneskorten är det en annan sak. Bilderna från Abu Ghraib har på senaste tiden följts av ett flertal videosekvenser som finns att beskåda på bland annat Wikileaks, YouTube och Cultures of Resistance. Här framkommer en mycket obehaglig och skrämmande verklighet. Krig är smuts, oordning och förvirring. Och en beskrivning av fienden som någon utan mänskliga egenskaper. Ingen människa som man respekterar utan ett mål som ska utplånas och förintas.

Även bilden av soldater och före detta soldater är på väg att förändras. Krigsveteranen förknippar vi mest med det amerikanska 1960- och 70-talet. Män som kommer hem med både kroppar och sinnen för evigt märkta av kriget i Vietnam. Vi känner dem via populär-kulturella gestalter som John Prines Sam Stone eller David Morrells John Rambo. Livet i fält är ett och livet i det civila är någonting annat. De egenskaper som premieras i soldatlivet är just de egenskaper som inte uppskattas hemma eller utanför kasernens grindar. 2010-talets berättelser är på många sätt lika, men skiljer sig också åt. Kriget är nu närmare och soldaten både en man och en kvinna. Jyllandsposten följde under ett par dagar ett antal danska krigsveteraner som hade flyttat till skogs. Svårt drabbade av posttraumatisk stress lever de nu på jakt och fiske i bland annat Munkebjergskogen i Vejle kommun. Den israeliske regissören Yoav Shamir har i dokumentärfilmen Flipping out följt ett antal före detta värnpliktiga män och kvinnor. Efter muck är det numera mycket vanligt att man beger sig till Sydasiens strandparadis för att flippa ut. Många av dessa före detta soldater är djupt skadade av sina krigsminnen. Självklart erbjuds man debriefing och viss möjlighet till samtal. Dock räcker det inte på långa vägar. Många före detta värnpliktiga går in i en depression som man självmedicinerar med billiga droger. På många sätt den mest rationella lösningen på den uppkomna situationen. Krig förstör människor, även soldaterna.

Om det var en militär operation som ägde rum den där söndagen 1972 kunde man länge tvista om, men inte längre. Den 15 juni 2010 presenteras Lord Savilles rapport om den blodiga söndagen 30 januari 1972 då den brittiska armén angrep och dödade 13 personer, lika många skadades svårt. Under åren hade inblandade soldater ljugit, fakta undanhållits och den tidigare undersökningen av Lord Widgery från 1972 befunnits vara ett hastverk i syfte att sopa det inträffade under mattan. Lord Savilles undersökningskommission tog 12 år på sig och kostade närmare två miljarder kronor att genomföra. Många av offrens familjer uttalar sig och säger att man äntligen kan lämna detta bakom sig. Man kan inte få sina älskade åter, men man känner att man är ett steg närmare sanningen. Lord Savilles utredning är viktig på många sätt. Dels handlar det om att Storbritannien börjar göra upp med sin koloniala historia. Dels handlar det om att den enskilda staten kan erkänna att den har begått fel och misstag. Att man kan erkänna att man har skjutit ihjäl oskyldiga människor som bara utnyttjade sina demokratiska rättigheter och marscherade i en fredlig demonstration. Men viktigast av allt är att man har valt att stå upp för folkrätten.

Den nya tidens krig måste även de föras enligt folkrättens principer. De enskilda soldaterna måste utbildas i krigets lagar. När har man som soldat rätt att ingripa och när måste du som soldat hänga vapnet på ryggen för att lägga ett bandage på den fiende du just öppnat eld mot? Allt detta finns beskrivet i de konventioner och förordningar som utgör folkrätten och reglerar hur och vad man får göra under en väpnad konflikt.

Under den senaste tiden har fler och fler vittnesmål om folkrättsbrott i kriget mot terrorismen börjat komma in. Här gör de stora internationella människorättsorganisationerna ett otroligt jobb. Men minst lika intressant är att fler och fler soldater har börjat skriva om sina upplevelser. I Danmark fick ÖB avgå på grund av affären kring Thomas Rathsacks bok Jägare. Rathsacks bok har följts av dokumentärfilmen Armadillo av Janus Metz. Den officiella historien om den danska krigsinsatsen börjar rämna. Fram träder en bild av ett riktigt krig där soldater dör. Samt tänjer på, och i vissa fall överskrider, gränsen för vad krigets lagar tillåter.

De nya krigen är på vissa sätt mer komplicerade än den verklighet som låg till grund för den rättsordning som i dag råder. Krig förs inte längre enbart mellan stater. Men det gör inte folkrätten mindre viktig, snarare tvärtom. Folkrätten ska vara opartisk och behandla alla lika. Den stora staten, såväl som den lilla. Hamas, al-Shababs eller för den delen Sveriges brott ska alla betraktas med samma ögon och dömas efter samma rättsordning. Om folkrättsbrott begås av mineral-krämarnas legosoldater ska de ansvariga ställas till svars. Den svenska utrikespolitikens viktigaste syfte måste vara att stärka och värna folkrätten. Allt annat är säkerhetspolitiskt korkat och moraliskt förkastligt.