Ingen har sjungit romsk blues som Ljiljana Buttler. Att cancern tog hennes liv sista veckan i april var som ett varsel. Sedan följde en hård sommar insvept i vågor av förföljelser mot Europas romer. Den här gången sanktionerad av myndigheter, statsråd och regeringschefer. Rasismen blev statlig politik.
För åtta år sedan sjöng hon med djup melankoli att ”prokleto aven – vi är de förbannade”. Buttlers inspelningar från 2000-talet är odödliga. Runt hennes öde spinns nu legenderna: spriten och cigaretterna, hur hon började sjunga på jugoslaviska barer och caféer bara tolv år gammal, en europeisk Billie Holiday eller Nina Simone, en exkluderad europé, en rom från Belgrad. 1989 emigrerade hon till Tyskland, slutade sjunga, tog städjobb och försvann från radarskärmarna. Tolv år senare spårades hon av en annan exiljugoslav som knuffade in henne i en studio. Resten är subkulturell historia.
Buttler är inte ensam. Romsk musik har fått oväntad renässans och trängt sig in på kontinentens musikscener. Men samtidigt som det sjöngs romsk blues på Stockholms kulturfestival drevs romer ut ur städer i Storbritannien och Frankrike, utvisades från Sverige och Danmark.
Finns det samband mellan kulturellt uppsving och politisk förföljelse? Likheten med jazzens genombrott i det vita USA är uppenbar, där kulturellt erkännande samexisterade med lynchningar och apartheid. Vita européer verkar nu upprepa samma mönster. Det ger kalla kårar.
Men det arkeologiska arbete där romsk musik återupprättas innebär också att en kulturhistoria träder fram med identitetspolitiska konsekvenser, kanske som öppning för den medborgarrättsrörelse Europa förtjänar. Buttler är inte ensam. Lika spektakulär är upptäckten av Dona Dimitru Siminicas inspelningar från 1960-talets grå Belgrad. Om Buttler sjöng som en man, lät Siminica som en kvinna – men båda med samma tunga melankoli. Han avled i en portuppgång och begravdes i tystnad. Intresset suger näring ur behov av negativ romantik: offer, lidande, förtryck. Är det gryning eller skymning?
Den romska musiken ligger inbäddad i en större etnoeuropeisk musikrörelse. Ett tecken på den decentrering av populärmusiken, bort från brittisk-amerikansk dominans, som Andres Lokko nyligen beskrev från helt annat perspektiv i en artikel i SvD (13/8). Musik från Europas ”periferier” invaderar dess ”centrum”. Judisk klezmer spelas i varenda stad. Smart polsk etnopop, serbiskt bleckblås och utflippade finska dragspel låter mer ”cutting edge” än berlinsk electronica – men i en besynnerlig bakvänd rörelse med blicken på det förgångna.
När tidskriften Songlines, som bevakar ”decentreringen”, gav Sarajevofödda Goran Bregovic pris som bästa artist 2010 kommenterade han det märkliga att Europas storstäder plötsligt intresserar sig för länge helt marginaliserade musikscener som hans. Vad betyder det?
Om man betraktar populärmusiken som ett ständigt pågående ordlöst, men intellektuellt, samtal om samhället så placerar sig den nya etnomusiken mitt i kontinentens politiska brännpunkt.
Frågan den ställer är gammal: Vilket Europa? Men jag är inte säker på svaren. Är det som träder fram drömmen om en gränslös europeisk offentlighet, där olika språk, minnen, kulturer och tilltal respekteras? Eller markerar det början på sönderfallet, där unionen fragmenteras av ny etnisk separatism, där romers lidande romantiseras på kvällen och fullföljs vid lunchtid?
Den bästa musiken från etnoscenen är uppmärksam på rötter och tradition men också totalt föraktfull inför begrepp som kulturell äkthet och renhet. Den är i samma andetag kosmopolitisk och etnorotad. Den är sprängfylld av konflikt, präglad av ambivalens. Den är Europa 2010. Goran Bregovic hedonism är bra exempel på läget. Inget är ännu avgjort. Musiken registrerar rörelser i landskapet.
Den romska bluesen står mitt i korsvägen. Jag har Ljiljana Buttlers röst i högtalarna och ser hur romska shantytowns rivs på teve: ”Alla älskar mina sånger, men ingen känner mitt öde, ingen känner min smärta.”
Per Wirtén
Goran Bregovic senaste cd heter Alkohol och är inspelad live i Serbien. Dona Dumitru Siminica finns som volym tre i serien Sounds from a Bygone Age. Ljiljana Buttler hann ge ut tre cd-skivor efter sin comeback. Den sista heter Frozen Roses.