Är två stater verkligen en realistisk lösning av Palestinakonflikten? Sedan några år har tvivlet växt bland olika framtidsspejare. I stället har de noterat hur konflikten är på väg till en om lika rättigheter i en och samma stat.
Att Israel nu återigen gett grönt ljus för fortsatt kolonisering av Västbanken kan vara dödsstöten för de redan svajiga förhandlingarna i Washington. Kanske innebär det att tvivlet nu även når de diplomatiska processerna.
Man kan beskriva Palestinakonfliktens långa historia som en serie paradigm; olika konsensus hur den presenterats och vägen till fred kan se ut. På 1960-talet dominerade synsättet att det var en konflikt mellan Israel och grannländerna. Efter palestiniernas politiska entré blev idén om två folk och två stater naturlig. Hela den fredsprocess som började med stora förhoppningar, men utvecklats till håglösa gester, baserades på tvåstatslösningen som paradigm.
När Benyamin Netanyahu och den israeliska högern till sist accepterat idén om två stater verkar det för sent. I en artikel i amerikanska Dissent skriver nu Danny Rubinstein: ”På konfliktens båda sidor har man accepterat antagandet att även om alla vill ha en tvåstatslösning, så pressar den faktiska situationen alla mot en enstatslösning. Det är en lösning ingen vill ha, men den närmar sig ändå.” Rubinstein var tidigare ledarskribent på Ha’aretz och är nu knuten till Israels universitetsvärld. En av de första som drog samma slutsats, och då väckte stor uppmärksamhet, var den nu avlidne historikern Tony Judt. Det nya framväxande paradigmet brukar ibland (förenklat) kallas ”det sydafrikanska”.
Västbanken är så hårt koloniserat av israeliska samhällen, städer och infrastruktur att en palestinsk stat helt enkelt blivit omöjlig. Ingen kan spåra minsta vilja att lämna de ockuperade områdena – inte någon gång under den långa förhandlingsprocess som började i Oslo.
Men Rubinstein sätter sökljuset på den palestinska sidan. Även där finns orsaker till tvåstatslösningens förlorade kraft. Palestinier fortsätter emigrera från de ockuperade områdena, administrationens trovärdighet är låg och hela den palestinska nationella rörelsen har krackelerat. I Östra Jerusalem har allt fler palestinier börjat ta det ”förbjudna” steget och ansöka om israeliskt medborgarskap. Bland politiker, intellektuella och aktivister pågår diskussioner om en enstatslösning som mer möjlig väg bort från rättslöshet och ockupation.
Om förhandlingarna nu bryter samman kan det markera en avgörande vändpunkt. Den är inget att jubla över. Konflikten växlar kanske paradigm mot nya mönster och spår. Men övergreppen och våldet upphör inte. Två stater var en bra idé.
Per Wirtén