1859 skrev Charles Dickens Två städer, först som följetong sedan som bästsäljande roman, om de två motpolerna London och Paris. Han berättade hur den franska huvudstaden störtade samman i revolution, terror och nystart. Allt medan metropolen vid Themsen levde vidare i självgod förnöjsamhet.
I Sverige skulle en driftig författare kunna skriva en motsvarande teveserie eller fet familjeroman om Stockholm och Göteborg; två städer fastlåsta i gammal antagonism. Ett lite löjligt skådespel med allvarliga aktörer.
Förra veckan stämplade Janne Josefsson, i Uppdrag granskning, Göteborg som en korrumperad stad. Hans slutsats utlöste en rysning av välbehag genom Stockholms stenstad – från krogarna på Rörstrandsgatan till Götgatsbackens avmätta jeanshandlare. Äntligen en göteborgare som fattat. En stad där unga män går i rutig keps måste dölja svåra fel. I Uppdrag gransknings avslöjanden har man fått se hur tjänstemän, och även politiker, försökt stänga ute journalister som vill veta. De har verkat försvara en moderna stadsmur för att skydda Göteborgs hemligheter mot frågvisa inkräktare. Femton år efter att Motalas politiska system kollapsade i ett skred av krognotor och korruption är Göteborg i gungning. Tjänstemän har berikat sig, byggföretag mutat och alla har ”litat på varandra” ända in i tystnadens mörkaste skrymslen.
När Göran Johansson summerat sin politiska gärning som stark ledare i Göteborg – han avgick 2009 – har han ofta nämnt investeringarna i fjärrvärme. Det låter inte så storslaget. Men tidigare led staden ofta av inversion. Kalla vinterdagar lade sig avgaser och utsläpp som ett tungt lock över gator och hus. Ren fjärrvärme befriade luften. Men när Uppdrag granskning nådde stadens stolthet Göteborgs Energi var det som att cirkeln slöts. Ett nytt lock hade lagts på plats – inversionen var nu mental och stavades lojal girighet.
En bekant med politiska tentakler berättade nyligen hur han lämnat Stockholm och tagit X2000 till Göteborg. På kvällen hade ledande socialdemokrater tagit honom på fotboll, till den nya arena som med finstilt humor döpts till Gamla Ullevi. I halvtid samlades de runt ölglasen. Efter några minuter hade min bekant insett att han befann sig mitt i stadens etablissemang; där minglade företagsledare, kommunala chefer och politiker med beslutskraft. De pratade business och stolpskott i samma anda. Min bekant blev förvirrad. Det var en miljö han aldrig upplevt i Stockholm.
Jag har alltid trott att minglet runt fotbollen är en politisk vandringssägen. Jag hade tydligen fel. Den verkar i stället vara Göteborgsandan i koncentrat. I ett temanummer om staden i kulturtidskriften Ord & Bild (3/09) fångade dåvarande chefredaktören Cecilia Verdinelli andan: ”Göteborg är korta avstånd: mellan tanke och handling, mellan utredning och implementering, mellan noderna i maktens nätverk.” Och sedan som kort eftertanke: ”På gott och ont.”
Alla säger att det är Göteborgsandans mörka sida som nu avslöjas. Att det stora samförståndet börjat krackelera. De säger det njutningsfullt. Och göteborgaren Janne Josefsson njuter mest av alla. 1976 skrev han boken Behöver vänstern gå i terapi?. Nu försöker han lägga hela Göteborg på terapisoffan. Andan svävar genom rummet.
Men det är nåt som inte stämmer. Beskrivningen är för enkel. Jag letar pusselbitar. Ser hur de sprids över skrivbord och dataskärm. Förstår hur samförståndets senaste våg utlöstes av varvskrisen på 1970-talet: Göteborg stod ensamt när staten vände Västkusten ryggen. Det fanns bara en sak att göra, att gadda sig samman i en enad identitetspolitik där det var alla i Göteborg mot resten av världen – eller i varje fall Stockholm. Ett stark ”vi” mot ett ännu starkare ”dom”. Göteborg som underdog och Stockholm som bedagad makthavare. Berättelsen om två städer. I Dickens gamla roman läser jag de ödesmättade öppningsmeningarna: ”It was the best of times. It was the worst of times.” Göteborg överlevde, gav stockholmarna på nöten och fick både bokmässa, friidrotts-EM och landets populäraste universitet. Touché.
Jag hittar en skiss över politisk makt i Göteborg. Den är gjord 2006 när Göran Johansson fortfarande var kvar. Maktutövningens instrument är en minutiöst skapad galax av kommunala bolag – arvet från Johansson. Alla linjer söker sig mot mitten där socialdemokraternas och moderaternas kommunalråd samsas. De sitter med ordförandeklubba i alla viktiga bolagsstyrelser. Göteborg ser ut som en demokratisk företagskoncern. Effektiviteten är stor, handlingskraften maximal, politiken kan leverera med samma power som Microsoft.
Jag föddes på andra våningen i Kortedala. Efter två år köpte mamma och pappa radhus i en av Stockholms förortskommuner. Jag har aldrig längtat tillbaka till Göteborg, men ofta varit avundsjuk. Storstockholm saknar den intensitet och vilja som får Göteborg att röra sig. Där händer saker. Här händer inget alls.
Under några år följde jag förändringarna i Gårdsten – en fattig stadsdel från miljonprogrammet i nordöstra Göteborg. Genom smarta och okonventionella politiska vägval öppnades där för en resa från, efter svenska förhållanden, chockerande slum till helt nytt liv. Det jag fick se var både rörande och omtumlande. I Gårdsten uppdaterades gamla kooperativa erfarenheter från folkrörelsernas epok – och fungerade. Det skulle aldrig kunnat hända i Stockholm där politisk fantasi murats in i centralstyrning (Socialdemokraterna) och privatisering (Moderaterna). Ofta i olycklig kombination.
I Storstockholm har all förändring sönderdelats i ett allas krig mot alla. Ingen går på fotboll, ingen dricker öl och inga fattar några beslut. Betyder det att Stockholm är en mindre korrumperad stad än Göteborg? Bara en blind med minnesförlust kan svara ja. I söndags (3/10) läste jag i Dagens nyheter hur flera av Stockholms avknoppningar och privatiseringar av kommunal verksamhet varit olagliga. Ett fall har nu fällts i regeringsrätten där ”två chefer [fick] köpa alla inventarier, ta med sig kundstocken på 300 pensionärer och nästan all personal för 69 500 kronor. Efter nio månader hade företaget gjort en vinst på fyra miljoner kronor efter skatt.” Både kommundirektör och finansborgarråd vägrar svara på journalisternas frågor. Man kan addera de märkliga förhållandena kring upphandlingen av sjukhusmat i Stockholms läns landsting. Eller hur pengarna rullat fritt i byggupphandlingen av nya Karolinska sjukhuset. Var går gränsen mellan korruption och inkompetens?
När Janne Josefsson och andra smeker Göteborgsandan som orsak till mutskandalerna placerar de en annan samtidsanda i skuggan. Jag tänker på den som förenar inte bara de två storstäderna, men även alla andra svenska städer: bolagiseringar, privatiseringar, utförsäljningar och en ny gråzon av oklart ansvar. En anda som sänker statusen för offentlig kommunal verksamhet, därmed försvagar tjänstemäns integritet och underlättar korruptionskultur. Det är i denna marknadsfixeringens epok som samförståndsandan på Gamla Ullevi blir ohållbar.
I våras besökte jag Amsterdam och Haag inför de nederländska valen. Det är ett land som i decennier präglats av en enda jättestor Göteborgsanda där avgörande politiska konflikter lösts i samförstånd bakom slutna dörrar. Landets ekonomi och vardagsliv har varit en exemplarisk framgångshistoria år efter år. Men konsensuskulturen tömde successivt demokratin på dess syre. Till sist imploderade hela systemet. Populistiska proteströrelser stormade beslutsrummen från alla håll: höger, vänster och mitten. Invandringsfientlighet och islamhat blev samlande paroller mot elitens tysta arrogans. I valet fick Geert Wilders rasistiska Frihetsparti plötsligt sexton procent och är nu den borgerliga regeringens inflytelserika stödparti. Den holländska Göteborgsandan tog slut med en bang.
I årets kommunalval i Göteborg, i skuggan av korruptionsaffärer ingen ville diskutera, fick ett okänt protestparti mot (i samförstånd) beslutade biltullar sex mandat. Det kan vara en kortlivad malör i systemet. Men lika gärna början på slutet, som förspelet till Parisrevolutionen i Charles Dickens gamla roman om två städer.
Per Wirtén