Skyddet mot att bli kränkt leder i själva verket till det motsatta, har det sagts i medier. Från liberalt håll har diskrimineringslagstiftningen kallats för en industri. Från vänsterhåll har kritik riktats mot att strukturellt förtryck görs till individuella problem. Under tiden har de fyra olika diskriminerings-ombudsmännen slagits ihop till en enda myndighet. Uppdraget som nya super-DO fick Katri Linna, tidigare ombudsman mot etnisk diskriminering. Med en bakgrund som fackförbunds-jurist har arbetslivsfrågor satt prägel på hennes engagemang. Arena träffade Katri Linna för att samtala om makten att påverka givna strukturer. När de fyra olika diskrimineringsombudsmännen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, HomO, Handikappsombudsmannen och JämO, slogs samman för snart två år sedan befarade Jämo att frågor om jämställdhet skulle hamna i skugga.
Var det berättigat?
- Det är klart att det alltid är en berättigad oro eftersom varje förändring kan innebära nya utmaningar. Bara en ny ledning kan innebära stora förändringar. Vem som är diskrimineringsombudsman och hur resurserna fördelas präglar arbetet. Inom Jämo låg tyngdpunkten på granskning av aktiva åtgärder och på lönekartläggning vilket man fick ett utökat anslag för. Lönekartläggningen visade sig vara framgångsrik såtillvida att många kvinnor fick upprättelse. Framför allt fick Jämo stor uppmärksamhet kring frågan. Samtidigt hade man inte lika många individärenden som till exempel Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.
Man var rädd för att könsfrågan skulle hamna i skugga i stort.
- Jag höll inte med om det när den kritiken kom och håller inte med om det nu. Däremot får man acceptera ett nytt perspektiv på jämställdhetsfrågan. Den är mer mångfacetterad än den svenska jämställdhetsdebatten tidigare diskuterat. Kön i kombination med etnicitet eller funktionsnedsättning har stor betydelse för en del kvinnors förutsättningar att ta sig fram i yrkes-livet eller i samhället i stort. Det är en enorm skillnad om du är kvinna och dessutom har en funktionsnedsättning eller om du ”bara” är kvinna. Och en person som har en funktionsnedsättning kan möta olika svårigheter beroende på om det är en kvinna eller man. Åtgärder för kvinnor med funktionsnedsättning är mera riktade till att hålla dem sysselsatta i största allmänhet medan aktiviteter för män är mera anpassade för arbetslivet. Det finns alltså ett könsperspektiv som är bortom själva funktionsnedsättningen. Oron över att kvinnosaksfrågan hamnar i skymundan är heller inte berättigad om man ser till att antalet ärenden som gäller könsdiskriminering har ökat sedan sammanslagningen. Romska kvinnor, muslimska kvinnor, kvinnor med funktionsnedsättning vände sig sällan till Jämo utan deras sak blev i första hand en etnisk fråga eller en handikappfråga. Vi ser tydligt att det finns en koppling till köns-diskriminering i dessa frågor.Jag förvånas över att etablerade företagare och arbetsgivare än i dag öppet kan ifrågasätta kvinnor för att de är gravida eller ska vara föräldralediga. Ofta är det unga kvinnor som drabbas. Ålder är ännu ett perspektiv som diskrimineringsskyddet har utökats till.
Lönediskriminering är en bromskloss i jämställdhetsarbetet men ändå verkar dessa anmälningar inte vara särskilt vanliga, varför?
- Lönediskriminering är svårt att upptäcka. Den individuella lönesättningen som alltmer tillämpas gör att det finns både sakliga men också ”till synes” sakliga kriterier som man kan gömma sig bakom och på det sättet dölja diskrimineringen. På liknande sätt fungerar det med anställnings-kriterierna och kvalifikationskraven. Det finns en stor möjlighet för arbetsgivare att laborera med de här begreppen. Det är svårt att nå framgång i enskilda ärenden i arbetsdomstolen. Enligt min uppfattning är det därför avgörande att få igång ett strukturellt arbete mot diskriminering i arbetslivet.
Hur tänker du att detta strukturella arbete ska se ut?
- Där lägger jag ner min själ, kan jag säga. Vi måste få i gång facken för även om vi fortsätter granska så kommer vi aldrig någonsin komma åt diskriminering i arbetslivet genom en enskild myndighet. Om jag ska vara ärlig är en granskning av till exempel en jämställdhetsplan bara ett skrap på ytan och att följa upp granskningen är närmast omöjligt.
DO:s samarbete med fackförbunden behöver alltså intensifieras, hur?
– Nu håller vi på att strukturera det. Vårt mål är att få i gång ett lokalt arbete där man träffar avtal på lokala arbetsplatser. Vi har uppvaktat olika fackförbund och diskuterat med parterna för att få i gång arbetet på flera ställen så vi får exempel på hur man kan jobba. Det finns inte ett förbund som inte ställer sig bakom långtgående principförklaringar kring diskriminering. Däremot är det väldigt ovanligt att de verkligen jobbar konkret, på djupet med frågan.
Menar du att fackförbunden inte tar diskrimineringsarbetet på tillräckligt stort allvar?
- Nej, men att vi behöver se mera konkreta satsningar här och nu. Jag tror inte att det handlar om illvilja. Det är inte heller alltid illvilja från arbetsgivarens sida. Men fackförbunden kan stå lite handfallna. De vet inte riktigt vad man ska göra. Det står också mycket annat i vägen med löpande förhandlingar och lönefrågor som tar över-handen. Därför tror jag det är bättre att gå på djupet någonstans och få i gång arbetet i stället för att prata om borden och måsten. Då kan även en tillsynsmyndighet som do egentligen hålla sig ganska avskild och inte ta ordentligt ansvar. Vi kan skapa oss ett stort namn genom granskning men om vi verkligen vill ha en förändring så krävs det något annat. Krav på aktiva åtgärder har funnits i 30 år och varenda gång Jämo granskat dessa har resultatet varit nedslående. Vi kan inte vänta 20 år till på ett mirakel. Arbetsgivare säger att de hellre har ombudsmannen efter sig än facken och det finns ju en anledning till att man säger det. Detta är till stor del ett outnyttjat område där facken kan ha stor betydelse.
De senaste fyra åren har antalet medlemmar i fackföreningsrörelsen minskat. Vad innebär detta för antidiskrimineringsarbetet?
- Dels finns det inte samma bevakning på arbetsplatsen, dels finns också en rundgång i detta. Tar man sig inte an diskrimineringsfrågan som är så pass modern och väsentlig för människor förklarar man sig bort från människors verklighet, vardag och behov. Då påverkar också det negativt. Man bör fråga sig om man har råd med att inte ta sig an frågan.
Många menar att medlemsraset berodde på den förda politiken.
- Medlemsraset har många orsaker men det finns denna rundgång. Till exempel att man inte attraherar alla som skulle kunna vara medlemmar. I dag vet vi till exempel att ungdomar är mindre benägna att gå med i facket. Då kanske man måste fundera över hur man agerar gentemot ungdomar. Många av de unga kvinnor vars ärenden vi driver är oorganiserade. Man måste visa hur man är som medlemsorganisation så att förtroendevalda upplevs som representativa. Det har tagit otroligt lång tid innan kvinnor har fått toppositioner inom olika fackförbund och det är fortfarande glest med utlandsfödda, vilket är anmärkningsvärt. Men det finns en potential. Inom LO-kollektivet är just utlandsfödda kvinnor, enligt tidigare siffror, den gruppen som har högst organisationsgrad. De är samtidigt en grupp som har de minst trygga anställningsformerna så det finns många bottnar i det. De behöver facket.
Vad handlar diskriminering om?
- Diskrimineringsfrågan handlar om principen om allas lika värde. Våra grundläggande mänskliga rättigheter som ska tillkomma alla oavsett faktorer som kön, hudfärg eller sexuell läggning. När jag var ombudsman mot etnisk diskriminering möttes jag ofta av föreställningarna om att jag bedrev någon slags byrå för särrättigheter för invandrare. Man förstod inte att själva grundidén med diskrimineringslagstiftning är att motverka särbehandling. Det är svårt att tala om ordet jämlikhet i Sverige. Begreppet har blivit politiskt laddat i någon slags idé om att det handlar om klasskamp. ”Equality” på engelska är mycket mer neutralt och beskriver hur det handlar om att ingen ska få sämre möjligheter att ta sig fram i samhället. Vi borde återge jämlikhetsbegreppet dess bredare innebörd och vara stolta över det.
Hur långt räcker en antidiskrimineringspolitik ur ett rättighetsperspektiv?
- DO som myndighet kan aldrig vara mer än den som sparkar i gång och pekar med hela handen i vissa frågor. Det måste finnas helt andra samhällsmekanismer som jobbar parallellt.
Det finns en kritik mot DO att frågorna blir till individuella problem i stället för att förankra dem i ett bredare strukturellt samhällsperspektiv. Att det tar tar udden från omfördelningsfrågor?
- För det första är diskrimineringslagstiftningen till sin karaktär väldigt individuell. Den bygger på idén om individens rätt så jag kan ha förståelse för det fackliga ryggmärgsbeteendet som säger att det är främmande. Det är intressant när diskrimineringsskyddets effekter ifrågasätts från liberalt håll. Jag kan tycka att det är viss ideologisk vilsenhet. Å andra sidan driver vi inte bara fall för att få upprättelse för de människor som skriver hit. Våra ärenden har även ett syfte att förändra strukturer. Vi använder enskilda fall för att påverka samhället i en viss riktning och få i gång en diskussion. För vår del är poängen också att diskrimineringsjuridiken ska användas för att få till en förändringsprocess i samhället och en kunskapshöjning om hur de individuella kränkningarna faktiskt är en del av strukturerna.
Hur når ni ut med det?
- Det räcker inte med att vidta granskningar, skrapa på ytan. Vi kan granska hela arbetsmarknaden men jag lovar att det inte händer särskilt mycket om det inte också finns en kraft nedifrån som bevakar. I Sverige har vi inte haft någon stark medborgarrättsrörelse av den typen man haft i USA, även om man kan säga att arbetarrörelsen tidigare haft den funktionen. De mest marginaliserade grupperna som till exempel romer befinner sig inte i de fackliga leden. Du måste nå ut dit på andra sätt för att få till människors vilja att stå upp för och att kräva sina rättigheter. Det är en väldig skillnad på din vilja och förmåga att hävda dina rättigheter än det är för en romsk kvinna som inte ens tillåts komma in i en butik med sina barn. De har levt med detta i generationer bakåt och ungarna får det med sig när de bevittnar mammans förnedring. Det måste finnas en tillit till att det är värt att identifiera diskrimineringen och vända sig till en myndighet för råd och stöd.
Alliansen har sagt att vi inte behöver någon sanningskommission något som Delegationen för romska frågor, med Maria Leissner i spetsen, föreslog. Kommer DO att ta ställning för det?
- Beroende på hur den utformas så kan det vara en bra idé. Jag har varit med som expert i utredningen och det är bra att på olika sätt göra upp med det förflutna. Om man ska gå vidare på det spåret så är det oerhört viktigt att arbetet definieras tillsammans med romer. En del av problemet är att mycket har gått över huvudet på de romska grupperna. I vissa initiativ finns ibland en fara att fokus glider undan från problemen här och nu. Talar man då om gamla oförrätter så kan man signalera att det var något som hände förut men inte existerar längre. Det är en fallgrop som kan motverka syftet, att få upprättelse. Strukturerna som gör att romer diskrimineras hör ihop med det som hände för 100 eller 50 år sedan. Att man långt in i modern tid kunde tvångssterilisera eller fördriva folk. Det räcker med att det kommer signaler från Frankrike för ett kommunalråd i Sverige att säga till romer att de inte är välkomna. Vilken annan grupp skulle det gå att bete sig så mot i Sverige? Man kan driva en sanningskommission men det allra viktigaste är att koppla samman historien med dagens situation så att man kan ta tag i de problem som romer möter på ett kraftfullt sätt.
Sveriges förtryck mot samer har gång på gång kritiserats av EU och FN. Alliansen la fram ett förslag om en ny samepolitik 2009, som du och sametingets ordförande gick i polemik mot och menade att förslaget kränkte samernas mänskliga rättigheter.
- Genomgående i förslagen som handlar om samer är att man inte går tillbaka och löser grundfrågor om vad som hände när man exploaterade områden där samer traditionellt har bedrivit rennäring, jakt och fiske. Samer har fått sina möjligheter till försörjning än mer inskränkta när det gäller jakt och fiske. Här är något olöst som man måste gå till botten med vilket kräver en långsiktig strategi och mycket pengar. I stället har konflikten överlåtits till det lokala samhället. Staten har avsagt sig problemet på riksnivå men samtidigt skapat en stark grogrund för konflikter i det lokala samhället. Det finns en utpräglad rasism mot samer i våra nordligaste delar. Genomgående i förslagen är även att staten skapar strukturer där man fortfarande kan härska, politikområden definieras utan att det förs en dialog med samer. De är inte delaktiga.
Hur mycket handlar frågan om diskriminering och hur mycket handlar det om en minoritetsgrupps rättigheter till mark och självbestämmande. Hur kan DO gå in och påverka frågan?
- Utifrån diskrimineringsperspektiv tittar vi också på minoriteters rättigheter. Om man som land genom lag har försäkrat en viss grupp särskilda rättigheter som nationell minoritet så måste man leva upp till dem. Om man inte garanterar dem rättigheter som är fastslagna så är det en diskrimineringsfråga. Sveriges politik skapar effekter för samers rättigheter i vardagen, för hur barnen har det i skolan, möjligheten till att bejaka sin kultur och tala sitt språk. Det finns flera aspekter där man inte agerar utifrån ett urfolksperspektiv. Jag bara väntar på att den internationella kritiken ska explodera.
Niqab har varit ett återkommande ämne i samhällsdebatten. Ni har ett fall hos er om en komvuxelev som uppmanades av rektorn att inte bära niqab. DO har inte kommit med ett utlåtande trots att det gått ett och ett halvt år, varför?
- Överlag har vi fått fördröjda handläggningstider. Sedan har anmälningarna ökat och vi har inte
fått mer resurser trots att diskrimineringsskyddet utökats. Det är alltid knapp-händiga resurser som gör att vi får prioritera. Vi arbetar mycket med sållningsmekanismer med hur vi
hanterar ärenden. Vi skulle kunna lägga allt vi har på att bara utreda individärenden men då är vi inte med och ruckar strukturer som jag vill göra. En väldigt viktig sak är att titta på hur angeläget ärendet är för den som söker sig till myndigheten. Anmälaren i niqabärendet har fått gå kvar på skolan, trots skolans policy om niqab. Det här är en väldigt marginell företeelse som berör väldigt få personer. En yngre person som till exempel anmäler pågående sexuella trakasserier eller övergrepp måste vi naturligtvis prioritera.
Ni ville inte förhindra att ett utlåtande skulle påverka valrörelsen?
- Just i det här ärendet vill jag skriva ett väldigt fylligt beslut. Den fördröjning som skedde inledningsvis är ju beklaglig men sedan vi fått upp ärendet för diskussion går det nu sin gilla gång. Jag tänker heller inte låta mig styras av en lokalpolitiker i vår handläggning. Som sagt vill man säkert diskutera det här ärendet men praktiskt har det en oerhört liten betydelse. Jag kan säga att vi har fler ärenden som i så fall skulle behöva vägledning men i detta fall verkar det finnas en idé i debatten om vad som gäller. Det är inget domstolsutslag ändå som kommer från oss. Skulle vi gå vidare med det så är det en process som tar åratal att driva i domstol.
Niqabdiskussionen gäller omkring 100 kvinnor i Sverige men har ändå blivit väldigt stor.
- Jag tror det är en del av den allt starkare antireligiösa, antimuslimska agendan som finns i samhället.
Denna synpunkt lyfte du även fram angående ett fall som väckte starka känslor på debattsidor. En muslimsk man vägrade hälsa genom att ta i hand med en kvinna när han sökte en praktikplats genom Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen valde att stänga av mannen på grund av denna anledning. Han fick rätt till skadestånd efter DO-anmälan. Vill du utveckla?
- Det är väldigt svårt att vara öppet troende i Sverige. Det finns krafter som använder vår religionsfrihet i riktning mot sekularism som närmar sig en mera fundamentalistisk inställning. Sverige är ju inte sekulärt på det sättet utan har religionsfrihet. Sverige har ramar för detta i grundlagen, genom Europakonventionen. Vi tillämpar det ramverk som riksdagen slagit fast och som finns i vår konstitution. Vi är en del av ett större internationellt system som bygger på idén om att totalitära skick inte ska utvecklas utan den rätt som människor har att både tro och icketro ska bejakas.
Reflekterar du själv över att det finns en risk att du talar generaliserande om muslimer?
- Det är en otroligt svårkommunicerad fråga, å ena sidan tvingas vi diskutera de enskilda ärendena som inte är typiska för hela gruppen och det måste vi. Samtidigt vill vi prata om de andra muslimerna som är mycket större som grupp vars rättigheter ifrågasätts utifrån idéer om att de är på ett visst sätt som de inte är. Oavsett om de bär niqab eller inte blandar man dessutom in idéer om terrorism, hot mot västvärlden och kvinnoförtryck. Den agendan finns i många andra anmälningsärenden, även människor från Mellanöstern som inte definierar sig med muslimer får dras med det.
Vad säger du om kritiken att Sverige ger efter för mycket för religiösa påtryckningar?
- Det tycker inte jag att vi gör. Vi har en ram som vi håller oss inom. Om vi börjar skära in någons rättigheter i dag så vet vi inte vems tur det är imorgon. Det är en farlig väg. Det är därför det finns ett system, bevakningsmekanismer och domstolar som diskuterar vad som är rätt och fel. Det är lätt att fokusera på ombudsmannen i stället för att säga som det är. Att man helt enkelt inte vill att de här personerna ska ha rättigheter. Jag är förstås av annan uppfattning. Jag tycker det är oerhört viktigt att respektera allas rättigheter.
Finns det en konflikt mellan könsdiskriminering och religionsfrihet?
- Självklart är det så att religion inte kan användas för att kränka andra. Det måste förstås accepteras att en viss religion aldrig kan rättfärdiga till exempel barnaga eller att stänga in kvinnor så de inte får delta i arbetslivet. Men att det alltid skulle finnas en konflikt mellan religion och jämställdhet är lite av en pseudodiskussion. Jämställdheten används som argument för att man inte gillar en viss religion. Idén om att niqabförbud skulle förbättra kvinnors möjligheter i arbetslivet är till exempel fullständigt bakvänd. Ett förbud gör att kvinnor utestängs från arbetslivet. Den kommitté inom fn som övervakar kvinnors rättigheter, enligt kvinnokonventionen, har uttryckt oro över just slöjförbudsvågen som sveper över Europa eftersom den gör att kvinnor, unga flickor utestängs från yrkeslivet vilket förstås försämrar deras möjligheter att själva ta plats i samhället. Med andra ord motverkar det jämställdheten.
I valrörelsen lyste antidiskrimineringsfrågorna med sin frånvaro, vad beror det på?
- Jag tänker mig att det i bästa fall berodde på att man ville stävja Sverigedemokraterna men å andra sidan så fyllde man på med niqabdebatten. Det är konstigt att ansvariga skolpolitiker diskuterar niqab som en antidiskrimineringsfråga i skolan i stället för att uttrycka sin oro över till exempel minderåriga elever som anmäler att de utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp och hur det kommer sig att det är möjligt att detta förekommer i svenska skolor.
På vilket sätt påverkar den allmänna samhällsdebatten vad som hamnar i fokus inom din myndighet?
- Visst har det betydelse. Vi måste prioritera verksamheten utifrån våra långsiktiga mål och resurser. Men vi är också en myndighet som verkar mot omgivningen. Vi kan inte bestämma oss för att vi detta år inte ska bry oss om romer. Jag sitter i styrelsen i ett europeiskt nätverk för liknande myndigheter. När vi har styrelsemöte kommer jag absolut fånga upp frågan om utvisningar av romer och dess förenlighet med EG:s regelverk. En del av diskrimineringsärendena är till sin karaktär internationella. Romska frågan är en sådan. Vi kommer i en rapport, som snart färdigställs, visa hur man från en myndighet framgångsrikt kan bedriva verksamhet för att hävda romers rättigheter och därmed stärka deras upplevelse av ett samhälle som ställer upp. Får man ett domstolsutslag från hovrätten där vittnesmålet bedöms tillförlitligt så har det stor betydelse som signal för gruppen. Domarna är värdefulla även för romer i Balkan som läser våra domar för att se hur samhället kan svara för att stärka deras rättigheter. Då kan man fästa en annan norm i samhället för i dag är normen att det är tillåtet att diskriminera romer.
Vad innebär det för DO:s fortsatta arbete att SD har kommit in i riksdagen?
- Det innebär ingenting för DO:s arbete direkt, men indirekt blir det ännu viktigare att framhålla vikten av att det finns en stark institution som värnar respekten för allas lika värde och rättigheter. Det innebär till exempel att man ser rättigheterna som en helhet och inte ger vika för krafter som vill inskränka rättigheterna för vissa individer eller vissa grupper.
Hur ser du på DO:s roll i framtiden?
- Jag vill påverka samhällsdebattens inriktning. Vi måste bestämma oss på förhand vad det är för frågor vi ska fokusera på och hur vi kan lyfta dem från olika perspektiv. Så vi inte bara får lite oneliners i tre dagar för att sedan försvinna vilket ofta händer med mediernas utspel. Det är enkelt att hänvisa till DO när något ska göras men också när något görs för mycket. Det gäller inte bara diskussionen om niqab eller religion utan även när vi till exempel ifrågasätter Försäkringskassans sjukbedömningar eller ruckar på föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt. Jag märker att det är när vi väl börjar rucka strukturer på djupet som vi får debatten emot oss. Det är ett tecken på att vi utmanar givna ramverk. Man får bli hårdhudad på det sättet.
Katri Linna är Diskrimineringsombudsman. Hon har varit förbundsjurist på LO-TCO och chefsjurist på SIF och HTF.