Fokus på Millenniemålen

Världens viktigaste löfte. Så har FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon kallat millenniemålen, åtta tidsbundna och mätbara utvecklingsmål som världens ledare lovat att uppfylla. Tio år har gått sedan löftet avlades. Fem år återstår till deadline. Om världens viktigaste löfte inte också ska bli till världens största svek är det hög tid att trappa upp arbetet.

De åtta millenniemålen handlar om att skapa ett drägligt liv för jordens fattiga. Den extrema fattigdomen och hungern ska halveras. Alla barn ska få gå i skolan. Jämställdheten ska öka. Barna- och mödradödligheten ska minska, spridningen av hiv och andra smittsamma sjukdomar ska stoppas och en miljömässigt hållbar utveckling säkras. Millenniemålen innefattar också löften om ett globalt partnerskap mellan rika och fattiga länder där den rika världen bidrar med mer och bättre bistånd samt skapar rättvisare villkor på världsmarknaden.

På global nivå ser det ut som att många av målen kan uppfyllas och det finns många framgångar att ta fasta på. Bakom statistiken döljer sig också stora misslyckanden. Fortfarande dör cirka en halv miljon kvinnor varje år i samband med graviditet och förlossning och hela 2,6 miljarder människor saknar drägliga sanitära förhållanden. Just tillgången till rent vatten och sanitet har visat sig ha stor betydelse även för de andra målen. Rent vatten möjliggör bättre hygien och leder till färre sjukdomar. När flickor och kvinnor slipper gå flera timmar om dagen för att hämta vatten får de dessutom tid över för utbildning och andra inkomstbringande aktiviteter.

Utvecklingen har varit ojämn. Medan länder som Indien och Kina haft en enorm ekonomisk tillväxt släpar Afrika söder om Sahara efter. Här har de senaste årens globala kriser bromsat upp den utveckling som redan tidigare gick alldeles för långsamt. Det övergripande målet, att halvera den extrema fattigdomen, ser – kriserna till trots – fortfarande ut att kunna nås. I början av 1990-talet levde 1,8 miljarder människor på runt tio kronor om dagen. De senaste uppgifterna visar att det nu är omkring 1,4 miljarder som lever i extrem fattigdom. Som en följd av finanskrisen varnar dock Världsbanken för att ytterligare 64 miljoner människor – bara i år – riskerar att halka tillbaka på fel sida om fattigdomsstrecket. Detta bakslag till trots verkar det som att fattigdomsmålet kommer att nås på global basis. Andra framgångar värda att nämna är att 90 procent av världens barn i dag börjar skolan och att barnadödligheten minskat från 12,5 miljoner 1990 till 8,8 miljoner 2008. Det motsvarar en minskning med 10 000 barn om dagen.

När världens ledare häromveckan återsamlades i FN i New York för att diskutera målen och slå fast handlingsplanen till 2015 var det mycket som stod på spel. Men även om de olika regeringarna har huvudansvaret för utvecklingen i sina respektive länder får ansvaret inte begränsas till den kretsen. Visst är vi många som hade hoppats på ett ännu starkare outcome document efter toppmötet men målen står fast och vi vet vad som behöver göras; Om millenniemålen ska uppnås krävs globalt samarbete där alla jobbar tillsammans för att sätta fattigdomsbekämpning och utvecklingsfrågor högst upp på agendan. Det är därför särskilt oroande att utvecklingen för att nå det åttonde millenniemålet går så långsamt. De första sju millenniemålen är i första hand nationella åtaganden där regeringarna i de fattiga länderna har ett stort ansvar. I det åttonde målet förbinder sig länderna att skapa ett globalt partnerskap. Millenniemål åtta innehåller därför konkreta riktlinjer för bistånd, handel, skuldavskrivningar och tillgång till medicinsk och teknisk utveckling. Allt detta för att skapa resurser, möjligheter och kapacitet att uppfylla de första sju målen.

Det internationella biståndet kan vara en viktig katalysator för utveckling men att länderna själva tar ansvar är en absolut nödvändighet. En färsk rapport från FN:s utvecklingsprogram UNDP – baserad på erfarenheter från ett 50-tal länder – visar att nationellt driven utveckling, väl förankrad i landets ledarskikt, innebär en större chans att utvecklingen blir hållbar och långsiktig. Rapporten förespråkar också en ökad satsning på utbildning, hälsa samt rent vatten och sanitet. Överallt i världen har det också visat sig att investeringar för att stärka flickor och kvinnor har gett mångdubbelt tillbaka. Möjlighet att sälja sina produkter på världsmarknaden till en skälig betalning är en av de viktigaste faktorerna för utveckling. Men för de länder där utvecklingen går långsammast är vägen till internationell handel kantad av hinder. Afrikas andel av världshandeln är exempelvis bara 2,7 procent. För att komma till rätta med detta krävs både fördelaktigare handelsvillkor samt resurser för investeringar i utbildning, infrastruktur samt samhälls- och demokratiutveckling.

De strandade handelsförhandlingarna inom ramen för den så kallade Doharundan är det mest uppenbara hindret för att uppnå millenniemål åtta. Men det faktum att bara fem länder (Sverige, Norge, Danmark, Nederländerna och Luxemburg) lever upp till fn:s målsättning om att ge 0,7 procent av sin BNI till bistånd spelar även det in. Alla – politiker, företag, konsumenter och civilsamhället – kan dock bidra till att skapa möjligheter till bättre villkor genom handel med utvecklingsländerna. Exempelvis bidrar den internationella Fairtrade-rörelsen till att stärka odlares och anställdas kapacitet att själva förbättra sina arbets- och levnadsvillkor. Fairtrade-märkningen ställer krav på en lägsta ersättning som täcker en hållbar produktionskostnad. Dessutom ingår en extra premie som används för investeringar i verksamhetsutveckling och i lokalsamhället. Det kan exempelvis handla om vattenförsörjning, utbyggnad av infrastruktur, skolsatsningar och sjukvårdinsatser. Därmed bidrar också Fairtraderörelsen till alla millenniemål. Över fem miljoner odlare, anställda och deras familjer gynnas redan idag av Fairtrade-märkningen. Men många fler miljoner är i behov av att kunna förbättra sina arbets- och levnadsvillkor. Fairtrade har därför antagit en ambitiös ambition att, fram till 2015, femdubbla antalet människor som omfattas. För att detta ska vara möjligt krävs en tiodubblad försäljning av Fairtrade-märkta produkter.

Man kan dock inte lägga allt ansvar på konsumenterna. Nationell lagstiftning om minimilöner, arbetstider och förbud mot skadliga kemikalier och barnarbete måste också till. I Elfenbenskusten, som står för 40 procent av världens samlade kakao-produktion, har FN:s utvecklingsprogram UNDP tillsammans med nordiska chokladföretag och regeringen i Elfenbenskusten startat ett samarbete för att på sikt göra all kakaoproduktion i landet schysst och rättvis. Kampen mot världsfattigdomen måste alltså föras på alla fronter. FN, regeringar, företag, organisationer och medborgare har alla ansvar att göra vad de kan för att bidra till att millenniemålen uppnås. Det är vi skyldiga världens fattiga. Ett löfte är ett löfte.

Helena Markstedt, generalsekreterare Fairtrade Sverige. Jan Eliasson, FN:s millenniemålsambassadör, f.d. utrikesminister och ordförande i WaterAid Sverige. Jakob Simonsen, chef för UNDP:s Nordiska kontor.