Kampen om tiden

Sedan förra valrörelsen har obalansen mellan arbete och privatliv benämnts som tidsmässiga svårigheter att få ihop livspusslet. I en artikel (DN-Debatt 7/5 2008) framför TCO-ledningen sina medlemmars mening, att ett stressfritt livspussel är viktigare än höga förmånsnivåer på sjuk- och a-kasse-ersättningen. Ett otryggt arbetsliv med otydliga gränser mellan arbete och fritid är, enligt artikeln, i sin tur ett hot mot jämställdheten. Obalanser mellan tid och inkomst presenteras i första hand som ett tjänste-mannaproblem (ST-press nr 7/2010). Vad som inte uppmärksammas är att denna debatt egentligen handlar om något mycket vidare; som ett mynt med två sidor med livsvillkor för å ena sidan stressade yrkesarbetande och å andra sidan alla i utanförskapets Sverige.

Först behöver några av de perspektiv som används i debatten rätas ut. Redan vid tiden för den senaste stora arbetstidsreformen 1973 uppmärksammades ett problem med att arbetsliv och familjeliv var svåra att förena. Trots en lagstiftad 40-timmarsvecka har arbetstidsutredningar efter reformen haft ett tydligt fokus på tidsanvändningsproblemet, något som sades bero på hushållens och framför allt kvinnornas ökade deltagande i arbetslivet.Det innebar däremot också kortare tid för arbete i hemmet, samvaro med familj och vänner, fritidsaktiviteter och samhälleliga aktiviteter för hushållen i stort.

Livspusslet är således inte en helt ny företeelse. Då argumenterades det för en generell arbetstidsförkortning som skulle öka jämställdheten, minska klassklyftor och ge ökad tid för barnen. En socialpolitisk linje som legitimerades i den så kallade ”svenska modellen” med förhandlingar mellan företrädare för arbetsgivare och arbetstagare. I dag äger inte problemet samma generella giltighet. Snarare ligger tyngdpunkten i debatten på den stressade välfärdsmänniskan i karriären. Att ett stressfritt livspussel, som TCO hävdar, går före förmåner i försäkringssystemen för en grupp som är inne i arbetslivet och inte är i akut behov av sådana system är fullt rimligt. Men om vi har en grupp tidfattiga som har en röst genom traditionella politiska kanaler så har det samtidigt vuxit fram grupper av tidrika som inte representeras av starka samhällsaktörer och som därför är osynliggjorda i debatten. Bland de senare återfinns arbetslösa ungdomar, immigranter och ensamstående föräldrar som inte får del av de breda socialförsäkringssystem-en utan blir hänvisade till kommunernas socialtjänst och görs till individuella problem.

Att framhålla ekonomiska motiv för arbetstidspolitiken och rätten att konsumera före rätten till personlig fritid synliggör en obalanserad välfärdsutveckling som också skapar nya former av sociala motsättningar. Å ena sidan har tidfattiga människor i karriären svårt att hantera krav på flexibilitet i ett kunskapskrävande och föränderligt arbetsliv. Å andra sidan har allt fler tidrika medborgare hamnat utanför den lönearbetade produktionen av välfärd och inte kunnat etablera sig på arbetsmarknaden. Några samlade lösningar på problemen har inte presenterats från politiskt håll vilket kan exemplifieras av kortsiktiga och ibland motstridiga program för separerade problemområden som ungdomsarbetslöshet, tidiga pensionsavgångar, höga ohälsotal och snäva marginaler i arbetslivet och privatlivet. I försök att lappa och laga symptomen i olika policyfält missar vi att se de samlade orsaker som ligger bakom strukturella problem och individuella tillkortakommanden.

Att använda arbetstidsförkortning som ett medel för att jämna ut obalanser mellan tid och inkomst är på väg att spela ut sin roll. I dag ska flexibilitet lösa problemen i vardagslivet. Men inte en flexibilitet som i första hand frigör individen från obalanser i fördelningen av tid mellan arbete och privatliv. Utan en flexibilitet där arbetstagaren ska vara flexibel för att företaget eller organisationen ska upprätthålla en effektiv och konkurrenskraftig produktion, anpassad till den ekonomiska politikens vinstanspråk. Tanken på att arbeta mindre, fördela arbetet annorlunda mellan olika befolkningsgrupper eller individuellt under livsförloppet ligger långt ifrån det politiska beslutsfattandet. Något som kan exemplifieras med att det tvärt emot argument för kortare arbetstid uppkommer diskussioner om att vi med en ekonomisk målsättning måste jobba mer. I en ekonomiskt motiverad politik har lönearbetet och anställningsbarheten bekräftat sin starka ställning.

Debatten om balans mellan arbete och privatliv har dock redan uppmärksammats internationellt. När en fjärdedel av arbetskraften i EU jobbar på korttidskontrakt och vikariat i bland annat bemanningsföretag har EU-kommissionen dragit i gång en debatt om hur arbetsrätten kan moderniseras. I den europeiska forskningen kring denna problematik är flexicurity ett centralt begrepp som kombinerar flexibilitet med trygghet på arbetsmarknaden. Flexicurity handlar i stor utsträckning om den anställdes möjligheter att styra över sin tid i förhållande till de sociala trygghetssystemen i ett Europa som står inför stora demografiska förändringar. I Sverige har debatten om flexibilitet och behovet av stärkt individuell trygghet ur ett helhetsperspektiv inte fått samma politiska utrymme. Samtidigt som vi i Sverige utformar vår arbetstidspolitik utifrån flexibilitet och ekonomiska krav är flexibilitet en del av problemet för Europakommissionen. Där har man upptäckt att det uppkommit en obalans mellan arbete och privatliv, inte bara för arbetande i osäkra och tidspressade anställningsförhållanden, utan även i ett ökat utanförskap. En policyutveckling med flexicurity som ledmotiv ska därför omfatta flera olika politikområden som arbetsmarknads-politiken, finanspolitiken och socialpolitiken. En utveckling av industrisamhällets lösningsmodeller som inte längre kan svara upp mot nya problem och risker.

Att använda ett batteri av kortsiktiga och ibland kontraproduktiva lösningar bidrar inte till att komma till rätta med de nya problem som har skapats. Med tidsbesparande konsumtion, skattereduktion och privata lösningar för de tidfattiga och aktiveringspolitik och bidrag till de tidrika har Välfärdssverige kört fast i gamla hjulspår. Arbetstidspolitiken är en förbisedd aspekt för att reformera välfärdspolitiken. Inte nödvändigtvis som ett medel för att förkorta arbetstidens längd, utan genom att arbeta fram reformer som tar oss ur den systemkonservatism som i dag finns hos alla etablerade aktörer. Tidsanvändningsproblemet står fortfarande olöst, både i individuella livspussel och i fördelningen av tid och inkomst mellan olika befolkningsgrupper i samhället.

Uffe Enokson & Tapio Salonen