Valresultatet 2010 kommer att gå till historien av flera anledningar. För första gången vinner samma borgerliga statsminister två val på rad och moderaterna får nu stöd av nästan 30 procent av väljarna. Det är rekordsiffror. Reinfeldt, Borg och Schlingmann har all anledning att vara nöjda.

Men det är inte första gången som socialdemokratin förlorar mot det borgerliga blocket. Två gånger förlorade Olof Palme valrörelser, socialdemokratin var i opposition i två mandatperioder mellan 1976-82. En tid som annars betecknas som den då vänstern hade problemformuleringsprivilegiet. Jag hittar en två år gammal ledarartikel skriven av Per T Ohlsson i Sydsvenskan. Han varnar för att ta med Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet och säger att man i Sverige inte vinner val på socialisering. Ett exempel på det menar han är Löntagarfonderna. Det var förslaget om införandet av dem på lo-kongressen 1976 som fick socialdemokratin och Palme att förlora valet samma år, enligt honom. Och visst, Löntagarfonderna var förmodligen det mest socialistiska som någonsin har ägt rum i Sverige. Glädjen över beslutet var så stor på LO att flera kongressdelegater slöt upp till en spontan Internationalen. Henrik Berggren ger i sin biografi över Palme, Underbara dagar framför oss, ett annat perspektiv på valförlusten 1976. Skatterna, menar han var den huvudsakliga anledningen.

När Astrid Lindgren kritiserade höga marginalskatter i en debattartikel plockades det upp av Gösta Bohman och företagarna hängde på. Kanske var det då, 1976, som ett paradigmskifte om skatterna började ske på allvar. Allt färre kom att tycka att det är ”häftigt att betala skatt” med Mona Sahlins ord från 1995. 2010 har vi nått en punkt där en arbetstagare i övre medelåldern säger, när han intervjuas i teve dagen efter valet, att han röstade på borgerliga alliansen eftersom han aldrig har fått 1000 kronor mer i plånboken per månad från Socialdemokraterna. De rödgrönas försök att ideologisera valrörelsen genom att ställa skattesänkningar mot en förstärkt välfärd plockades inte upp av alliansen. Individualismens seger över kollektivismen genomfördes tack vare moderaternas triangulering som tillfredsställde delar av medelklassen. Bevara kärnan av välfärden men framförallt mera pengar i plånboken.

I sin ledarartikel från valkvällen den 19 september skrev Nisha Besara att skatterna inte har gett väljarstöd eftersom de allra flesta i Sverige inte har, in på skinnet, märkt av försämringarna i välfärden. ”Tvåtredjedelssamhället är här – ett samhälle de välbärgade och friska får det allt bättre, medan den tredjedel som är sjuk och/eller fattig får det tuffare.” I värsta fall är skattehöjning som politik blockerat för många år framöver. Vill vänstern höja skatterna räcker det i alla fall definitivt inte med att ta upp frågan först i valrörelsen. Det är uppenbart att det behövs långsiktig opinionsbildning för att motivera fler människor till att vilja betala högre skatter för bra välfärd. De rödgröna missade tåget denna gång när de inte gjorde den rekordhöga arbetslösheten till den viktigaste valfrågan. Och det handlade inte bara om dålig valtaktik. Utan snarare om att vänstern inte har en aning om hur ett bra svar på moderaternas arbetslinje ska låta eller se ut.

För Socialdemokraterna är valförlusten historisk, så här lite stöd har de inte fått sedan rösträttens införande. Och det verkar bekräfta den kritik som riktats från flera håll om att de har tappat sin riktning, att partiet rent av förlorat sin själ. Socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm förklarar att uppgiften nu är att hitta ”tillbaka till rötterna”, när hon blir intervjuad av teve utanför Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68 i Stockholm dagen efter valet. Svaret känns prefabricerat och intetsägande. Vi får inte veta exakt vilka rötter hon vill tillbaka till och på vilket sätt. Men det låter bra när det sägs för den sortens vänsterretorik ger en känsla av trygghet för många.Den pågående idédebatten inom vänstern kretsade redan innan valet om dessa frågor, särskilt i förhållande till den framlidne brittisk-amerikanske historikern Tony Judts bok, Ill Fares the Land. Högern och vänstern har bytt positioner förklarar Judt. Högern har radikaliserats och plötsligt har vänstern fått spela rollen som konservativa. Det är vänstern som nu tvingas försvara det som var. Det är vänstern som talar om att värna tidigare generationers politiska idéer, och som ser som sin uppgift att återskapa något som gått förlorat. För Judt är det vänsterns avgörande uppgift. Att försvara den reformpolitik som byggde starka samhällen under 1900-talet. Att förmedla detta arv till en ny politisk generation.

Men går det att vitalisera en rörelse genom att blicka bakåt? Svaret är att
socialdemokratin alltid hämtat styrka genom att hänvisa till sin historia samtidigt som dess framgångar alltid har byggt på förmågan att förändra sig i takt med tiden. Utveckling, kan man tillägga, bör handla också om att erkänna bristerna med det gamla. Samhället var inte på långa vägar tillräckligt förr, inte för kvinnor, invandrare eller minoriteter och människor utanför normen. I Sverige handlar diskussionen om socialdemokratin mycket om för eller mot mitten. Beror den socialdemokratiska krisen på anpassningen till marknadsliberalism och mittenpolitik, är det på grund av bristen på tydlig vänsterideologi, som väljare gått till högern? Eller är det samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet som skrämde bort både traditionella sympatisörer och mittenväljare, väljare som gillar Rut och som gärna ser satsningar på kärnkraftverk och motorvägar?

Hur ska vänstern se framåt? Det fungerar inte att längta tillbaka till de gamla rörelserna. Inte heller att försöka ta över alliansens berättelse om Sverige. Det handlar om att stå upp för framtidsfrågor. Gröna jobb, omfördelningspolitik, jämställdhet, trygghet på arbetsmarknaden och i socialförsäkringarna, regleringar av finansmarknaden är några avgörande frågor. Det är viktigt att få människor att åter tro på solidaritet. De är delar i en egen berättelse om Sverige och världen, inte reaktioner på andras politik. En annan utmaning är att hantera den växande rasismen och högerextremismen. Med SD i riksdagen har vi fått 20 öppet rasistiska riksdagsledamöter som troligtvis kommer att ägna stora delar av de kommande fyra åren till att hetsa mot invandrare och muslimer från riksdagens talarstol. Då är det viktigt för vänstern att erkänna rasism som en egen maktkategori med en egen historia. Det duger inte att försöka förklara främlingsfientlighet endast med hänvisning till arbetslöshet och nedskärningar i välfärden. Det är att önsketänka.

Devrim Mavi