”På barnavårdscentralerna blir det allt vanligare med unga pappor i väntrummen. Vid daghemmen är det numera lika vanligt att en pappa lämnar och hämtar barnen som att mamma gör det. Många unga män vill helt enkelt bli bättre pappor.” Citatet kunde vara hämtat ur någon av de artiklar om nya pappor som publicerades i vårens artikelserie i Dagens Nyheter men står att läsa i Vi föräldrar från 1972.
Under de senaste åren har vi i medier allt oftare kunnat läsa om de nya papporna: en ny generation fäder som sägs engagera sig i sina barn och ta ut pappaledighet och som inte bara ”hjälper till” utan delar ansvaret för hem och barn med sin partner. I Dagens Nyheters långa artikelserie Velourpappa 2010 beskrivs den nya generationen pappor som en generation som på ett helt nytt sätt tar del av och engagerar sig i sina barn:”De är födda på 80-talet och tycker det är en självklarhet att vara föräldraledig – länge. De köper kläder till barnen och vill bestämma tapet i barnkammaren. De vill inte bara dela på sysslor i hemmet, de vill också vara projektledare för familjen. De är de nya papporna.”
De nya papporna ser det som en självklarhet att stanna hemma med sina barn. De vill inte längre bara vara familjeförsörjare, andrahandsförälder eller se pappaledigheten som en ”mysbonus” utan de vill dela ansvaret fullt ut med sin partner. Det är företrädesvis den unga generationen män som framställs som nya pappor. Men de forskare som kommenterar reportaget ger delvis en annan bild. Här framkommer exempelvis att det framför allt är äldre fäder som tar ut störst andel föräldraledighet. Bland den unga generationen syns ännu inget trendbrott i mäns uttag av föräldraledighet.
Fäder använder i dag endast cirka 23 procent av det totala antalet utnyttjade föräldradagar. Det ”nya” faderskapet tycks därmed inte vara så utbrett som artiklarna vill ge sken av. Frågan är dessutom hur ”nytt” det egentligen är? Faktum är att ända sedan 1960-talet och framåt har tidningar och andra medier regelbundet lanserat unga män som en ny generation fäder som sägs bry sig om sina barn på ett nytt sätt och som vägrar vara enbart ”leksakspappa”, som en pappa på 1970-talet uttryckte det. Varje gång påpekas att den nya generationen fäder har ett nytt förhållningssätt till sina barn och är mer moderna och jämställda än tidigare generationer.
I en nyutgiven bok, Nya svenska fäder, visar forskarna Roger Klinth och Thomas Johansson hur det alltsedan 1970-talet har drivits kampanjer, av till exempel Försäkringskassan, för att få fäder att ta ut föräldraledighet. Inte minst välkänd är Försäkringskassans kampanj från 1976, där tyngdlyftaren Hoa Hoa Dahlgren kunde ses iklädd blågul tröja och hållande ett litet spädbarn i famnen. De kampanjer för att öka pappaledigheten som drevs under 1970-talet var tydligt påverkade av den könsrollsdebatt som hade förts i Sverige från 1960-talet och framåt. Klinth och Johansson visar hur kvinnor och män huvudsakligen beskrevs som lika och att det var papporna som framför allt skulle vinna på att tillbringa tid med sina barn. Men de påpekar att det naturligtvis inte var någon slump att det var just tyngdlyftaren Hoa Hoa Dahlgren som fotograferades tillsammans med ett spädbarn. Hans muskulösa och maskulina framtoning skulle visa att det inte var omanligt att ta hand om barn, utan tvärtom manligt.
En röd tråd i kampanjerna för att ”göra pappa med barn”, med Roger Klinths ord, har varit tanken om det nya faderskapet. Kampanjerna och medielanseringen av nya pappor har ofta hängt ihop med olika samhällsförändringar. När till exempel föräldrapenningen infördes 1974 bestämde sig tidningen Vi föräldrar för att hjälpa papporna på traven. Man införde en ”pappaskola” i tidningen. Här fick pappor råd om hur de skulle bete sig under förlossningen, hur små barn skulle skötas och om vilka känslor som kunde dyka upp före, under och efter barnets födelse. Och man talade om att den nya pappan var här: ”Thomas är enligt modernt språkbruk både ’mjuk’ som människa och en ’ny pappa’. Dvs. hjälper inte bara till utan delar verkligen ansvaret för hemmet och barnen med sin fru.”I Vi föräldrars ”pappaskola” uppmuntras pappor att ha kroppskontakt med barnet och att träna sig på att vara mjuka och känsliga. Att vara pappaledig beskrivs som en unik chans att lära känna sitt barn, något som framför allt sägs vara en positiv upplevelse för papporna. I reportagen konstateras att det håller på att ske en djupgående förändring i papparollen: ”Man och kvinna har inte bara börjat utföra samma arbete och har ibland samma lön. De har också börjat klä sig lika, uppföra sig lika. Könsrollerna suddas ut, blir diffusa. De sköter barnen tillsammans, delar hemarbetet – gör samma saker på samma sätt.”
Under 1980- och 90-talet förändrades innehållet i kampanjerna, som började lägga större fokus på kvinnors och mäns olikhet, något som skedde i samhället generellt. Det var nu för att pappa och mamma var olika som pappan sades behövas hemma. På 2000-talet blev ett makt- och genusperspektiv synligt i kampanjerna. Även mediebeskrivningen av nya fäder förändrades och mammor och pappor sades inte längre vara lika eller ”göra samma saker på samma sätt” utan pappor uppmuntrades att göra saker på sitt eget – maskulina – vis. I DN:s Velourpappa 2010 sägs till exempel att ”i stället för att hitta en egen plats, närmade sig pappan mammarollen. Men den var redan upptagen”. Pappor bör hitta en ”egen plats”, menar man och antyder därmed att faderskapet är något kvalitativt annorlunda än moderskapet.
Trots dessa förskjutningar i budskapet skiljer sig inte innehållet i 1970- och 80-talets rapporteringar om nya pappor särskilt mycket från 2000-talets: de vill också lära känna sina barn ordentligt. De vill också dela ansvaret för hem och barn med sin fru och de menar också att de har en chans som det vore dumt att missa. Visserligen har det skett förändringar. Fäder tar i mycket högre grad del i sina barns liv, de byter blöjor, drar barnvagn, hämtar och lämnar på dagis, än för exempelvis fyrtio år sedan, då en pappa med barnvagn ofta förlöjligades. Men mycket talar för att det fortfarande är mammor som har huvudansvaret för barnen och att det är pappan som kan välja om han ska ta ut föräldradagar eller inte. Och fortfarande väljer väldigt många män att ta ut få föräldradagar eller inga alls. Det som för 36 år sedan framställdes som en unik chans för fäder att kunna stanna hemma och ta hand om sina barn, har resulterat i att mindre än 25 procent av föräldradagarna i dag utnyttjas av fäder. Över 75 procent av alla föräldradagar tas därmed fortfarande ut av mödrar. Och fortfarande tar 20 procent av fäderna inte ut en enda dag föräldraledighet. Samtidigt talar tidningarnas pappareportage om män som ”delar lika” och som vill vara ”projektledare för familjen”. Så frågan är vad det är som gör att vi om och om igen utnämner nya generationer fäder till ”nya pappor” när idealet är över fyrtio år gammalt och inte heller tycks ha realiserats i den grad som det framställs i tidningarna.
Det tycks med andra ord finnas ett återkommande behov av att beskriva just den existerande unga generationen som den som har internaliserat idén om den nya pappan. Varje gång tycks vi dessutom tro att denna gång är de nya papporna verkligen nya och att det inte bara handlar om ganska små förskjutningar i faderskapet. Sverige brukar framhållas som ett av världens mest jämställda länder och i den svenska självbilden ingår den moderna jämställda familjen som tillsammans uppfostrar sina barn. Kanske vill vi inte se att vi lever i ett i många avseenden patriarkalt samhälle där män och kvinnor fortfarande blir bekräftade genom stereotypa könsroller. Längtan efter den goda fadern tycks vara stark. Jämställdhet har blivit ett normerande ideal som få säger sig vara emot. Efter så många års talande, skrivande och arbetande för jämställdhet, könsrollers förändring och feminism är det inte så konstigt att vi gärna vill att pappor ska vara lika engagerade i sina barn som mammor många gånger, men inte alltid, är.
Om nu åttiotalistpapporna och andra är så medvetna om betydelsen av föräldraskapet, hur kommer det sig då att pappor fortfarande inte tar ut fler dagar? Det går förmodligen att finna både ekonomiska, samhällspolitiska och könsmaktsrelaterade skäl till detta. Men ytterligare ett skäl – och ett mycket viktigt sådant – finns i krocken mellan två motstridiga maskulina ideal: mellan å ena sidan idén om den goda och jämlika fadern och å andra sidan normativa föreställningar om maskulinitet och vad det innebär att vara en ”riktig man”. När män i dag presenteras som goda och omsorgsgivande fäder lurar fortfarande en rädsla för velourmannen bakom hörnet och därmed rädslan för att framstå som alltför mjuk, vek och feminiserad. Begreppet velourpappa myntades på tidigt 1980-tal av några psykologer och betecknade de män som under sjuttiotalet hade försökt att förändra könsrollsideal, genom att ta hand om sina barn, ta avstånd från ”en traditionell mansroll” och bejaka sina känslor. Beteckningen velourpappa var framför allt nedsättande och förlöjligande. Psykologerna Gunilla Guvå och Kristina Humble menade 1983 att visst var det bra med engagerade män men fadern skulle inte försöka ta moderns plats och ”byta roll” med henne. Det kunde rent av vara skadligt för barnens könsrollsidentitet. Kvinnor skulle vara kvinnor och män skulle vara män och fäder skulle vara fäder på ett manligt vis. Även de som tidigare hade försvarat velourmannen menade nu att män både skulle ta hand om och engagera sig i sina barn, ta ansvar och byta blöjor men också ”bejaka det goda i manligheten”. Velourmän associerades med misslyckande och med att ha försökt utmana modersrollen. Velourpappan blev en avskräckande hotbild av hur män inte borde vara och sammankopplades med mjukhet, vekhet och för mycket känslor. Egenskaper som beskrevs som omanliga och feminina.
Samtidigt som fäder har uppmuntrats att visa känslor och mjukhet, bry sig om relationer och ta hand om sina barn, beskrivs män som visat dessa egenskaper ofta med ord som ”svaga” och ”veka” och de nya papporna sägs ha en svår och krävande roll. Det dubbla budskap som därmed framförs har gjort att män säger sig bli förvirrade: ”Jag kan inte vara både John Wayne och medsyster” klagar till exempel en man på 1970-talet som, enligt honom själv, har försökt leva jämställt, medan etnologen Marie Nordberg har beskrivit 2000-talets idealman som en ”Clint Eastwood med disktrasa”. Samtidigt fortsätter tidningsartiklar och reportage om nya män att hävda att orsaken till att så lite har förändrats är att män inte har hittat ett eget och ”manligt” sätt att vara förälder på. Jämställdhetskonsulten och beteendevetaren Ingemar Gens menar att ”velourmannens” uppkomst har bidragit till fäders vilsenhet, eftersom männen försökte efterlikna kvinnor: ”Det är den avgörande orsaken till att vi fortfarande famlar” säger han. Men när det särskilda sättet att vara pappa på ska beskrivas så uppstår ett problem, eftersom mammor och pappor tycks göra ungefär samma saker och det inte går att hitta någon tydlig skiljelinje dem emellan. De föräldralediga mammor och pappor som intervjuas i DN:s artikelserie Velourpappa 2010 är ungefär lika stolta och engagerade och tycks oroa sig ungefär lika mycket för barnen. Det verkliga problemet uppstår därmed när fäder uppmuntras att vara fäder på ett särskilt sätt och inte ”härma” mammorna eftersom detta särskilda, kvalitativt annorlunda, sätt helt enkelt inte finns. Trots allt arbete för att få pappor att gå upp mitt i natten, byta blöjor, stanna hemma, trösta och dela ansvar finns alltså starka heteronormativa maskulina och feminina ideal kvar. Män bör vara manliga och kvinnor kvinnliga. Vårt behov av den goda fadern tycks därmed krocka med ett helt annat ideal, det om den starka, maskulina och riktiga mannen.
Det blir problematiskt om man samtidigt som man ska försöka vara mjuk och ta hand om små barn strävar efter att uppfylla en idé om män och maskulinitet som något motsatt kvinnor och femininitet. Risken är då att fäder försöker vara fäder på just ett ”manligt” vis och fastnar i rollen som ”leksakspappa”, fotbollsspelande pappa eller den som ska visa barnet världen. Allt för att inte riskera att bli kallad velourpappa eller anklagas för att försöka härma mammorna. Talet om ett kvalitativt annorlunda faderskap tillsammans med rädslan för att framstå som en velourpappa blir därmed det verkliga hindret för att ett jämställt föräldraskap ska kunna realiseras. Om vi kan få pappor att inte bara ta hand om sina barn utan också sluta vara rädda för att vara omanliga så är mycket vunnet. När Carlos Rojas, i DN på frågan om han är representant för de nya velourpapporna, svarar med ett skratt och säger ”kanske är det så”, är det ett steg i rätt riktning. Det är dags för en ny pappakampanj. Där den ”nya” papparollen inte längre beskrivs som ny utan som ett över fyrtio år gammalt ideal som det nu är hög tid att infria.
Helena Hill