I början av förra seklet var Sverige ett reaktionärt och efterblivet land. Detta konungarike styrdes av hovstaten, kyrkan, ämbetsmännen och plutokraterna. Under 1900-talet etablerades en kulturradikal motkraft. Auktoritära strukturer och nedärvda hierarkier började monteras ner. Kulturradikalismen hade sitt främsta styrkebälte till vänster, men omfattades även av många socialliberaler och delar av det borgerliga frisinnet. Folkliga rörelser och en radikal offentlighet gick i bräschen för demokratin, välfärdspolitiken, jämställdheten och den sexuella frigörelsen. Allt från du-reformen till socialpolitiska framsteg vidgade individernas frihetsutrymme.

I början av 2000-talet ser vi en kulturkonservativ rekyl med Sverigedemokraterna som det mest oroväckande inslaget.Kristen Demokratisk Samling (KDS) tillkom i och för sig redan på 1960-talet, det vill säga under kulturradikalismens skördetid. KDS var länge ett parti i otakt med tidsandan. Även om partiet i dag har problem så är utrymmet för kulturkonservativa argument nu mycket större. Göran Hägglunds uppmärksammade tal i Almedalen demoniserade en medial kulturvänster och en ”liberal” och radikal elit. Ett klassiskt högerpopulistiskt anslag. Folkpartiet är i dag mer kravliberalt än kulturradikalt. Johan Lundberg på tidskriften Axess representerar en ny aggressiv konservatism.

Bilden är emellertid motsägelsefull. För samtidigt präglas Sverige av radikala värderingar, idén om jämlikhet och lika behandling har en bred folklig förankring. Trots Jimmie Åkesson är Sverige mer tolerant mot invandrare än tidigare. Emellertid finns just här en friktionsyta: en samtidig reaktion mot globalisering och invandring. I Danmark har kulturradikalismen redan ersatts av en självtillräcklig nationalism. Den politiska offentligheten har infekterats av främlingsfientliga stereotyper. Kommer Sverige att gå samma väg? Efter Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag är detta inte en hypotetisk fråga, utan en synnerligen brännande sådan.

Under efterkrigstiden huserade extrema högergrupper i skuggan av den stora offentligheten. På tvärs mot tidsandan och samhällsdebatten. Läget är annorlunda i dag. Flera av Sverigedemokraternas käpphästar finns i politikens mainstream. Det mångkulturella samhället ifrågasätts till höger och vänster. Man behöver förstås inte vara sverigedemokrat för att vara mot EU. Intresse för svensk kultur är inte något skumt i sig. Men laddad med främlingsfientlighet blir detta en farlig brygd.

Sverigedemokraterna är i dag ett nationalistiskt, främlingsfientligt och kulturkonservativt parti. Men att ge Åkessons hejdukar monopol på den svenska flaggan vore djupt oklokt. Blir svensk folkdräkt efter Jimmie Åkessons symboliska inträde i (och utträde ur) Storkyrkan en högerextrem symbol? Här någonstans ligger det verkliga dilemmat.

Steg ett vore att bli medveten om de faror som lurar i tangentens riktning. Sverigedemokraterna är numera delvis vän med tidsandan. Kommer den latenta och alltmer artikulerade främlingsrädslan att etableras i ännu bredare politisk form? Annorlunda uttryckt: Är Jimmie Åkesson 2000-talets svar på Per Albin? Efter Socialdemokraterna Sverigedemokraterna?

Högerpopulismen är nämligen anpassningsbar och sensibel för tidens missnöje. På 1970-talet revolterade skandinaviska missnöjespartier mot höga skatter – särskilt på sprit – och det socialdemokratiska ”överhetssamhället”. Mogens Glistrup och Ian Wachtmeister var i frontlinjen för det nyliberala. Snart blev emellertid flyktingmotståndet huvudsaken. I dag är detta a till ö för Sverigedemokraterna. Partiet försvarar välfärdssamhället och ett ”folkhem” för de som ”etniskt” och ”kulturellt” för tillfället definieras som ”svenskar”. Partiets frontfigurer bär numera kostym och slips. Den öppna rasismen har ersatts av en etnokulturell propaganda för nationell renhet. Kanske inte rasism som rasideologi. Men i grunden är det förstås inbäddad rasism. Mikael Ekman och Daniel Poohl visar dessutom i boken Ut ur skuggan att det finns mycket (ännu värre) bråte under den nu mer polerade ytan.

De etablerade partiernas strategier har vacklat hit och dit. Men förefaller hela tiden ha gynnat Sverigedemokraterna i slutändan. Hur kan det komma sig? Agerandet efter höstens val och Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag bara bekräftar denna bild. Turerna kring valet av talman blev ett taktiskt spektakel som satte bilden av en trixande politikerklass. I den första budgetdebatten slog alla de andra sex partierna unisont ner på Sverigedemokraternas debattör, som stakade sig igenom sina debattinlägg. Högerpopulisternas bild av ett maktfullkomligt etablissemang bekräftades. De etablerade partierna har, vill jag hävda, inte bemödat sig om att sätta sig in i vad Sverigedemokraterna representerar. Niklas Orrenius reportage i Jag är inte Rabiat. Jag äter Pizza ger några viktiga insikter. Sverigedemokraterna är både utsatta och etablerade (särskilt jämfört med nya medborgare). Både extrema och vanliga. På en gång en rörelse i samhället och samtidigt förtryckande. Allt detta gör situationen så explosiv.

Lars Ohly lät i sitt tal på valnatten nästan upprymd över uppgiften att ta kampen mot rasisterna. Särskilt genom utomparlamentarisk kamp. Gärna det. Men då bör det ske på ett genomtänkt sätt. Vänsteraktivisters aktioner för att stoppa sverigedemokratiska möten är förkastliga. Och de har med intill visshet gränsande sannolikhet bara gynnat – Jimmie Åkesson. Den som bekänner sig till demokratins ideal måste vara trogen demokratins arbetsmetoder.

En dyster men dessvärre realistisk prognos är att vi kommer att få leva med Sverige-demokraterna under överskådlig tid. Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg ger i sin skrift Arbetarrörelsens strategier några viktiga råd till vänstern. En central slutsats är att hålla fast vid vänster och höger i politiken. Stora koalitioner gynnar högerpopulisterna. Varje parti bör argumentera mot högerpopulisterna utifrån sina egna ideologiska utgångspunkter, inte som ett enat etablissemang. En annan rekommendation är att inte bekräfta Sverigedemokraternas världsbild. Som att slentrianmässigt säga att Sverigedemokraterna gått fram eftersom ”integrationspolitiken misslyckats”. Vilket egentligen är en form av bekräftelse av vad Jimmie Åkesson säger.

Högerpopulismens intåg i svensk politik blir vår tids största prövning. Vi ska bekämpa främlingsfientligheten. Och motverka den rädsla som främjar högerpopulismen. I grunden handlar det om att inte låta Sverigedemokraterna och kulturkonservatismen definiera Sverige.

Håkan A Bengtsson