Recension | Tony Judt: Minneshärbärget (Karneval. Översättning: Elisabeth Helms.)

Tony Judt: Illa far landet (Karneval. Översättning: Lars Ohlsson.)

Varje natt låg Tony Judt nedbäddad och orörlig. Under sina sista månader kunde han inte röra några kroppsdelar alls. Musklerna hade stängts av, en efter en. I mörkret vandrade han genom minnets världar. I detalj rekonstruerade han skolsalar, bussar, tågkupéer, sommarpensionat och lunchkantiner. När kroppen förföll fick minnet liv.

På dagarna skrev han, så småningom dikterade när fingrarna svek. Minnesarbetet förvandlades till en följetong i New York Review of Books våren 2010. Jag minns varje avsnitt. De kom som små presenter. Varje gång en ny liten värld, de flesta var pojkiga tittskåp in i 1960-talet, minutiösa i detaljarbetet men med historikerns sammanhang. De om Londons gröna bussar, båtarna över Engelska kanalen, King’s College i Cambridge och hans kärleksfulla brottningar med det judiska är oförglömliga.

I somras avled Tony Judt i sin sjukdom ALS. Texterna samlades i boken Minneshärbärget. Så enkel, så prosaisk, så oändligt vacker. Den påminner om de svartvita europeiska filmer från 1950-talets slut som han älskade: lite skrapiga, uppriktiga och radikalt oglamorösa.

Under 00-talet tog Judt steget från historiker vid universitet i New York till en av offentlighetens mest läsvärda intellektuella. 2005 kom hans mästerverk Postwar – en 850 sidor vidvinklad berättelse om Europa efter 1945. Där skriver han avslutningsvis om hur politisk nostalgi hotar historieskrivning och minne. I nattmörkrets tankeflykt, ledd av saknad efter en förlorad värld, justerade han sig: ”Men nostalgi är inget dåligt andra hem”.

I sjuksängen skrev han även sitt politiska testamente, där minnen omvandlades till briljant pamflettkonst. Illa far landet blev genast omdiskuterad bland Europas vilsna socialdemokrater. Men bör läsas av alla. Hans civilisationskritik är härlig; skarpa formuleringar, historisk kunskap och ett eftertryckligt försvar för grå, kompromissökande socialdemokrati; för Västeuropas lyckliga decennier, som råkar sammanfalla med hans eget liv och minnesarbetet i nattmörkret, men nu på väg att förskingras och upplösas i ”individualitetens stoft och damm”. Illa far landet är en varning att inte glömma. Europas demoner måste alltid bevakas.

När framstegstanken inte längre övertygar behöver vänstern finna ett nytt språk för att överleva. Han föreslår en moralisk berättelse. I en kort framåtblickande avslutning påpekar han att finanskraschen och ”the age of fear” verkar återskapa insikten om den nödvändiga staten – politiken växlar in i nya spår, de som vill vinna val måste lova större trygghet i stället för ökad frihet.

Judts slutsatser blir konservativa: att slå vakt om gamla segrar och undvika nya projekt. Jag tror det är socialdemokratins dödskyss. I Minneshärbärget finns en längtan, kanske som nostalgi, med större lockelse, nämligen efter 1960-talets jämlikhetssprång in i en vidgad värld. Löftet om ett annat Europa är ännu inte infriat.

Per Wirtén