En svensk socialist i New York

Alliansen tappar väljarstöd. Kapitalismen och högern befinner sig i kris. Ett efter ett öppnar sig möjligheternas fönster för vänstern. Men vad händer? Arena träffade vänsterpartisten Jonas Sjöstedt, nu hemmaman i New York.

Jonas Sjöstedt arbetade fram tills för tretton år sedan som metallarbetare på Volvo lastvagnar i Umeå och sedan som EU-parlamentariker för vänsterpartiet. 2006 lämnade han Sverige och flyttade till USA med sin fru, diplomaten Ann Måwe, som är förste ambassad-sekreterare för säkerhetspolitiska frågor på den svenska representationen vid FN.

Arena träffar honom när finanskatastrofen just slagit i banksystemet 
och skapat splittring inom högern 
och kaos i en hel värld. I vanliga amerikaners liv, med bolånekaruseller och skuldfällor, har krisen dock
pågått länge.

– Det påminner en del om Sverige på 1990-talet och det har man också refererat till i debatten här, hur man gjorde i Sverige för att lösa bankkrisen 1992. Nu är det bevisat att den oreglerade finanskapitalismen är sin egen värsta fiende. Det innebär ett åsiktsskifte. Priset är högt men det kan komma något gott ur det.

Samtidigt som man inte sett kulmen av finanskrisen finns en enorm optimism inför Barack Obama som problemlösare. Vad är det värsta som kan hända?
– Obama kommer att ha en helt usel ekonomi. USA har ett budgetunderskott och ett makalöst stort handelsunderskott, och Obamas reformutrymme är minimalt när 700 miljarder dollar försvinner från statskassan till räddningspaketet. Man skulle behöva bygga kollektivtrafik och vägar och broar, skolor i fattiga stadsdelar, utbilda dem som inte har råd att utbilda sig, ge folk sjukvård. Med en ekonomisk kris finns möjligheten att bedriva en ny New Deal i USA, men frågan är om Obama mäktar med det. Om demokraterna mäktar med det. Det pågår en strid mellan ett modernt USA och ett gammaldags, reaktionärt och bakåtblickande. Unga väljare röstar på Obama och gamla på McCain. Rädda väljare som är rasistiska röstar på McCain medan de som inte tycker att det mångkulturella är ett hot röstar på Obama. Och han är post-racial.

Hur menar du?
– De klassiska afroamerikanska politikerna var företrädare för ett svart community. De pratade om orättvisor för svarta, men Obama pratar som en demokrat för alla. Många av dem som stödjer honom har kommit förbi tanken på hudfärg, och det, att man går ifrån facktänkandet, för att det inte längre är lika viktigt, är enormt stort.

Var inte Obama tvungen att inte prata om sin egen hudfärg, för att komma så långt?
– Jo. Som ”the angry black guy” hade han varit körd. Men det är påtagligt att synen på etnicitet är en generationsfråga. Det finns också en stor förändring i synen på USA som stormakt. Obama säger att vi måste prata med våra fiender. Det gäller också insikten om hur illa det är med USA:s ekonomi. På något sätt har Obama en modern, mer realistisk världsbild och det är enormt viktigt att den segrar i USA och att man inte lever kvar i ett gammalt slags kalla kriget-tänkande som faktiskt är ganska vanligt i USA. Man inbillar sig att landet är så välutvecklat när det faktiskt ligger ganska illa till när det gäller utbildning, hälsa, infrastruktur och annat.

I Europa finns en idé om att USA-imperialismen är värre än all annan imperialism. Har dina åsikter om USA förändrats?
– Ja, jag ser det här landet mycket mer mångfacetterat i dag. Jag ser hur mycket kraft och kreativitet det finns. Men att bo i Brooklyn är mer som att bo i Sverige än i den amerikanska mellanvästern. Här finns inga republikaner, jag har sett en McCain-tröja i min stadsdel och då vet man inte om den är ironisk eller inte. Jag lever lite i ett reservat här.

Du är medlem i socialistpartiet.
– Ja, den socialistiska vänstern i USA är numerärt väldigt liten, fragmenterad. Samtidigt är den intellektuell. Det skrivs en massa böcker och tidningar. Att det skulle uppstå någon stark socialistisk partivänster under någon överskådlig framtid tror jag inte, men kanske en allians av gröna och andra krafter som kan pressa Obama från vänster. Jag tycker att den intressantaste presidentkandidaten vid sidan av de stora var Cynthia McKinney från de gröna. Hon är verkligen radikal. Ralph Nader däremot känns som att han kampanjat en gång för mycket.
Socialist har använts som skällsord om Obama.
– Ja, socialist finns ju som ett antiord, förknippat med kalla kriget och allt ont i världen. Samtidigt har usa en socialistisk tradition. En stark arbetarrörelse krossades på 1930-talet och under kalla kriget, men det lever kvar små strömmar av den här och där och i dem finns mycket av det bästa i det här landet.

Finns det ett vänsteralternativ i amerikansk politik?
– Hela systemet är uppbyggt på två partier och det är helt orealistiskt att tro att det inom någon snar framtid kommer att bryta igenom någon tredje kraft. Nu finns vänstergrupper och en stark fredsrörelse och något som saknas i Sverige, nämligen en stor beredskap för oavlönad och frivillig aktivism. Många människor här lägger ner den lilla semester de har på att kampanja för saker. Förra valrörelsen följde jag en folkomröstning i South Dakota om att totalförbjuda abort även i fall av incest och våldtäkt. South Dakota är en av de mest konservativa delstaterna med jättestark frikyrka, men plötsligt uppstår en allians av indiankvinnor, sjukvårdsanställda och fackföreningar som vinner folkomröstningen.

Nu lever du här i New York och betraktar svensk politik härifrån, hur är det att stå vid sidan av?
– Det är nyttigt, politiken är ett liv för sig och EU-parlamentet en fascinerande miljö men också ganska inskränkt. Och då är det ganska skönt att få gå och putta barnvagn ett tag och ha tid. För politikern har inte så mycket tid. Man har alltid bråttom.

Kan du känna rädsla för att hamna utanför?
– Nej, då är frågan vad politiken är, och det har jag funderat mycket över efter det att jag hade slutat. Vad är politiken och varför jag är med i ett parti.
Har du kommit fram till ett svar?
– Valet av vänsterpartiet är inte så svårt, jag är ju socialist och ska man komma någonstans med socialismen så behöver man ett parti. Sedan har jag väldig respekt för de människor och värderingar som finns där. Bland dem hör jag hemma. Och det är väldigt skönt att kunna dela ut flygblad eller vara med på en facklig blockad som jag inte hade tid för tidigare. Det socialistiska partiet jag är med i här i USA jobbar mest i andra rörelser, fredsdemonstrationer, fackliga konflikter, migranters rättigheter. Klassiskt opinionsbildande arbete. Sen är det ju extremt ovanligt att vara socialist i USA, så mycket arbete går åt till att förklara vad vi menar med det.

Vad är det att vara vänster i dag?
– Jag är socialist, i en ganska traditionell mening. Jag tycker att produktionsmedlen ska vara demokratiskt kontrollerade, av dem som arbetar. Jag är antikapitalist. Sen finns det en massa andra delar som jag tror att en vänster måste ta till sig fullt ut för att bli stark och modern: feminismen, ekologin, självklart också demokratin fullt ut på alla områden i samhället och att demokratin är viktigare än vad socialismen är. Men för mig är det viktigt att vänstern inte tappar maktperspektivet.
Klassfrågan med andra ord?
– Jag pratar om klasser i samhället och ekonomisk makt. Att ekonomisk makt styr samhällsutvecklingen. En vänster som tappar klasskompassen och som tappar synen på vad den ekonomiska makten gör med samhällsutvecklingen tappar färdriktningen. Sen är det så att samhället förändras väldigt snabbt och i dag är vänsterns problem att man delvis upprepar det man tyckt tidigare. Ska jag vara kritisk mot mitt eget parti så är det att det tycker precis samma sak som det alltid har tyckt därför att det känns ganska tryggt att göra det. Ett vänsterparti måste kunna omvärdera sina lösningar i och med att samhället förändras.

Vad är det man inte lyckats omvärdera?
– Det finns drag av konservatism både i socialdemokratin och i vänsterpartiet. Ibland kan det vara bra att man inte springer iväg. ”Förnyelse” kan innebära att man bara går högerut. Men att inte förnya sig kan också vara en brist på politiskt självförtroende och mod att ifrågasätta sina dogmer. Den kulturen finns hos vänsterpartiet och socialdemokraterna. Frågan om kooperativa eller statliga förvaltarformer är ett klassiskt exempel. Och att det tagit sådan tid för vänstern att smälta in könsperspektiv och ekologiskt perspektiv har också att göra med konservatismen. Att det liksom är industriarbetaren som är norm. Det finns en stor industriarbetarklass i Sverige men större delen av arbetarklassen finns i andra områden.

Du menar alltså att vänstern i Sverige har varit dålig på att förnya sig?
– Det sker förändringar och förnyelse, men det finns en tröghet i partierna. För att lyckas i ett parti ska man hålla med partiet i allt, och man ska inte vara jobbig. Då frodas ett ja-sägeri.
Är det din erfarenhet från vänsterpartiet?
– Ja, det är min erfarenhet från vänster-partiet och jag tror inte att den är unik för vänsterpartiet.
Är det att vara antikapitalist samma sak som att vara socialist?
– Det behöver det inte vara. Jag misstänker att jag inte kommer att få uppleva det, men jag vill ha en demokratisk socialism eftersom det är det enda riktigt civiliserade samhället som jag ser det.

Hur ska man då dra gränserna mot kapitalismen?
– Jag tror inte att det går att dra en bestämd gräns. Om man säger att det finns en enda modell så bortser man från att samhället utvecklas kontinuerligt. Det kommer att ske politiska förändringar hela tiden, och vi har ingen kokbok med lösningen. Det viktiga är att bryta kapitalets avgörande makt över samhällsutvecklingen.
Och med det menar du?
– Att de avgörande produktionsmedlen ska styras av de som arbetar. Hela finanssektorn, storindustrin hör dit, vård och utbildning också. Däremot tycker jag inte att man ska förbjuda småföretag.

Hur skulle en statlig finansmarknad se ut?
– Man skulle kunna ha flera banker, några kooperativa, några statligt ägda. Det behöver inte vara en enda modell. Ofta förknippar man socialism med att vara emot marknaden, men för mig är marknaden en praktisk fråga. I ett modernt samhälle med massor av information måste man ha massor av marknader.
Men skulle privatpersoner kunna spekulera i aktier på en statlig finansmarknad?
– Man kan tänka sig ett slags riskkapitalbildning, men inte som den ser ut i dag. I dag finns makten ytterst hos styrelserna och aktieägarna, deras rätt att styra med aktiens hjälp är inte förenlig med en demokratisk socialism.

Var befinner sig vänstern i dag?
– Socialdemokratin har i stort sett släppt tanken att omvandla kapitalismen till ett annat ekonomiskt system. Det finns många socialdemokrater som är socialister men den svenska socialdemokratin är inte socialistisk. Vänstern till vänster om socialdemokratin är som jag ser det fortfarande i efterskalven av ryska revolutionen och murens fall. Det finns rörelser för att omforma och tänka nytt men vi är fortfarande i en omstöpningsfas.
Omstöpning till vad?
– Den ryska revolutionen var vattendelaren mellan reformistisk och revolutionär vänster. I dag är hela den uppdelningen föråldrad. Man kan inte ha det som hände i Ryssland 1917 som riktmärke längre. Lärdomen från Sovjetexperimentet och allt som följde ur det, är att det var uselt. Det finns inte mycket kastanjer att kratsa ur den där glöden. Jag har just skrivit en bok om historia. Tänk själv hur flexibla i huvudet den tidens marxister var, hur de ändrade sitt tänkande då verkligheten ändrades. Med tanke på det är det väldigt märkligt att man i dag läser deras böcker som biblar, hundra år senare. Jag har väldigt svårt för citatdebatten. Jag läser gärna Marx och tycker det är intressant men det är ingen kokbok.

Är finanskrisen vänsterns väg ur sin egen kris?
– Ja, så kan det vara men jag tror att vänstern är rätt oförberedd. Vänsterns styrka har ju alltid varit en fantastisk kritik av det kapitalistiska systemet och dess svaghet har varit att man haft få trovärdiga vägar ut ur det. Men det här är ett jättestort nederlag för det neokonservativa och det nyliberala. Det är ett magplask, ett superfiasko, och argumenten för att ha en mer reglerad ekonomi och ha större inslag av demokratisk kontroll är väldigt stora i dag. Frågan är hur man gör det.
Men om vänstern inte är beredd kanske också det här blir ett magplask.
– Ja, men jag tror att man kan vara väldigt konkret, i allt från att återreglera banksektorn, till att förstatliga vissa banker till att ge staten en annorlunda roll i den ekonomiska politiken. Den ekonomiska politiken i Sverige sitter fullständigt fast i normpolitiken. Det enda som är viktigt är låg inflation och budgetöverskott och säger någon nåt annat får folk panik. Man avsäger sig verktyg som skulle kunna användas för att komma ur den här krisen.

Vad skulle det kunna vara?
– Jag tror att man behöver föra en mer klassisk keynesiansk politik. Nu har vi samlat i ladorna i många år och Sverige har enormt starka statsfinanser. Det är rätt att betala av statsskulden, särskilt under en högkonjunktur, men det är också rätt att våga motverka en lågkonjunktur och hålla nere arbetslösheten genom att satsa på utbildning och modern teknik till exempel. Det är sorgligt att se att grälet mellan socialdemokratin och vänsterpartiet handlar om ett slags tio guds budord.
Du menar att socialdemokraterna inte vill omvärdera budgettaket?
Ja. Det finns ett förbud mot att tänka att när vi har en ny djup lågkonjunktur så måste vi kunna bedriva offensiv politik för att motverka massarbetslöshet och fattigdom. Och om vi får en rödgrön regering och en djup kris så är det förödande att fastna i regler och slopa satsningar. Det är att svika sina väljare och det är inte någon god ekonomisk politik. Det är märkligt att det egentligen bara är mitt eget parti och några borgerliga ekonomer som menar att det här med budgettak är föråldrat.

Du blev nämnd av många som ny vänsterpartiledare, men det blev inte så. Varför?
– Generellt är jag inte så lockad av att vara partiledare, det verkar vara ett arbete där det är svårt att få tid att vara en bra far och en bra make och annat som är viktigt i livet. Det som hände var att Gudrun avgick plötsligt och att Johan Lönnroth, som var vice ordförande, var sjuk vilket skapade ett vakuum som utlöste en latent maktstrid mellan olika delar av partiet. Det som brukar kallas för den mer traditionella sidan vann. Jag var beredd att vara en av två tillfälliga partiledare, bland annat för att det var emu-omröstning, men den valkommitté som utsågs valde att inte fråga mig. I samband med det kände jag att jag inte hade stöd i partiledningen och partistrukturen och då tog jag ett steg tillbaka.
Kände du dig utmanövrerad?
– Beslutet var demokratiskt riktigt och det skedde inga stadgebrott. Det är klart att det var en politisk maktkamp med mycket fotarbete runt omkring, men de hade majoriteten i partistyrelsen och jag tror att om jag blivit tf partiledare skulle jag haft det väldigt svårt.

Har du varit för försiktig i din kritik av de så kallade traditionalisterna?
– Jag har sagt vad jag tycker, men motsättningen är förenklad. Det finns mycket bra hos traditionalisterna, det finns en ung generation vänsterpartister som har mycket klokt att komma med även om jag inte håller med om allt de säger, men jag känner mig inte hemma i själva uppdelningen. Jag gick aldrig med i Vägval vänster till exempel, jag tyckte att det var en dålig idé att starta en förening i partiet.
Håller du med om beskrivningen att vänsterpartiet blivit ett traditionellt parti?
– Jag tycker att den bilden är skev, men vissa saker är partiets eget fel. Lars Ohlys försök att blåsa liv i kommunist-liket var katastrofalt. Det rev ner mycket som byggts upp under lång tid. Ett modernt vänsterparti måste kapa banden till det kommunistiska projektet. Namnet är fullkomligt förbrukat och att i det läget tillåta sig något slags nostalgi är inte förenligt med en seriös ambition att vara ett brett socialistiskt vänsterparti. Det andra var att partiet inte klarade av att hantera flera åsikter, utan fick ett dåligt internt klimat. Ska man bli större så måste man tillåta åsiktsskillnader och att de befruktar varandra, men det blev liksom en stämning av att vinnaren tar allt. Det var ett nederlag för tanken på det öppna moderna partiet. Visst är det så att majoriteten bestämmer men majoriteten måste också vara klok.

Många hoppades på dig och på ett brett vänsterparti. Kan du känna att du inte tog ditt ansvar fullt ut utan tog ett steg tillbaka och lämnade Sverige?
– När Gudrun avgick sa jag att jag var beredd och då sa de att de inte ville ha mig. Vad gör man i det läget? Jag fokuserade på att vinna emu-omröstningen och det tyckte jag var bra, men jag kände också att det finns en gräns för hur långt man kan driva en konflikt.Jag tror att vänsterpartiet kommer tillbaks, partiet har legat mycket risigare till förut, det förstår man om man läser partiets historia. Och jag tror att processen redan har börjat. Men jag tror inte att man når dit genom att återuppliva den gamla konflikten. En ny generation kommer att ta över partiet och göra den mindre viktig.

Varför gick det som det gick i valet 2006?
– Jag tror att partiet blev varken eller. Dels gjorde man upp med socialdemokraterna och tog ansvar för budgeten, dels så lät man som att man inte gjorde det. Jag tror att man antingen får gå in i en regering eller så får man gå i opposition. Det var svårt att veta vad partiet var för någonting. Jag vet själv att många väljare under Gudrun hade satt sin tilltro till partiet för att man såg att det hade förnyat sig, man hade lämnat det kommunistiska, man talade ett annat språk och tog till sig nya idéer. När det där blåstes bort så lämnade det många besvikna. Det var ett stort präktigt självmål.

Har väljarförlusten att göra med att vänsterpartiet inte bara är kritiskt, utan faktiskt vill att Sverige ska gå ut ur EU?
– Nej, det beror inte på det. Det bästa vore om Sverige gick ur EU. Jag tror inte att det kommer att hända, men jag tycker att EU avdemokratiserar politiken. Jag önskar att det fanns ett gott EU, och en sådan debatt inom vänstern att EU kunde bli redskapet för en vänsterpolitik men efter 13 år i EU så måste jag säga att tyvärr är den tanken fel. Det finns dåliga och bra sidor, men mitt EU-motstånd har hårdnat. Mitt ideal är folklig demokrati och EU är motsatsen till det i dag. Jag önskar att jag hade fel men jag tycker inte att jag har det.
Vad hindrar att EU utvecklas åt ett mer federalistiskt håll?
– Man kan debattera om federalism är rätt väg, och om det skulle vara möjligt att ändra EU. Det som sker nu är att människor säger ifrån och då säger EU att ”det struntar vi fullständigt i. Ni kan rösta nej i Holland, i Frankrike, vi bryr oss inte om det”, det är budskapet i dag.

Kan man inte se motståndet mot EU som en övertro på den egna nationen?
– Det finns ett inslag i EU-motståndet som är konservativt och orealistiskt. Om man tar striden om arbetskraftens rörlighet så är jag för att människor ska kunna arbeta i varandras länder, men de ska ha kollektivavtal. De ska inte utnyttjas. Att inte resa handelshinder är en bra sak EU för med sig, men vi är också med och finansierar en idiotisk jordbrukspolitik. Vi bedriver en dålig flyktingpolitik under EU. Är EU som stormakt demokratisk? Mitt svar är nej.
Kan inte EU-motståndet verka förlegat?
– Frågan får ibland oproportionerligt stor betydelse. Varken vänsterpartiet eller miljöpartiet driver EU-frågan hårt. De som är för EU vågar knappt försvara EMU och Lissabonfördraget för att de vet att folk inte tycker om det och därför försvarar man ett EU som inte är riktigt uppe på tapeten. Jag tycker att det är obegripligt att man ser EU-frågan som hinder för att samarbeta i en regering. Om vänsterpartiet hade krävt ett utträde för att gå in i en regering skulle jag förstå det. Att EU-frågan skulle vara en belastning stämmer inte. Jag har stått överst på listan till EU i tre val och när jag gått till val på en EU-politik har jag gjort mycket bättre val än i riksdagsvalen.

Miljöpartiet ändrade sin EU-politik för att kunna samarbeta med socialdemokraterna.
– Det är en del av förklaringen, men det är också så att miljöpartiets väljare har ändrat åsikt och partiet anpassar sig till det. Miljöpartiet håller på att bli som det tyska eller holländska, ett ganska ordinärt mittenparti med bra miljöpolitik.
Tycker du att det är bra att vänsterpartiet står utanför samarbetet?
– Nej, vi har alltid en skyldighet att försöka bygga ett trepartisamarbete, och socialdemokratin är vår logiska samarbetspartner. När vänsterpartiet i något skede sa att man inte ville ingå i några arbetsgrupper tyckte jag att det var fel för jag menar att man har en skyldighet mot väljarna att försöka samarbeta. Sedan är jag skeptisk till Mona Sahlins vilja. Jag misstänker att socialdemokratin kommer att försöka hitta förevändningar för att inte ha med oss och för att gå ganska långt högerut. Man måste sluta förhandla i medierna och börja prata sakpolitik med varandra. Det är fullständigt värdelöst att socialdemokratin går ut i medierna och kräver att vi ska göra avbön för att vi är emot systemet med budgettak. Det är som att slå oss i ansiktet och sedan tro att man kan bygga ett samarbete.

Är det inte konstigt att vänstern ser ut som den gör med tanke på både finanskris och alliansens svagheter?
– Ett brett och modernt vänster-parti skulle lätt ha uppemot 15 procent av rösterna i dag om man tittar på värderingarna i samhället. Vänsterpartiet måste fråga sig varför vi inte har det. Egentligen tycker jag att det ser hyggligt ut för vänsterpartiet inför nästa val, om man lyckas få ut sin politik, inte minst därför att socialdemokraterna och miljöpartiet mekar ihop sig i mitten, då finns det ett stort tomrum att fylla till vänster. Jag är inte speciellt skraj för den valrörelsen, men partiet är upp till bevis då.

Du är hemmapappa. Är det ett fritt val?
– Ja, jag tycker om att vara hemma med mina barn, jag vill inte vara det hela mitt liv men det är en stor källa till glädje. Sen är det svårt med barnomsorg i USA. Så det är också ett sätt att anpassa sig till ett liv här. En dagisplats kostar 15 000 kronor i månaden. Men efter tretton år av att flyga fram och tillbaks till EU-parlamentet är det ett skönt avbrott.
Är det ett gissel för feministmän att karriären tar tid?
– Ja, om man ska ta jämlikhet på allvar i sin relation och i sin familj så innebär det att bägge måste stå tillbaks. Jag upplevde med mitt eget liv att det fanns en motsättning. Jag jobbade med klimatfrågor och flög hela tiden, jag kallade mig för feminist men skulle inte ha tid för en familj om jag hade kvar mitt uppdrag och vara en schyst farsa eller rimlig make.

Hur länge ska du vara hemma med barnen?
– Nu hoppas vi att vi ska få någon slags barnomsorg till våren så jag kan börja arbeta en del igen. Jag kommer ut med två böcker och om de skulle gå bra så kanske jag kan skriva en bok till, för det har varit jättekul att få skriva. Annars får jag lov att skaffa mig ett hederligt arbete.
Hur ser du på det som händer med svenska fackföreningar? I USA går de fram men i Sverige går de tillbaka.
– Ja, det har ju varit den borgerliga politikens mål med a-kassepolitiken och det är en av de viktiga sakerna att återställa. Den fackliga kampen blir viktigare i och med att arbetsmarknaden internationaliseras. Det handlar om att försvara de mest utsatta på arbetsmarknaden, de papperslösa, de som jobbar korta perioder och kommer från andra länder, det är frontlinjen i dagens fackliga arbete.

På senare år har en debatt om de nya sociala rörelserna blossat upp. En del menar att det finns en motsättning mellan å ena sidan de sociala rörelserna och å andra sidan klassisk socialism med klasskampen som den primära kampen.
– Jag tror att man lurar sig själv om man tror att vänsterpolitik kommer att vara ett parti som går fram under enade paroller, det fungerar inte så. Partier är nödvändiga för en socialistisk rörelse, men det är farligt att låsa sig vid samhällsmodeller som inte alls liknar vår. De nya rörelserna förminskar inte alls klassperspektivet, tvärtom. De politiserar en ny generation. Socialistiska partier och folkrörelser måste stå ut med att ständigt vara ifrågasatta av andra mer brokiga rörelser. Det är bara nyttigt.

Jonas Sjöstedt riksdagsledamot för Vänsterpartiet och före detta EU-parlamentariker. Han ger ut två böcker i vår, en bok om vänsterpartiets historia utifrån samtal med ett svenskt par som minns sina liv och arbetarrörelsens förändring från 1917 till i dag och en kriminalroman.

Devrim Mavi