Recension | Caryl Phillips: I den fallande snön (Översättning: Hans Berggren. Wahlstöm & Widstrand).
Vad händer när den stora berättelsen går förlorad? Caryl Phillips nya roman är insvept i (gäsp) manlig medelålderskris. Men den uppmärksamma hittar själva frågan som en bräcklig tunn tråd av samband mellan tre generationer svarta män i England: farfar, far och son. De västinidska migranternas kollektiva minne förflyktigas i det mångkulturella brittiska myllret. En historia är på väg att förlora sin mening.
Behövs längre farfaderns berättelse om resan över havet, vita mäns rasism och egen bitterhet för att skapa mening på 2010-talet? Medelålderskrisen är inte individuell. Den handlar om hela ”Black Britain”.
Phillips bearbetar frågor som påminner om Jonathan Franzens. Frihet från sammanhang ger livet lätthet och flykt, men gör det samtidigt bräckligt. Bakbinder berättelsen unga svarta britter i historiska stereotyper, eller ger den trygghet? Rasismen dröjer ju kvar, utestängningarna lever vidare, men i andra former.
Caryl Phillips är en författare som hittade sin form och litterära värld redan med debuten för 25 år sedan. I roman efter roman har han undersökt svarta människors rutter runt Atlanten: Afrika, Västindien, USA, Storbritannien. Jag har läst alla. Det har varit en upptäcktsresa utan motsvarighet.
Men nu känner jag för första gången inte igen honom. Hans annars sparsmakade språk har blivit insmickrande pratigt och flackt, förstärkt av svensk översättning. Det känns verkligen som att något tagit slut, som att I den fallande snön skrivits av en författare som tvivlar på sitt egna projektinriktade författarskap. Tomgången är nära. Romanens frågor verkar blivit hans egna. Finns det någon mening att fortsätta berätta om allt detta?
Per Wirtén