Sanktionerna mot Zimbabwe skapar en politisk låsning. Kritikerna menar att de i själva verket motverkar sitt syfte och förhindrar landets utveckling.
Zimbabwes historia påminner om den i flera tidigare afrikanska kolonier: befrielsen och den antikoloniala kampen var så viktig att frågan om demokrati blev sekundär. En fråga Olof Palmes Internationella Center arbetar med är att stödja befrielserörelsers utveckling till demokratiska partier efter många år av motståndskamp under koloniala förhållanden. I Afrika finns flera fall av befrielserörelser som lyckats ta regeringsmakten, såsom Swapo i Namibia, Zanu PF i Zimbabwe och ANC i Sydafrika. ANC är det tydligaste exemplet på hur en befrielserörelse har lyckats med omvandlingen till ett demokratiskt parti. I den afrikanska kontexten är ANC ur det perspektivet en framgångshistoria.
Men frågan är hur omvärlden ska utöva påtryckningar mot ett land där omvandlingen från befrielserörelse till demokratiskt parti har misslyckats, som i fallet Zanu PF. Flera år av hård diktatur med Robert Mugabe och hans parti Zanu PF vid makten ledde till en misslyckad och brutal landreform, en ekonomi körd i botten, utbredd fattigdom och ett grymt förtryck av oppositionella och medier. Det resulterade i att omvärlden med EU och USA i spetsen, 2002 införde så kallade smarta sanktioner mot Zimbabwe. Sanktionerna är riktade mot cirka 200 personer och 40 företag med kopplingar till Mugabe och Zanu PF.
Sanktionerna är den kanske mest debatterade frågan i Zimbabwe. Frågan om deras resultat ställs på sin spets när man tittar på hur sanktionerna används som ett slagträ i de politiska förhandlingarna i landet.
Sanktionsförespråkarna hävdar att det faktum att det i dag finns en samlingsregering med Zanu PF och oppositionspartiet Movement for Democratic Change (MDC) är ett direkt resultat av sanktionerna. De menar att sanktionerna är det enda verkningsfulla vapnet mot Mugabe och Zanu PF och att de riktade sanktionerna ännu inte kan hävas.
Sanktionskritiker hävdar å andra sidan att sanktionerna fyllt sitt syfte. En samlingsregering har etablerats. Nu måste den få utrymme att arbeta, vilket sanktionerna förhindrar. Många och tunga röster höjs, både i civilsamhället och inom MDC, för att sanktionerna ska hävas omedelbart. En av dem inom MDC som påtalar vikten av detta är Priscilla Misihairabwi-Mushonga, Zimbabwes minister för internationellt utvecklingssamarbete och regional integration. Hon menar att först då sanktionerna hävs och samlingsregeringen har möjlighet att gå vidare i förhandlingarna kan de hållas ansvariga för utvecklingen i sitt land.
Sanktionskritikerna menar dessutom att Zanu PF egentligen inte drabbats av sanktionerna utan att det är befolkningen som drabbats hårdast. Befolkningen har betalat priset för en försämrad ekonomi och för regeringens misslyckande med att tillgodose grundläggande samhällsservice som sjukvård och skola. Sanktionerna påstås även ha stärkt Mugabe och Zanu PF som maktaktörer mot en försvagad befolkning, inte minst eftersom Zanu PF använder sanktionerna som ursäkt för att utvecklingen har stagnerat. Sanktionerna drabbar den redan fattiga befolkningen medan de ger propagandafördelar till Zanu PF.
Genom att hänvisa till sanktionerna stärker Zanu PF sin argumentation för att USA och EU endast är intresserade av ett regimbyte och inte av faktiska politiska reformer. De beskriver sig själva som martyrer. Därmed vinner Zanu PF poäng på vad de själva utmålar som en antiimperialistisk strid. Det är mycket verkningsfullt i ett Afrika som har kolonialtiden färsk i minnet.
En utpressningssituation har uppstått där Mugabe och Zanu PF pressar MDC att förhandla med EU och USA för att få sanktionerna upphävda. Incitamentet och lockbetet för MDC är att Zanu PF därefter kan gå vidare i det politiska samarbetet i samlingsregeringen, som i dagsläget är låst. I samlingsregeringens samarbetsavtal, Global Political Agreement, har MDC:s två formationer och Zanu PF undertecknat att de ska arbeta för upphävandet av sanktionerna. Afrikanska Unionen (AU) och Southern African Development Community (SADC) har samma linje. De förespråkar ett omedelbart lyft av sanktionerna eftersom de bedömer att sanktionerna blockerar den politiska och ekonomiska utvecklingen.
Det är därför dags att vi i västvärlden frågar oss själva huruvida våra – EU:s och USA:s – sanktioner i dagsläget verkligen möjliggör en fortsatt utveckling för Zimbabwe eller om de snarare försätter landet i ett låst läge. Det politiska samarbetet mellan Zanu PF och MDC är ett direkt resultat av sanktionerna. Men i dag används sanktionerna som ett verktyg av Mugabe och Zanu PF för att stoppa det fortsatta förändringsarbetet. Både sanktionerna och samlingsregeringen används alltså som en metod för att åstadkomma en politisk låsning. Det är just där som sanktioner möter ett moment 22. Zanu PF använder helt enkelt sanktionerna som ett hinder för fortsatt samarbete i regeringskoalitionen.
EU och USA måste ge samlingsregeringen möjlighet att visa vad den kan åstadkomma och med rätta hållas ansvarig för resultatet av sitt arbete. Därför bör sanktionerna frysas. Det är en positiv morot till utveckling och skulle undanröja Zanu PF:s ursäkter.
En frysning av sanktionerna gör det enkelt för omvärlden att återinföra dem om utvecklingen i Zimbabwe går i fel riktning. Den svenska regeringen bör driva frågan i EU om att snabbutreda sanktionernas resultat. Utredningen måste beakta hur sanktionerna påverkar reformtakten och fattigdomsbekämpningen i Zimbabwe och lyssna till zimbabwiernas egna åsikter i frågan.
Nivin Yosef arbetar med frågor om den Afrikanska kontinenten på Olof Palmes Internationella Center.