Det socialdemokratiska tankegodset det goda samhället kontras av högerkonservativas The Big Society. Den som på allvar förnyar idén om samhället kommer också att vara den som vinner 10-talets politik.
Sedan den stora valförlusten i höstas har många efterlyst en ny berättelse för socialdemokratin och vänstern. Vad den berättelsen bör innehålla har varierat beroende på vem som har efterfrågat den. Men det har handlat om funderingar kring hur vänstern ska ta sig ur sin egen kris och sitt underläge.
När en ny generation tyska och engelska socialdemokrater hittade en intressant riktning efter Blairs och Schröders ”tredje vägen” och ”nya mitten” berättade de om den i en liten skrift som fick namnet Att bygga det goda samhället, som finns att läsa i Fronesis utmärkta nummer om socialdemokratin (32–33/2010). Upphovspersonerna, Jon Cruddas, parlamentariker för Labour i Storbritannien och tyska SPD:s partisekreterare Andrea Nahles, la fram ett antal punkter i det de kallar för ”den demokratiska vänsterns projekt”. Med demokrati, gemenskap och pluralism som utgångspunkter och med de tre klassiska vänstervärderingarna frihet, jämlikhet, solidaritet som bas pratar de om samhället. De slår också fast behovet av att kontrollera och beskatta finansmarknaden för att stävja kapitalismen. Ingen revolution på gång i Europa med andra ord. Däremot en rejäl vänstersväng utan att för den sakens skull söka sig tillbaka till en svunnen socialdemokratisk guldålder, för någon sådan finns inte, enligt författarna, att återvända till.
Det finns bra och dåliga inslag i alla programförklaringar. Men det som gör det goda samhället riktigt intressant är viljan att vitalisera själva demokratin. Nahles och Cruddas korta och torrt skrivna text avslutas med en uppmaning där författarna lämnar över bollen: ”Projektet det goda samhället utvecklas av samhället självt, genom debatt och handling.
” Det handlar alltså inte om att leverera en uppsättning sakpolitiska lösningar utan om att stärka det politiska deltagandet. Nahles och Cruddas riktar sin uppmaning till det civila samhället, fackföreningarna, de sociala rörelserna, partipolitiskt engagerade och alla de som vill ha ett socialt rättvist, hållbart och demokratiskt Europa.
”Jag har alltid föreställt mig samhället som något vi håller i gemensamt och som håller oss samman.” Så skrev Stefan Jonsson (DN 31/1 2011) i en artikel där han synade de senaste decenniernas privatiseringspolitik vad gäller allt från SJ och apotek till nya operahus och vård, skola och omsorg. Marknadskrafterna har fått dominera och ta över det som brukade kallas samhället. Det har skett en massflykt från det öppna torget. Människor möts inte längre i det offentliga utan har i stället tagit sin tillflykt till det avskilda, till jaget, kärnfamiljen, karriären, det pyntade hemmet. Därför, menar Jonsson, kommer 10-talets politik sannolikt att vinnas av den som kan förnya idén om det gemensamma.
Och mycket pekar på att han har rätt. Åtminstone i att det är idéer om det gemensamma som politiken kommer att kretsa kring. För parallellt med socialdemokraters formering kring idén om det goda samhället, och samtidigt som högerextrema runt om i Europa ger sin version av vad gemensamhet går ut på, så anstränger sig konservativa politiker för att ta initiativet i frågan om samhället.
Högern ropar inte längre ”there is no such thing as society”, som Margaret Thatcher lät meddela hösten 1987 i Woman’s Own magazine. Thatcher menade att världen består av fria individer, män och kvinnor, som i stället för att lita till ett samhälleligt skyddsnät borde ta tag i sina egna liv och problem bäst de kunde. Men även om nyliberalismen har stärkt sitt grepp under de nyss gångna decennierna, så har den inte kunna förklara den senaste ekonomiska krisen. Den har inte kunnat legitimera bonusregnen, finansspekulationerna eller arbetslösheten. Inte heller problemen med det så kallade utanförskapet. Det är där David Cameron och också Fredrik Reinfeldt kommer in i bilden.
Brittiska Tories har lanserat konceptet The Big Society – det stora samhället, som är en högervision kring gemensamhet och samhällelighet som står mot vänsterns idé om Det goda samhället. Med det inte sagt att högern på något sätt tror på samhällets institutioner. The Big Society vänder sig uteslutande till civilsamhället.
The Big Society ska ersätta staten.
”Big society – not big government”, lyder affischkampanjer på ett sätt som härmar den amerikanska Tea Party-rörelsens paroller. Och det är i Tea Party-rörelsens kombination av värdekonservatism och brinnande engagemang för lokalsamhället som brittiska Tories och säkert många andra europeiska högerpartier söker sin nya berättelse, den som ska hålla efter att skattesänkningar och åtstramningspaket har genomförts.
Begreppet Big Society kommer från Phillip Blond, en politisk debattör och teoretiker som lanserat en slags röd höger. Ett försök att göra upp med thatcherismen inom den brittiska högern. Hans bok Red Tory som kom 2010 kombinerar en kritik av den nyliberala ekonomin, som tappat ansvarskänslan och lämnat småskaliga entreprenörer i sticket, med ett upprop för stärkta konservativa värderingar i sociala frågor som familj och tro. Brittiska Tories har hakat på och talar om stärkta familjer, skatterabatter för gifta och stärkt nationell identitet.
Det handlar om att ”människors ökade förlitan på staten ska växlas mot personligt ansvar och förstärkt social gemenskap”, som SVD-ledarskribenten Johan Wennström skriver (11/2 2011) när han uppmanar svenska högerpolitiker att anamma idéerna. Wennström tar fasta på den brittiska diskussionen om kostnaderna, mänskliga såväl som ekonomiska, för ”utanförskap, antisocialt beteende och framförallt sönderslagna familjer som tycks motivera The Big Society”.
Nu är det tyvärr inte bara högern som talar om samhället i konservativa termer. Vänsterns upprop för det goda samhället rymmer idéer om att stärka det lokala, reformera idén om nation och medborgarskap och begränsa möjligheterna till migration. Samtidigt som det på den brittiska politiska scenen finns förespråkare för Red Toryism, finns det upprop för Blue Labour, en socialdemokrati som också den betonar stärkta familjevärderingar och traditionella moralfrågor som en grund för samhällelig gemenskap.
Därför blir Cruddas och Nahles idéer desto intressantare, där en stärkt relation mellan staten och civilsamhället anses avgörande för samhällsutvecklingen, när nu högern så gärna vill krympa det offentliga rummet. Vems goda samhälle och vilken vision av gemensamhet – det blir 10-talets politiska fråga. ‹‹
Devrim Mavi