Frihet är mer än en tusenlapp extra i plånboken per månad. En idealförskjutning har placerat det privata hemmet i centrum, samtidigt som skattesänkningarna försämrat välfärden och jämställdheten.
Jag har fortfarande inte lärt mig att spritsa frosting på mina cupcakes. I stället klickar jag klumpigt ut den karamellfärgade glasyren på varje muffin, ringlar smeten tills den ger ett sken av smakfullhet. Dekorerar med björnbär och fotograferar resultatet, publicerar på Facebook enligt sociala medier-skrytets alla regler. Jag lägger till en ängslig kommentar: hehe här stöttar jag hemmafrutrenden ser ni.
Jag har bakat i många år. Men aldrig har mitt bakande varit så laddat som nu, i en samtid som desperat söker efter tecken på en hemmafrutrend. Den feministiska diskursen år 2011 handlar till stor del om hemarbete och karriär. En förvirrad hållning som å ena sidan gärna premierar välklädda medelklassfeminister som lagar mat på naturliga råvaror och inreder hemmet, å andra sidan förhåller sig ängsligt kritisk till vurmen för hemarbete. Det är lätt att tappa bort den större bilden när man först måste vada sig igenom ett träsk av Mad Men-analyser och cupcakes-kritik.
Sedan alliansens maktövertagande 2006 har en ekonomisk förskjutning, från det offentliga till det privata, skett. Förutom skattesänkningarnas överföring från det gemensamma till den privata plånboken har flertalet ekonomiska incitament, som syftar till det privata hemmet, skapats. Vårdnadsbidraget är ett typexempel på ett sådant. De 3 000 kronor per månad, som man kan få i bidrag för att vara hemma med sitt barn, har hittills utnyttjats av knappt två procent av berörda föräldrar. Reformen är dessutom snedvriden, både med avseende på kön och bostadsort. Det är framförallt i invandrartäta områden som vårdnadsbidraget används. 90 procent av dem som nyttjar bidraget är kvinnor. I praktiken innebär det att vi med skattepengar omfördelar resurser till, vad som i praktiken innebär, en ny form av hemmafru. Genom begrepp som ”valfrihet” har Kristdemokraterna försvarat reformen. Men den frihet som påtalas är en valfrihet som slår hårt mot kvinnor.
Förslaget befinner sig i en betydande ytterpunkt i den förskjutning där det privata hemmet och familjen har vunnit mark gentemot det offentliga. Ett annat, liknande, incitament är rut-avdraget. Försvarare av den offentliga subventioneringen av hemhjälp må mena att det handlar om en feministisk politik. Att det frigör kraft för kvinnor att slippa det obetalda hemarbetet genom att lägga det på en annan kvinna, medan man själv gör karriär. I grunden handlar det fortfarande om en politisk reformation, som innebär att gemensamma skattepengar går till de privata hemmen.
Den ekonomiska förskjutningen går hand i hand med en idealförskjutning, där hemmet tillskrivs en allt större betydelse. Möjligen är det lite av en hönan och ägget-problematik att reda ut vilket som leder till det andra. I takt med att vår tilltro till det offentliga och gemensamma minskar, ökar intresset för det privata. Hemmet får en bärande kraft som både trygghetsförsäkring och statussymbol. Genom att ombilda sin hyresrätt eller köpa en bostadsrätt, inreda och skapa en stabil familj inom hemmets ramar upprätthålls en inre stabilitet, när den yttre sviktar.
Det är en idealisering som liknar förra sekelskiftets. Borgerlighetens självbild byggdes till stor del på en sträng uppdelning mellan privat och offentligt, där hemmet hade en central roll som fristad. I en tid av förändrade arbetsvillkor och framväxande ideal kring affärsmannen växte hemmets betydelse. Om offentligheten bestod av hårt arbete och konkurrens, fanns det hemma en plats för avkoppling. En plats som dock krävde sitt, i form av inredning, skötsel och hemarbete från en icke-arbetande hustru.
En liknande idealisering förekom efter andra världskriget, med hemmafrun i fokus. En stark längtan efter normalisering bidrog till att kvinnorna skuffades undan från arbetsmarknaden och stannade hemma. Även om arbeten fanns kvar fanns ingen reell barnomsorg att tala om och endast kvinnor med välbetalda jobb hade råd med privata omsorgsalternativ. För arbetarklassens kvinnor handlade det om att kunna ta hjälp av ett socialt nätverk. Andelen deltidsarbetande kvinnor växte och försvagade ytterligare kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Sämst ställt, såväl ekonomiskt som statusmässigt, hade de ensamstående mödrarna.
För snart 40 år sedan skedde en rad viktiga politiska reformer som sköt idealen åt motsatt håll. En högkonjunktur och brist på arbetskraft bidrog till att föräldrar, oavsett kön, kom ut i arbetslivet. Genom exempelvis slopad sambeskattning, föräldraförsäkring och en utbyggd barnomsorg flyttades fokus till samhällets gemensamma ansvar kring hem och familj. Politiska interventioner möjliggjorde en ökad frihet för kvinnor. När den offentliga sektorns stöd blev starkare gav det en valfrihet att arbeta, studera och frigöra sig från hemmet.
Det offentliga daghemmet har i dag förändrats från en frihet, som möjliggör båda föräldrarnas heltidsarbete, till en problematisk institution. Över hälften av 800 tillfrågade i Kommunals nyligen gjorda undersökning känner press på sig att hämta barnen tidigt på dagis. Att låta barnen ha långa dagar är någonting skamfyllt och det pågår en hets kring att hämta så tidigt som möjligt. Barngrupper har ökat och personalbemanningen minskat. Likaså stämmer inte öppettiderna överens med den reella arbetstid som många har. Problemet resulterar dock inte i en diskussion kring hur det offentliga ska bekostas, så att alla får möjlighet till bra och kvalificerad barnomsorg på en nutida arbetsmarknad. I stället landar det i funderingar kring hur barnen ska kunna få mer tid hemma med sina föräldrar.
Debatten kring hämtning på dagis är symtomatisk för en idealförskjutning till det privata hemmet. Genom att bryta ned samhällets beståndsdelar, från det kollektiva till individer och familjer, uteblir den strukturella analysen och lösningen.
Hemmets renässans är inte en jämställd sådan. Även om mycket har hänt, sedan både förra sekelskiftet och 1950-tal, är hem och familj fortfarande främst en kvinnlig angelägenhet. Oavsett hur många män som tar ut en viss andel av föräldraledigheten och bakar surdegsbröd gör kvinnor fortfarande merparten av hemarbetet, tar ut mer föräldraledighet, deltidsarbetar och vabbar oftare. I likhet med tidigt 1900-tal har hemmet återfått sin status som avkopplande design-objekt, i ett komplementärt motsatsförhållande till det hårda, offentliga livet. De gemensamma skattepengarna hjälper till att skapa idealiseringen, genom subventioner på såväl köksrenoveringar som städning. Som det aktuella dagisexemplet visar finns det också stor risk att vi får en utveckling liknande 1950-talets, där deltidsarbete blir en nödvändighet för arbetarklassens kvinnor när barnomsorgen inte räcker till.
De skattesänkningar som har skett har framförallt kommit män till gagn. Fördelningsanalyser visar förhållandet 60 till männen och 40 till kvinnorna i procentuell fördelning av inkomstförsäkringarna. Då kvinnor i större utsträckning är borta från arbetsmarknaden påverkas de i större utsträckning av åtstramningarna i försäkringssystemen. 57 procent av skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor. Inkomstskillnaden mellan könen har ökat med 12 800 kronor per år sedan 2006.
Samtidigt tvingas en kvinnodominerad offentlig sektor hålla nere såväl lönekrav som bemanning, när endast välfärdens kärna ska finnas kvar till följd av skattesänkningar. De allra största förlorarna är, precis som på 1950-talet, de ensam-stående mödrarna. Många i gruppen saknar helt eller delvis arbete. År 2001 levde 19 procent av de ensamstående mödrarna i åldern 20 till 29 år med låg ekonomisk standard. 2009 hade siffran ökat till 76 procent, en ökning med mer än det tredubbla. I högre åldrar lever mellan var tredje och var fjärde ensamstående mamma med låg ekonomisk standard.
Den ekonomiska förskjutning som skattesänkningarna utgör leder alltså både till ökad ojämställdhet och gör det svårare att skapa strukturella, politiska lösningar på jämställdhetsproblem. Men hur hamnade vi här?
Det är påfallande att det frihetsbegrepp rörande de politiska reformer som satte svensk jämställdhetspolitik i framkant, är samma begrepp som återkommer när fokuset åter flyttas till hemmet. Det är diskussionen kring frihet och valmöjligheter som varit centralt när skatterna sänkts, men också i frågor som rut-avdrag och vårdnadsbidrag. ”Vi tar kampen för kvinnors frihet”, är Moderaternas jämställdhetspolitiska slogan. Med detta avses rent praktiskt ”kvinnors ekonomiska självständighet”, en ökning av kvinnors netto-löner genom skattesänkningar. ”Det är inte en kvinnofråga, utan en frihetsfråga”, menar man. I samband med Internationella kvinnodagen i år hävdade Maud Olofsson att skattesänkningar var ett viktigt redskap för att minska löneskillnader. ”Riktig jämställdhet börjar i plånboken”, heter det i Centerns jämställdhetspolitik. I praktiken innebär det ett ökat ekonomiskt beroende för många kvinnor som är sjukskrivna, tvingas till deltidsarbete eller står utanför a-kassan. Att skattesänkningar gynnar barnfamiljer har varit ett av alliansens huvud-argument. Men begreppet barnfamilj gäller endast så länge det rör en kärnfamilj inom medelklassen. Det som kallas frihet är ett statligt subventionerande av normen.
Det är beklämmande att se hur den frihet som en gång handlade om kvinnors rättigheter, oavsett klass och ursprung, shanghaiats av alliansens plånboks-frågor. Minst lika beklämmande är hur enkelt den feministiskt präglade friheten reducerades till en tusenlapp mer i plånboken och avdragsgill städning för somliga individer. Den breda friheten till att forma sitt eget liv, oberoende av hem och familj, talas det inte lika mycket om längre. Vi må tala om solidaritet och rättvisa, men sällan om frihet.
Alliansen tog feminismen och jämlikhetens frihetsbegrepp och omformade det till någonting allt annat än jämställt. Synen på de gemensamma skattepengarna som en boja blir alltmer cementerad, ju längre argumentationens slagsida kring friheten ligger hos högern. Trots att högern uppenbarligen saknar en reell jämställdhetspolitik och i stället för utvecklingen bakåt, är rädslan för att prata om skatternas nödvändighet fortfarande kompakt.
Debatten om sänkt eller höjd skatt hamnar ofta i diskussioner om skatters utformning, lösryckta från skatternas användningsområde. Det gör att det lätt skapas ett intryck av att enskilda skatter kan sänkas utan att välfärdsutgifterna därigenom måste minska. Så ser det inte ut i realiteten. Faktumet är att de offentliga kostnaderna ökar och kommer att öka allt mer. Någon kommer att behöva betala för de ökade behoven av försäkringar och välfärd. Den kvinnodominerade offentliga sektorn får betala sitt pris, genom pressade löner och dåliga arbetsmiljöer. En tusenlapp mer i månaden till konsumtion är en skral kompensation i jämförelse med den utvecklingen. Samtidigt måste vänstern och feminister bli bättre på att argumentera kring vad som skulle förändras inom offentlig sektor med höjda skatter. Den som inte upplevt några förbättringar i arbetsmiljö och har lika låga löner, under en socialdemokratisk ledd regering, tar med rätta gärna den extra tusenlappen i stället. Man kan också argumentera för att de kvinnor som känner sig missnöjda med arbetet inom offentlig sektor kan gå till privata alternativ eller starta egna företag inom omsorg. Frågan är vad som blir kvar av den välfärdskärna, som alliansen säger sig värna, då. Lägre skatt och mer i plånboken ger mindre pengar till välfärd. Det är ett faktum som tål att upprepas. Det är det som i förlängningen leder till fortsatt stora barngrupper på dagis, stressig arbetsmiljö, långa vårdköer och urholkade försäkringssystem. Men för att ta striden om hur skatterna ska se ut och fördelas måste vänstern kunna påvisa tydliga alternativ till dagens situation. De väljare som redan tappat hoppet om det offentliga och gemensamma, kommer även i fortsättningen att välja den extra tusenlappen framför en välfärd som ekonomiskt går på knäna.
Viljan till frihet på en solidarisk grund innebär ofrånkomligen en gemensam välfärd, finansierad av skatteintäkter. Den friheten kan inte kompromissas bort genom löften om en trettonde månadslön till arbetande kvinnor. Det är en reell feministisk frigörelse, då den ger en grundtrygghet som skapar möjligheter till utveckling. Det är den frihet som den feministiska rörelsen åter måste börja påtala. Det frihetsbegrepp som en gång var vårt, måste vinnas åter.
Elin Grelsson är frilansjournalist, föreläsare och kolumnist i Aftonbladet.