Flera undersökningar visar att en del unga lever under hedersförtryck och med hotet om tvångsgifte. Det är de unga tjejernas och killarnas berättelser som debattörerna och makthavarna bör lyssna till.
I dag finns det kunskap om heder. Brå – Brottsförebyggande rådet, har följt upp regeringens handlingsplan om mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Regeringen har avsatt en miljard kronor.
Handlingsplanen som bestod av 56 åtgärder för mandatperioden 2007 och 2010, har inom de flesta berörda professioner bidragit till en ökad medvetenhet om mäns våld mot kvinnor och det hedersrelaterade våldet. Den har också lett till en bättre struktur för arbetet både inom och mellan myndigheter. Den har slutligen också inneburit kunskaper om bra arbetsmetoder som förmedlats och prövats i olika sammanhang. Länsstyrelser och myndigheter har anordnat uppåt 200 utbildningar, många på högskolenivå. När det gäller effekter för målgrupperna, i form av mindre utsatthet för våld, är resultaten mer osäkra.
Ungdomsstyrelsen och länsstyrelserna framhåller att frånvaron av en samstämmig definition av problemet med hedersrelaterat våld och förtryck sannolikt har bromsat utvecklingen av metoder för att stödja unga. Elevhälsan på skolan och socialtjänsten uppger att de är rädda för att stigmatisera unga med annan etnisk bakgrund. Är det därför yrkesverksamma drar sig för att larma? I granskningen av 174 domar enligt LVU, lagen med särskilda bestämmelser av vård av unga, under 2007 var 32 ungdomar tydligt begränsade i förhållande till äktenskap utifrån normer i familjen kring oskuld och sexualitet, skam och heder.
Det finns kunskap bland de som jobbar i det direkta mötet med unga i Bergsjön, Husby eller Rosengård. De tvivlar inte på att hederskultur och hedersförtryck är ett faktum. Däremot berättar de att kollegor, chefer och lokala politiker, som inte finns mitt i verksamheten men som tar besluten, fortfarande undviker att ta del av forskningen. Och debatten om heder fortsätter utifrån en ideologisk hållning och inte utifrån erfarenheter och kunskap.
Företrädare från etniska organisationer, ofta äldre män, är så måna om att de själva ska bli synliggjorda utifrån olika diskrimineringsgrunder att de blir lätt blinda inför de problem som den yngre generationen brottas med. Minoriteter bland minoriteterna diskrimineras. Svenska kvinnor från feministrörelsen kan emellanåt oroa sig för att frågan om mäns våld som utgörs av ett patriarkat ska trängas undan till förmån för dem som drabbas av hedersbrott, så man missar att lyssna på andra berättelser än de man redan är bekant med. Det går att göra två saker samtidigt. Det handlar inte om att värdera. Utan om att kunna se skillnaden för att kunna ta till rätt typ av åtgärder. För att hamna rätt och inte orsaka ännu mer skada.
En slutsats som Astrid Schlytter, docent i rättssociologi på Stockholms universitet, drar är att självhjälpsverksamhet inte fungerar för de tjejer som lever i en hederskontext eftersom de inte har socialiserats in i en demokratisk miljö där man ställs inför olika val genom livet eller har en vana att tänka på sin egen person. Det går alltså inte att översätta det metodarbete i form av lära känna sig själv- och bygg upp sig självövningar (empowerment) som pågår i tjej- och kvinnojourer till den här målgruppen. Gruppverksamhet fungerar bäst om det tar utgångspunkt i något utanför den enskilda flickan som läxläsning, matlagning, lära sig cykla eller simma. Övningar där man slipper prata om sig själv. Forskarna påpekar också att stödpersoner är viktiga för de utsatta tjejerna.
Pojkar har större erfarenhet av stigmatisering eftersom de tillåts vara ute på fritiden till skillnad från sina systrar som å andra sidan uppmuntras i skolarbetet i högre grad än killarna. I Devin Rexvids utvärdering av Fryshusets verksamhet Sharafs hjältar, ett projekt som utgår från att unga män ska våga ifrågasätta traditionella hedersvärderingar, beskrivs mötet med killar med svensk bakgrund som marginaliserande.
Som utbildad beteendevetare och antropolog fostrades jag in i förståelsen av att alla kulturer är lika mycket värda. Att det är fult att värdera olika kulturella uttryck. Givetvis tog det lång tid innan jag kunde acceptera att det skulle finnas en speciell kultur som kallades hederskultur. För mig var det inget annat än ett rasistiskt begrepp. Jaha, återigen skapas ett begrepp som går ut på att särskilja oss mot dem. Vi civiliserade som kommit längre än barbarerna (läs muslimerna).
Debatten om heder – om den hänger ihop med traditionella samhällen eller om den ska ses som en del av mäns våld världen över eller som en egen kulturbetingad företeelse lever fortfarande kvar nio år efter mordet på Fadime Sahindal. Men den hjälper inte dem som drabbas utan blir bara kontraproduktiv.
En del debattörer, ofta liberala, ser gärna ”främmande” kulturer – och individer – som oföränderliga. Man fokuserar på kulturella särdrag och kultur-krockar och vägrar se vad samhälleliga förändringar som migration och arbetslöshet kan göra med oss oavsett ursprung. Å andra sidan pratar vänstern gärna inte om kultur. Kulturbegreppet är mångsidigt och finns på olika nivåer samtidigt och med olika uttryck. Det går inte att prata om en rådande kultur i ett land. Inte ens i samma by. Om man är nyanserad och beskriver vilken kultur man åsyftar så bör man inte vara skraj för att ändå bli betraktad som onyanserad.
Ungdomsstyrelsen har i studier konstaterat att 70 000 unga i Sverige upplever att de inte har möjlighet att fritt välja vem de ska gifta sig med. Av dem oroar sig 8 500 ofta över sin livssituation och av dessa unga är det vanligt att man säger att i min familj är det vår tradition eller religion som gör mitt liv mer begränsat. Kartläggningen utgår från olika delstudier bland niondeklassare, gymnasieelever och unga mellan 16 och 25 år. De är i högre grad förbjudna av sin familj att delta i sex- och samlevnadsundervisning, biologi, musik och gymnastik än andra. För vissa är tillgången till arbete, inflytande och fritid starkt begränsad. De blir utsatta för hot, våld och kränkningar av närstående i högre grad än andra. Siffran är större i utsatta stadsdelar. 27 procent i Hjällbo, Araby, Rosengård och Husby upplever att föräldrarna, religionen eller kulturen begränsar deras val, mot 5 procent i hela landet. Det är större andel tjejer, 7 procent, än killar, 4 procent, som oroar sig för att bli bortgifta och samtliga beskriver att de lever i en hederskultur.
Sverigedemokraterna har exploaterat Ungdomsstyrelsens utredning Gift mot sin vilja och motionerat i riksdagen om att införa en 24-årsregel i Sverige liknande den som finns i Danmark. Ungdomsstyrelsens förslag är att möjligheten för unga under 18 år att ansöka om dispens för att ingå äktenskap bör slopas och att tvångsäktenskap och barnäktenskap bör kriminaliseras. En rimlig åtgärd.
Hur vill de som är försvarare av den feministiska könsmaktordningen jobba med förändringar lokalt? Det räcker inte att konstatera mäns ansvar och skuld. Hur omformulerar man teoribildningen till praktik? Om det nu är så att män alltid står för det patriarkala kvinnoförtrycket undrar jag hur vi ska kunna omarbeta det till konstruktiv förändring. Hederskultur ska bekämpas med förebyggande arbete, möten och upplysning. Politiker och debattörer behöver se alternativen som ideella organisationer, kvinnor och unga själva bär på från de länder där hederskultur finns i stället för att fastna i en ideologisk övertygelse som inte leder framåt.
Hedersrelaterat förtryck får inte bli en fråga som definierar skillnad mellan vänster och höger, könsmaktsförståelse mot kulturförståelse, rasism mot antirasism. Om makthavare nu verkligen menar på allvar att man vill göra något för unga som lever under förtryck och i värsta fall hotas till livet så är det dags att ta tillvara den uppsjö av kunskap, använda den lagstiftning som finns och lyssna på de unga och framförallt ge sig själv modet att förändra.
Karen Austin arbetar på Ungdomsstyrelsen och är ledamot i Ordfronts styrelse.