Högern sågar FN och vänstern klarar inte av att bemöta kritiken. Det räcker inte med att älska idén om en enad värld. Det är dags att komma med förslag på hur organisationen ska reformeras.
24 oktober, vilket år som helst under 1990-talet: Vi sitter på torra gymnastiksalsmattor eller i aulor med träpanelsklädda väggar och sjunger I natt jag drömde och We are the world. Det är FN-dagen och våra lärare berättar att det finns barn runt om i världen som inte har det lika bra som vi. Att FN finns till för att göra saker och ting bättre.
Tillbaka i klassrummet plockas en bunt illustrerade kort fram, det är bilder på mat, skolor, bilar och nallebjörnar. Vi pratar om vad alla barn har rätt till och gissar vilka av korten som hör till barnkonventionen. Korten är tillverkade av FN:s barnfond. Har vi tur är det i vårt klassrum FN-pärmen står, full med svartvita bilder på generalförsamlingen och Javier Pérez de Cuéllar (generalsekreterare 1982-1992), tillsammans med en brandorange tecknad figur som liknar ett mumintroll.
Sedan min grundskoletid har reklamen för FN möjligen uppdaterats något, men världsorganisationen har ett lika stort intresse av att marknadsföra sig som en god och nyttig aktör på den internationella arenan nu som då. Sverige är och har länge varit ett land som, relativt vår storlek, skickar stora medel in i FN-systemet, något opinionen tar för givet och självklart. Trots att få vet särskilt mycket om vad FN-systemet är, vad det gör eller hur det fungerar. Kunskapen om FN-systemet är ofta till och med lägre än den om EU.
Att den genomsnittliga väljaren inte kan ge raka svar på hur internationella organisationer är uppbyggda kan man se som mer eller mindre bekymmersamt. Att okunskapen är nästan lika hög inom vänstern är däremot ett problem, när den utomparlamentariska borgerligheten har gjort FN-sågningar till något av en sport. Två exempel är den liberala tidningen Neos chefredaktör Paulina Neuding och Fredrik Segerfeldt, debattör och ansvarig för tankesmedjan Timbros biståndsinitiativ. Neuding klädde hösten 2010 effektivt av delegaterna i FN:s råd för mänskliga rättigheter, genom att visa på hur diktaturer och andra mindre demokratiska stater samarbetar för att se till att deras brott mot mänskliga rättigheter inte kommer fram i ljuset. Segerfeldt har skrivit flertalet artiklar i vilka han kritiserat FN-systemet för att vara korrupt, ineffektivt och en samlingsplats för skurkstater.
Kritiken mot FN-systemet från höger är hård och träffar vänstern i solar plexus – man tappar andan inför åsikter som tidigare mest förfäktats av mer onyanserade representanter för George W Bushs presidentskap, bland dem den kontroversielle tidigare FN-ambassadören John Bolton. När vänstern väl andats in har man inte haft mycket att sätta emot, utom ett i sammanhanget lamt ”FN är viktigt, på många olika sätt”. Neuding, Segerfeldt och andra FN-kritiker har nämligen rätt i sak, även om argumentationen stundtals försvinner bakom väl tillspetsad retorik. Varför är vänstern inkapabel att debattera den här soppan?
Till att börja med följer vänsterns yttranden om FN-systemet och dess roll i världen en icke-konsekvent linje. Vänsterpartiets Lars Ohly har, i debatten om kriget i Afghanistan, sagt både att Sverige inte ska delta i militära insatser om de inte sanktionerats av FN, men även att Sverige inte ska delta i FN-insatser som av en eller annan anledning bedöms som felaktiga, såsom aktiviteten i Afghanistan. När FN:s säkerhetsråd beslutade att upprätta en flygförbudszon över Libyen och Nato (när organisationen fått det operativa ansvaret för insatsen) bad om Jas-plan, tyckte Vänsterpartiet att det var en god idé.
Vad vi ska ha FN-mandatet till förefaller något oklart, vänstern befinner sig i en position där politiken avgörs från fall till fall. Det är inte bara när det gäller säkerhetsrådets beslut det är svårt att vara konsekvent. När det gäller att tackla de frågor som högern ställer om FN-systemet är det svårt att ge ett enkelt svar.
FN är oerhört viktigt, det är den multilaterala organisation som har och ska ha en särställning”, säger Hans Linde, utrikespolitisk talesperson för Vänsterpartiet. Linde säger samtidigt att FN-systemet är en trögrörlig koloss som står inför enorma utmaningar.
”Till exempel måste säkerhetsrådet reformeras och vetorätten avskaffas. Vidare kan minoriteter blockera beslut i processerna, och det är inte bra, men vi har inte förslag på hur det borde se ut, det vore lite övermaga om vi skrev en egen reformagenda. Vi har klarlagt för regeringen att Sverige måste tala klarspråk om problemen, säger Hans Linde.
Socialdemokraterna har, till skillnad från Vänsterpartiet, en egen reformagenda, menar Ann Linde, internationell sekreterare för Socialdemokraterna. Det socialdemokratiska rådslaget om utrikespolitiken la stor vikt vid FN-systemets roll för att ta itu med globala problem. I slutrapporten förespråkar man, precis som Vänsterpartiet, ett reformerat säkerhetsråd. Dessutom föreslås ett ekonomiskt säkerhetsråd. Eventuell kritik mot FN-systemets tröghet och problemen med att icke-demokratiska stater håller varandra om ryggen måste läsaren emellertid hitta i djupdykningar mellan raderna.
Problemet med icke-demokratiska stater kommer att finnas så länge alla stater är med, och vi vill att alla stater ska vara med. Då får man möjligheten att diskutera med alla, och det är kanske viktigast att ha pratat med just icke-demokratiska stater, även om de är rena skurkstater”, säger Ann Linde.
”Vi tycker dock att det är viktigt att säkerhetsrådet kan fatta beslut mot sådana länder, därför är det särskilt viktigt att säkerhetsrådet reformeras. Det är intressant att man valde att gå in i Libyen. Nu har man gjort verklighet av skyldigheten att skydda, och det är historiskt. Det finns dessutom sanktionsmöjligheter, som vi tycker att man kan vara mer aktiv med, och låta medlemsstater ta konsekvenserna när de inte lever upp till de krav som ställs på medlemmar i FN.
Bland de i den parlamentariska och utomparlamentariska vänstern som inte när ett specialintresse för utrikespolitik kan kunskapen om FN-systemet knappast sägas vara särskilt mycket högre än hos alla andra som suttit och sjungit glatt om fred, en gång om året i oktober. Många har nickat med när Lars Ohly talar om vikten av FN-mandat eller när Mona Sahlin nämnt de internationella frågorna i ett linjetal, utan att för den sakens skull egentligen veta vad man säger ja till. Pr-kampanjen för FN har i alla avseenden lyckats bra, kritiken debatteras i mycket små sällskap inom vänstern. Inom vänstern finns samtidigt, ironiskt nog, en högljudd kritik mot EU, trots att den korruption som finns inom EU är mindre och att EU i många avseenden ligger långt före FN-systemet, när det gäller att skydda mänskliga rättigheter.
Inom de vänstersällskap som debatterar världsorganisationen är man klar över att FN-systemet har enorma problem. För att tackla dem måste man dock först försöka förstå vad FN-systemet egentligen är. Förenta Nationerna, FN, är till att börja med just de förenade nationerna – i princip alla suveräna stater i världen är i dag samlade i huvudorganet generalförsamlingen, i vilken alla tänkbara frågor som rör FN, utom fred och säkerhet, debatteras och beslutas om. (Inget av det som beslutas, förutom budgeten, är dock bindande.)
Fred och säkerhet har varit ett av organisationens syften sedan starten, och avhandlas nu som då i säkerhetsrådet. I dag är FN-systemet dessutom den främsta arenan för internationell rätt, en samlande aktör för arbetet med hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning, en kugge i det maskineri som tillhandahåller humanitära insatser, samt ett viktigt instrument i bevakandet av mänskliga rättigheter och utvecklandet av demokrati.
Bland de internationella organisationer som har sitt ursprung i beslut fattade i processer inom FN-systemet hittar vi både Världsbanken och Världshälsoorganisationen (WHO). De har gemensamt att de alla är beroende av att FN:s medlemsstater ger dem ekonomiskt stöd. Sverige bidrar exempelvis med ansenliga medel till befolkningsorganet UNFPA. Dessutom finns en rad viktiga konventioner, Genèvekonventionen (som fastslår asylrätten) är ett dagsaktuellt exempel. Sammantaget blir det en lång och bred dagordning, som kräver politiska överenskommelser, ekonomiska medel och byråkrati.
I generalförsamlingen ska 192 stater först jämka ihop sig kring någon sorts gemensam agenda, som tar maximal hänsyn till allas perspektiv. Sedan ska rikare medlemmar se till att det i deras statsbudgetar finns täckning för vad agendan kostar att genomföra. Samtidigt måste allt ske i koordination med de övriga aktörerna inom det internationella samfundet. Med mänskliga rättigheter och demokrati i första rummet. Och med respekt för kultur, religion, genus, ursprungsbefolkningar, miljö, demokrati, och så vidare.
Givetvis är det en omöjlig uppgift, dömd att misslyckas gång på gång. Sett ur det perspektivet är det inte särskilt konstigt att tänka sig att FN-systemet dras med problem. En lösning på problemen är, vilket flera av de borgerliga debattörer som gett sig på FN-systemet förespråkat, att lägga ner det mesta av verksamheten, fokusera på ett effektivt säkerhetsråd och bilda en ny organisation, reserverad för demokratier. Vänstern har, med rätta, inte nappat på idén.
Vilket särskilt uppdrag en sådan organisation skulle ha är lite oklart, mellanstatliga samarbeten finns det gott om redan. OECD, OAS, AU, Asean, EU och Nato är några exempel. De har högre eller lägre andel demokratier som medlemmar, men krig i världen blir det oavsett, inte minst inbördeskrig. De är förbannat svåra att förebygga och stoppa, särskilt om demokratier fortsätter förse världen med högeffektiva vapen. Anfallskrig uppstår däremot inte mellan demokratier, dock helt oavsett om de är med i samma klubb eller inte.
För att kunna säkra fred räcker det inte med militära insatser sanktionerade av säkerhetsrådet. Förebyggandet av konflikter och skydd av civila kräver långsiktiga humanitära, sociala och ekonomiska insatser. Att ekonomiskt mäktiga demokratier utan globalt mandat skulle kunna ta på sig uppgiften faller på sin egen orimlighet. Misstron mot världens rikare länder är nämligen stor. Ofta inte utan anledning.
Att avveckla de grenar av FN-systemet som inte direkt ägnar sig åt fred och säkerhet är kontraproduktivt. Om högern vill ha världsfred är de tvungna att acceptera en viss nivå av byråkrati och dumheter. Man kan med fördel göra en jämförelse med fred i Europa och EU-projektet. EU är både byråkratiskt och trögt, men tvingar regeringschefer, ministrar och diplomater till förhandlingsbordet, vilket är nödvändigt för att lösa konflikter. Diktatorer kommer inte att bli demokrater bara för att de får sitta i generalförsamlingen, men deras närvaro öppnar möjligheter för att insatser under FN-flagg – för ökad mödrahälsa, fler läskunniga och bättre vatten – ska kunna komma in i deras länder.
Handel och tillväxt, borgerlighetens darlings för att bekämpa fattigdom i världen, är bara möjlig om människor är utbildade, friska och inte behöver ägna dagarna åt att bära vatten. Många år av ineffektivt bistånd har lärt oss att koordinerade insatser är a och o. Utan FN-systemet lämnas uppgiften till välvilliga filantroper som Bill Gates, som visserligen har ett engagemang men som ofta skickar sina miljarder åt fel håll, samt biståndspolitiker som tar mer hänsyn till hemmaopinionen än till världens behov.
Utan ett globalt system, där alla oavsett skurknivå möts, ökar dessutom inflytandet för sammanslutningarna av världens rikaste och mäktigaste länder, dit andra är välkomna endast på nåder. Vad som händer på mötena mellan medlemmarna i G8 och G20 får effekt i hela världen, men processen är långt ifrån demokratisk. Sällan diskuteras fattigdomsbekämpning och vad gäller konfliktfrågor råder en realpolitisk linje om att stabilitet är bra. Vissa bedömare menar att en grupp till, G2 (USA och Kina), blir allt viktigare. Det är inte en välkommen utveckling.
Hur bör då vänstern förhålla sig? Till att börja med bör Socialdemokraterna och Vänsterpartiet på djupet diskutera vad internationalismen – en av vänsterns historiskt viktigaste frågor – betyder för utrikespolitiken här och nu. Det räcker inte med att tycka att FN behövs eller att snacka upp Margot Wallströms gärning enbart grundat i att hon råkar vara medlem i Socialdemokraterna. Kunskapsnivån om FN-systemet (och om EU) måste bli avsevärt större, annars kommer vänstern inte att förstå nästa steg: En ärlig, saklig och framåtblickande kritik.
När den enda toppolitikern i Sverige som är intresserad av att problematisera Sveriges ekonomiska stöd till olika FN-organ är den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson stämplas FN-kritik som en högerposition, vilket är förödande för en vänster som försöker navigera i blockpolitiken. Det impulsiva svaret blir att vara emot det Carlsson är för, en debatt man är dömd att förlora.
Vänstern älskar idén om en enad värld så mycket att man inte förmår formulera reformbehov i den organisation som är skapad för att implementera idén. Det är sorgligt och gör Gunilla Carlsson till landets mest intressanta biståndsdebattör, i konkurrens med nästan ingen annan.
Victor Bernhardtz är redaktör på Dagens Arena.