Illustration: Nille Svensson
Ingenting blir sig likt efter terrordåden i Norge. Stora delar av högern är upptagna med att dödförklara ”multikulti”. Vilket ”vi” vänstern formulerar är avgörande för mångkulturens framtid.
Den schweiziska högertidningen Die Weltwoches omslag pryds av en kvinna vars bruna ögon omgärdas av en slöja. ”Scharia für die Schweiz” – sharia för Schweiz, säger rubriken. Alldeles intill ligger en annan tidning: ”Ett land gråter för sina barn”, står det på omslaget och en bild på det norska kronprinsparet, svartklädda och på huk för att tända ljus, vittnar om sorgen. Två tidningar placerade – troligtvis av en slump – bredvid varandra på snabbköpet vid en pendeltågsstation längs den välmående ”guldkusten” vid Zürichsjön. Och kanske mer än något annat illustrerar dessa två tidningar dagens Europa.
I detta snuskigt rika land fick det öppet rasistiska muslimhatarpartiet Schweizerische Volkspartei (svp) 29 procent av rösterna i valet 2007. Jag är i Zürich dagen efter terrordåden i Norge och försöker hantera de ohyggliga nyheterna. På väg från snabbköpet ser jag SVP:s senaste affischkampanj, svarta stövlar klampar på schweiziska flaggan och vi varnas för ”massinvandringen”.
Många antirasistiska skribenter återkom efter attentaten i Oslo och Utøya till den råa och hatiska retorik som finns på nätet men också i politiska debatter. Invandrare och framför allt muslimer demoniseras och avhumaniseras. Orden blir avgörande när en fiende skapas. Mångkulturmotståndarna förnekar att det kan finnas ett samband mellan den hatlära de burit ut och den man som systematiskt har avrättat unga vänsteraktivister. Men deras förnekelse förändrar inte det vi vet i dag.
Högerns motstånd mot mångkulturen har vuxit efter den 11 september. Övertygelsen om ett civilisationernas krig och om Eurabia, det vill säga idén om att muslimer håller på att ta över ett alltför tolerant, valhänt och civiliserat Europa, har fått fotfäste både i parlamenten och vid universiteten. När Tysklands förbundskansler Angela Merkel dödförklarade ”multikulti” i oktober förra året placerade hon högerextrema åsikter i politikens mittfåra. David Cameron och Nicolas Sarkozy följde henne hack i häl. Det kom tyvärr inga protester mot den här retoriska svängningen från den europeiska vänstern.
I Sverige är det inte bara SD som står för den hårda samtalstonen. Tankesmedjan Timbro, tidskrifter som Axess och Svenska Dagbladets ledarsida har visat något som snarare kan liknas vid en besatthet av islam, muslimer och mångkultur. SvD:s ledarskribent Per Gudmundson pekar ut ”invandrarmän” för att vara brottsbenägna och uppmanar oss att prata om det. Axess gör temanummer där multikultur döms ut och åsikter om ”massinvandring” normaliseras.
Genom en påhittad uppdelning mellan mångkultur och multikulturalism – där den senare beskrivs som en statlig ideologi som inte har ställt tillräckligt med krav på invandrarna och som ”stänger in människor i separata enklaver” – vill Axess stärka den nationella gemenskapen. Det är inte att vara invandrarfientlig, hävdar de. Men deras trovärdighet är obefintlig när de vägrar nämna rasism, högerextremism och växande ekonomiska klyftor som allvarliga samhällsproblem. Eller när de låtsas som om diskriminering inte existerar.
Det har länge funnits en antirasistisk kritik mot en del idéer kring mångkultur. Kritikerna har pekat ut riskerna med att låsa fast människor i deras kulturella identiteter och alltid och under alla omständigheter betrakta dem som representanter för en viss etnisk grupp, kultur eller religion. Det har också funnits legitim kritik mot relativism för att bland annat bortförklara könsförtryck och homofobi. Men dessa kritiker har samtidigt påmint om rasismens och diskrimineringens förödande effekter på människors liv.
Stora delar av högern, centern och extremhögern stjäl nu antirasisternas argument för att sedan ställa dem mot mångkulturen och dödförklara den. Men vad är vänsterns svar?
Under Politikerveckan i Almedalen var högerextremas närvaro högst påtaglig i Visby samtidigt hade SD spelat ut de olika blocken mot varandra under våren. Detta krävde en kommentar från vänstern. Medan Lars Ohly pekade ut faran med den växande nationalismen och varnade för danmarkfiering levererade Håkan Juholt ett annat svar: ”Vi” ska enas i det gemensamma i att vi alla är löntagare. Tystnaden om mångkulturen hos socialdemokratin är del av en strategisk omformulering. Det finns en vilja att distansera sig från allt som låter som identitetspolitik. I stället för att uppmärksamma erfarenheter som särskiljer grupper, till exempel upplevelser av diskriminering på grund av kön, sexualitet eller etnisk bakgrund, vill man ta fasta på de erfarenheter som förenar. Genom att sätta jämlikhetspolitik, omfördelning och samhörighet i centrum tänker man att man slipper debatten om invandring, mångkultur och rasism. Det är en enkel men farlig lösning.
Attacken i Oslo och på Utøya var det värsta politiska terrorattentat vi har upplevt i den här delen av världen i fredstid. Den var direkt riktad mot Arbeiderpartiet och AUF. Terroristen uttalade tydligt sitt övergripande mål – vänstern, muslimerna, feministerna, de som tror på mångkultur.
Vänstern i Sverige har historiskt sett varit bra på att försvara allas lika värde. Frågan är om den mäktar med att inte glida med i de nationalistiska strömningarna som alltmer tar över den politiska retoriken. Delar av vänstern i Europa är redan där.
Det är viktigt här är att komma ihåg att motståndet mot nationalism inte görs genom att blunda för det faktum att rasism existerar. Ett enat samhälle skapas den dag då vi vågar lyssna på alla olika erfarenheter av förtryck och politisera dessa. Och när människor får möjligheten att delta i demokratin på lika villkor. Att förenkla för invandrade personer att bli medborgare är ett led i det. Lika viktigt är det att barn födda i Sverige får automatiskt medborgarskap. Att våga prata om antidiskriminering och koppla det till omfördelningspolitik och försvara en flykting- och migrationspolitik värd namnet skapar ett mångkulturellt samhälle i ordets rätta bemärkelse.
Ett samhälle består av en brokig skara människor. Vi kommer inte alltid att hålla med varandra. Vi kommer inte alltid att älska varandra. Vi kommer ha livliga debatter om vems rätt som ska gå först. Mångkultur handlar inte om den eviga lyckan, utan om att vara olika och ibland oense men ändå samexistera.
Efter Utøya kommer ingenting att vara sig likt längre. Vilket ”vi” som skapas är avgörande för det mångkulturella samhällets framtid.
Devrim Mavi är chefredaktör för Arena.