Foto: Anna Simonsson

Wendy Brown är en av vänsterns mest utmanande tänkare i dag. Hon riktar kritik både mot den nyliberala kapitalismen men också mot den melankoliska vänster som hon menar måste börja tro på sig själv och inse att framtiden är nu.

Wendy Brown är professor i statsvetenskap vid ansedda University of California i Berkeley och Sverigeaktuell med boken Inhägnade stater, avtagande suveränitet (Tankekraft). Positionen som en av den intellektuella vänsterns mest intressanta röster har hon fått genom ett dubbeleggat teoretiserande. Hennes kritik riktas både utåt mot den nyliberala kapitalismen och inåt mot dagens vänster, som Brown menar lider av melankoli. En vänster som förlorat tron på sig själv och förmågan att tänka bortom den rådande nyliberala ordningen. En vänster som sitter fast i känslan av misslyckande, oförmögen att gå vidare, varken teoretiskt eller praktiskt. Mest uppmärksamhet har hon fått för sina kritiska analyser av identitetspolitik. Brown visar på risker med identitetspolitiska projekt och även där uppmanar hon till att ha större visioner än att fastna i den egna smärtan och göra sig beroende av sin egen underordning. Sin främsta kritik riktar Brown mot den nyliberala kapitalismen. Där menar Brown att staten är nyliberalismens främsta verktyg för att genomdriva en marknadsanpassning av varje tum av samhället.

I sin senaste bok Inhägnade stater, avtagande suveränitet, beskriver Brown murbyggandet världen över. Hon menar att genom att den suveräna statens sönderfall stärks av att skapa en tillfällig känsla av tillfredsställelse genom att skydda ”oss” mot ”dom” som kommer utifrån skapas.

I slutet av maj i år gästade Wendy Brown Stockholm för att hålla en föreläsning, ordnad av Tankeverket. Arena träffade henne för ett samtal om dagens europeiska vänster, identitetspolitiska missförstånd, nyliberala hegemonin och varför religion har kommit att stå i politikens centrum igen.

Hur ser du på läget för den europeiska vänstern?

– Låt oss först skilja på den partipolitiska vänstern och aktivistvänstern som kanske inte är så anslutna utan mer en del av en antiglobaliseringsrörelse. Vänsterpartierna har en väldigt svår tid just nu. Socialistpartiet i Frankrike är ett bra exempel. I nuläget är det svårt att lista ut vad som är socialistiskt med det. De är förvisso mer progressiva än högern i vissa frågor men är helt ombord på den nyliberala agendan. De flesta vänsterpartierna i Europa har svårt att få igenom sin politik. Med det sagt så finns det en annan vänster i Europa, det är vänsterrörelsen. Där ser jag inte bara en stark kritik av nyliberalismen utan också en kritik mot nedmonteringen av välfärdsstaten och hur offentliga institutioner endast görs tillgängliga för de rika eller för en medelklass och utesluter fattiga människor. Jag är mer förhoppningsfull om vad som händer med vänsterrörelsen till exempel i Madrid än vad som händer med de institutionaliserade partierna.

Vad tror du det stora glappet mellan partier och rörelser inom vänstern beror på?

– Jag tror att partierna kände sig tvungna att närma sig mitten och göra sig av med allt som påminner om socialism för att få röster och kunna få vara med i debatten. En annan anledning har att göra med distanseringen från 1900-talets statskommunism, betraktad som det marxistiska fältexperimentet. I USA har vi ett starkt antisocialistiskt samtalsklimat. Det finns en liknande tendens till det också i Europa. Socialism sammankopplas antingen med statskommunism eller med en släpphänt, lat befolkning som inte jobbar så hårt som de borde, som tas för väl hand om, tar för långa raster och semestrar, som är bortskämd. Hur krisen i Grekland förklaras i EU är ett tydligt exempel där detta sker just nu. Ingen vill hjälpa Grekland ur knipan för att man anser att de trots allt har levt för släpphänt och bekvämt, allt detta på grund av socialistisk politik. Jag tror att partierna har absorberat diskursen om den fria marknaden för att distansera sig både från historien av statskommunism och från idén om att socialistisk demokrati är till för en ”lat” befolkning. Det som finns kvar är organiserade protester från människor som är kritiska till nyliberalismens grepp om det vardagliga livet.

Du har sagt att vänstern har fallit i ett melankoliskt tillstånd. Vad menar du?

– För tio år sedan skrev jag en essä som hette Resisting left melancholy. Jag förväntade mig inte att den skulle få ett eget liv. Den var skriven speciellt för en samlingsskrift för att hedra Stuart Hall, en av 1900-talets mest intressanta kulturteoretiker och grundare av kulturstudier vid Birmingham University. Jag skrev essän också utifrån vad jag själv kände. Jag försökte komma åt en känsla. Vad jag försöker beskriva är den tendens, hos framförallt den äldre generationen vänsteraktivister som blickar tillbaka till socialismens glansdagar. för att falla in i en melankolisk misströstan där man inbillar sig att det fanns en bättre framtid tillgänglig i det förflutna än vad som finns i nuet.

Vad jag försökte nå ut med var melankolins paralyserande kraft vilken även jag själv led av. Jag försökte skriva mig ur min egen melankoli men också vår väg ur vår melankoli och ersätta den genom att visa på samtidens möjligheter att skapa ett vänsteralternativ som kommer att vara något annat än visionerna eller vänsteråsikterna i det förflutna. Och skillnaderna kommer att vara många.

Vänstern i dag behöver vara mer mångkulturellt och mindre universalistiskt. Det kommer antagligen inte vara kommunism i den bemärkelsen som det kanske en gång drömdes om. Vi vet inte vad det blir men vi måste hänvisa det till samtidens möjligheter för en bättre framtid hellre än att sörja vad 1900-talet kunde ha blivit.

I Sverige har din kritik av identitetspolitiken diskuterats både i feministiska och vänstersammanhang. Jag misstänker att vi tolkar dig hejvilt men inte alltid förstår vad du är ute efter.

– Identitetspolitiken är nödvändig för vår tid. Det går inte att tala om mänskligheten utan att förstå kvinnor, hbt-personer och de med postkoloniala erfarenheter har utsatts för eller hur de uteslutits specifikt från makten. Dessa erfarenheter är vad som avgör identitet.

Identitet skapas inte bara för att du råkar vara född i en viss kropp och sedan bygger en identitet utifrån den. Vad som gör identitet till politik är förtryck, underordning och uteslutning. Därför skulle jag aldrig kritisera identitetspolitiken som sådan. Den har varit avgörande för att bryta upp både den liberala och den marxistiska diskursen vilka behandlar mänskligheten som en enhetlig massa eller som menar att klassfrågan är den enda avgörande skillnaden. Identitetspolitiken är ensam om att ha lyckats synliggöra de särskilda sätt exempelvis rasifierade utesluts eller underordnas när de i själva verket påstås vara inkluderade och fria.

Min oro däremot har handlat om att genom att anamma en identitetsbunden politisk position blir ibland medlemmar av identitetsgrupper väldigt hängivna identiteten i sig. De vill inte överge den.  Identiteten blir ett sätt att närma sig resten av världen som har varit elak mot dem, uteslutit dem eller skadat dem i stället för att försöka bygga en framtid där identiteten inte längre har någon betydelse.

Handlar det om att inte kunna reflektera över sina egna privilegier, utan bara se sig själv som förtryckt?

– Nej, det handlar inte om det. Snarare handlar det om att man förstår förtryck som man utsätts för som hela sin identitet utan att kunna föreställa sig en framtid bortom den. Att inte kunna bygga en politik fri från den utan i stället bli helt uppslukad av den. Nietzsche har en bra analys av ressentiment. Det blir ett sätt att klamra sig fast vid smärtan och beskylla resten av världen för den. Vad jag vill ha från identitetspolitiken är bränsle för dem som blivit förtryckta eller exkluderade för att sedan kunna skapa en annan värld utan förtryck.

På vilket sätt tar förbittringen över?

– Vad Nietzsche lärde oss var att när någon lider är det enklare att hitta något att skylla på utanför sig själv än att övervinna sitt eget lidande. Att övervinna smärtan är hårt arbete, det kräver tålamod, det kräver att du är större än dig själv. Att hämnas det som orsakade smärtan är en väldigt vanlig företeelse. Barn gör det hela tiden, det enklaste är att slå tillbaka mot det som skadade dig eller skrika åt någon i närheten. Du letar efter något att skylla på när du känner smärta. Nietzsche menar att det sättet att förhålla sig till världen omformulerar en hel karaktär och leder till bildandet av det skadade subjektet som tror sig vara mer moraliskt, oskuldsfullt och rättfärdigt än den värld som skapar det.  Det leder ingen vart utan allt vi får är en värld av hämndkänslor och förbittring.

Det är en sak som oroar mig här. Om du kritiserar finns risken att du får höra att du bara tycker synd om dig själv. Det har feminister och rasifierade personer ofta fått höra. Människor måste få både känna smärta, beklaga sig, kritisera. Hur förhåller du dig till det i relation till det ressentiment som du varnar för?

– Vad jag försöker göra med mitt arbete är att argumentera för vikten av att bekräfta att makt inte bara skapar underordning och ojämlikhet utan även smärta. Uppgiften för det skadade subjektet är dubbelt. Det skadade subjektet som vill påverka politiken och skapa en bättre värld måste både brottas med smärtan, som är nödvändig att namnge och uttala för att kunna blottlägga hur maktstrukturerna fungerar, och samtidigt sträcka sig efter något annat. I den första boken jag skrev i detta ämne, States of Injury, ingick att det förbittrade subjektet måste gå från att säga ”jag lider, det är denna gottgörelse jag vill ha” till att politiskt argumentera för en värld där människor som jag inte längre lider. Min oro vid den tidpunkt jag skrev detta var att mycket av identitetspolitiken i USA odlade smärta och stannade i förbittringen i stället för att politiskt argumentera för en framtid där vi inte längre lider. Du slipper inte undan smärtan genom att beskylla någon för den. Men jag tror inte det handlar om att vi ska göra oss av med självömkan. Vi måste erkänna att sårade subjekt kommer att såras för att sedan erkänna att den politiska lösningen till det är att skapa en värld där det inte längre såras.

Du talar även om en förbittrad vänster. Är det annorlunda än förbittring som den som sysslar med identitetspolitik känner?

– Den framgångsrikaste politiska diskursen i USA de senaste 25 åren har varit högern och nyliberalismen. Vänstern har inte ens lyckats utnyttja händelser den senaste globala konjunkturnedgången och finansmarknadens härdsmälta, för att vända tillbaka på den utvecklingen. Vänstern lyckas inte att få med sig medierna, rörelserna eller politikerna. Vad vänstern tenderar att göra med denna brist på framgång är att klaga över att ingen lyssnar på dem eller att medierna är snedvridna. Det är denna förbittring jag talar om och som tenderar att omvandlas till ett moraliserande gentemot makten. ”Vi är maktlösa, de är mäktiga.” Det vinner man inga nya anhängare på. Människor dras inte till maktlöst moraliserande. De dras till styrka, karisma och visioner. Så ännu en gång: en sak jag oroar mig för är en vänster som tenderar att upplösas medan den ägnar sig åt att klandra makten som sådan i stället för att ha en vision, en idé om en framtid. Vi måste ha en övertygande vision.

Vem kommer att ge vänstern en sådan vision?

– Det är en stor fråga. Mänskligheten har olika problem som kräver olika lösningar. Men i varje fall måste vänstern kunna diagnostisera problemen och därefter ha en vision om en lösning. Jag menar inte bara en praktisk lösning utan en vision om en framtid. En vision om vilket Palestina vi vill ha, vilken global ekonomisk ordning vi vill ha. Jag tror inte det är någon särskild som kommer att erbjuda detta. Ibland är det rörelser, ibland ledare, ibland spontana grupper. Om vi tänker på den arabiska våren så kom den från människor vi inte alls förväntade oss. Människor stod upp mot Mubarak och sa att de hade fått nog, ingen mer korruption, vi vill leva på ett annat sätt.

Du skiljer på liberal demokrati och den nyliberala ordningen. Du menar att nyliberalismen betyder slutet för liberal demokrati.

– Liberal demokrati är ett löfte som aldrig riktigt infriats. Ett löfte om jämlikhet och frihet för alla människor i varje nation och deltagande i det politiska styret. Det är vad demokrati betyder, folkstyre. Nyliberalismen intresserar sig inte för de här sakerna. Nyliberalismen är utvecklingen av en marknadens rationalitet inom alla fält av mänsklig aktivitet, däribland styrelseskick, sexualitet, familjeliv, utbildning etcetera. Det betyder att dess centrala principer går ut på hur du maximerar investeringen i dig själv för att maximera dig själv som en del i humankapitalet. Meningen jag precis uttalade har inget att göra med jämlikhet, frihet eller kollektivt självstyre. Vad vi har är en rationalitet som helt och hållet är en marknadens rationalitet. Vi har en utveckling av marknadens rationalitet som ersätter den liberala demokratins klassiska principer. Om den liberala demokratin hade något att komma med så var det idén om att marknaden var av en annan ordning än den politiska ordningen som vilar på jämlikhet, frihet och universalitet, medan marknaden organiseras efter vinstmotiv. Vad som händer nu är att nyliberalismen tränger undan liberaldemokratiska värden och ersätter dem inte med jämlikhet utan med marknadens grundläggande ojämlikhet som given. Inte med frihet förstått som politisk frihet med rätt till kollektivt politiskt självstyre utan med friheten att främja egenintresset. Inte heller universalitet är egentligen en del av nyliberalismen. I nyliberalismen, såsom den teoretiseras av nästan alla variationer av nyliberaler, kommer det alltid att finnas en kriminell klass, en underklass och en exkluderad klass. Det är en del av vad marknaden gör, att producera vad Marx kallade en ”surplus army” (överskott av människor). Vad nyliberaler förstår som de exkluderade, de som blivit över, kan vi i dag se i den globala slummen.

Du säger att nyliberalismen inte motsätter sig staten utan behöver staten.

– 2008 såg vi hur marknaden väldigt mycket behöver staten under extrema kriser som när finansmarknader kraschar. Men den behöver också staten för att underlätta kapitalets tillväxt. Milton Friedman är väldigt tydlig med att staten existerar för att möjliggöra för marknaden och kapitalackumulationen. Nyliberalismen är i absolut behov av en nyliberal stat för att kunna existera. Det finns ingen möjlighet längre för någon att hävda att staten finns till för att balansera marknadens inflytande och tillgodose folkets behov. Staten är helt förbunden att göra precis vad finansmarknaden behöver. Hur länge detta kan pågå vet jag inte men om det kraschar kommer det inte att bli vackert. Jag tror inte att vi plötsligt kommer att se en annan möjlig värld sprungen ur askan från en krasch.

Betyder det att vänstern behöver kämpa för att återerövra staten eller ska vänstern organisera sig utanför staten?

– Både och. Just nu handlar, särskilt för socialdemokrater i Skandinavien, kampen om ifall staten kommer att tillfångatas av nyliberalismen eller om vänstern kommer att lyckas ta till vara välfärdsstaten, som utmanar nyliberalismens principer. I USA ser kampen annorlunda ut. Där handlar den om i fall staten kommer att fortsätta vara en demokratisk stat som står för jämlikhet, frihet och politisk deltagande eller helt upptas av nyliberalismen. Vi har rättsfall i USA

där nyliberalismen vinner. Det har alltid funnits en gräns för hur stora partibidragen från företag får vara. I det sammanhanget har ingen politiker råd med annat än att försvara nyliberalismen.

Hur länge kommer nyliberalismens övertag vara? Tror du att tar det slut någon gång innan jorden går under?

– Vänstern brukade ha hopp om att kapitalismens kollaps var nära. Men när det var nära att ske, under finanskrisen 2008 exempelvis, stod stater runt om i världen redo att rädda finanskapitalismen. Det är ett tecken på hur djupt förenad staten är med den nyliberala ordningen. Staten är helt förbunden att göra precis vad finansmarknaden behöver. Jag kan inte säga vad som kommer att ske men med tanke på hur globalt sammanlänkade vi är tror jag inte någon besitter positionen att plötsligt driva igenom en alternativ ekonomisk ordning. Hur länge finansmarknaden och nyliberalismen kan fortsätta att försätta sig själv och världen i konkurs vet jag inte men om finansmarknaden går under kommer det inte att se vackert ut. Jag är rädd att det kommer att bli väldigt våldsamt. Framför allt att våldet kommer då att riktas mot de svagaste. Vi ser redan tecken på det med uppkomsten av högerpopulismen som förflyttar all ekonomisk oro till invandrargrupper och artikulerar olika former av fascism.

I din bok diskuterar du problemet med suveränitet i en global värld. Vad är problemet med suveränitet i en nyliberal världsordning?

– Suveränitet har i flera hundra år uteslutande identifierat sig med nationalstaten. Det vi menar med den westfaliska ordningen är att nationalstaten är ensam om suveräniteten, det finns ingen överstatlig eller transnationell organisation. Men med globaliseringen förändras detta och suveränitetens absoluta makt försvagas. I samband med att suveräniteten urholkas menar jag att en oerhörd oro väcks inom stater: både hos folket och hos den politiska makten. En oro om statens traditionella förmåga och legitimitet att upprätthålla ordning, säkra ekonomin och framför allt ge den nationella staten säkerhet och skydd. Oron väcker i sin tur en längtan efter den starka staten och manifesteras bland annat i byggandet av murar.

Så ökat stöd till nationalistiska rörelser och -partier har att göra med nationalstatens förlorade suveränitet?

–Absolut. Vi har flera exempel på det både i USA och Europa. En längtan efter en stark stat, efter en ren homogen befolkning, efter en stark känsla av ett ”vi” i motsats till ett ”dom”. Att få ett säkert och avgränsat ”vi” på bekostnad av andra är själva kärnan i högerpopulismen.

I ditt senaste arbete fokuserar du på frågan om den västerländska sekularismen. Varför tror du att religion har kommit att bli en så stor och avgörande fråga?

– Det moderna tänkandet har gått ut på att när marknaden och den liberala demokratin sprids över världen kommer religionen att ge vika och sekularismen bli ett allmänt fenomen. I stället har vi sett motsatsen. Sekulära nationer uppvisar mer och mer sina religiösa dimensioner, sin kristna natur och till och med konstituerar sig själva utifrån religiösa termer.

Orsakerna är många. En av dem är att föreställningen om en icke-religiös offentlig sfär. Religion tolereras i det privata, tills migranter från Syd och Öst som utövar religion på annat sätt började bli för synliga i Väst. Då kom plötsligt västs kristna natur fram. Jag tror även att vi ser ett återuppvaknande av religionen runt om i världen som ett svar på den förlorade suveräniteten och det förlorade beskydd nationalstaten erbjöd. Det finns ett särskilt återuppvaknande av religiositet som kommer som en reaktion på en globaliserad värld. En känsla av att religionen erbjuder ett innehåll som politiken inte gör.

Menar du att det behövs en ny och uppdaterad sekularism?

– Antropologen Talal Assad har lärt oss att det kan finnas olika formationer av sekularism. Vi bör inte leta efter en ensam modell av sekularism. Vi måste vara medvetna om att sekularism har mängder av innebörder. Den har alltid något reglerande över sig och är inte bara ett välvilligt sätt att skilja religionen från den offentliga sfären.  Bara när vi erkänt det kan vi urskilja vad vi inte vill ha.

Hur bör en vänstersekularism se ut?

– Vänstern behöver erkänna det faktum att sekularism inte bara är en oskyldig tom kategori. Att den alltid har innebörd. Precis som att mänskligheten inte är en tom kategori utan vi har särskilda sätt att organisera oss efter våra skillnader så behöver vänstern komplicera sekularismen och anpassa den mer till sin egen historia och uppmärksamma vad den har skapat, vad den har institutionaliserat och vad den har exkluderat.

Så den sortens vänster kan inte vara mot mångkultur och till exempel för burkaförbud?

– En vänster som är mot multikulturalism är en vänster som inte erkänt de många skillnader och olika erfarenheter av maktutövning som har konstruerat vår nutid. Det är en förlegad vänster som fastnat i idén om att den enda makten som spelar roll är den kapitalistiska. Men vi har andra former av makt, däribland kolonialism, kultur, kön, sexualitet. Alla dessa ordningar av makt måste upptas av en effektiv och smart vänster.

 

Devrim Mavi är chefredaktör för tidskriften Arena.