Den tidigare maskrosstämplade ekomaten har uppgraderats till den medvetna medelklassens statussymbol. Men oavsett om det är rosa cellofan eller oblekt papper som är förpackningen, är den ekologiska maten en revolution, inte bara i Sverige utan även globalt.
För sex-sju år sedan tog den ekologiska maten klivet från den alternativa, lite vardagsgrå tillvaron och blev plötsligt ekochic. Jo, jag erkänner mig skyldig, jag myntade begreppet i en artikel i tidningen Gourmet. Vi såg rörelsen komma från främst Tyskland, usa och Storbritannien. Delar av den ekologiska rörelsen ömsade skinn och visade att ekologisk mat också kunde vara läcker, flärdfull – ja helt enkelt rolig. Den tidigare etiketten av maskrosvin blev ställd på ända när några av världens främsta vinproducenter visade sig vara biodynamiska. Den ekologiska hushållsosten var plötsligt inte ensam i ostdisken, där låg även flera av alla de andra stora franska och italienska ostarna, nu också i ekologisk tappning. Förpackningen gick från brunt till färgglatt och fram växte snofsiga specialbutiker och ekolådor. Och plötsligt var inte ekomaten enbart alternativ, den var också trendig och därmed ett begärligt byte för den välmående medelklassen.
I Arena (nr 3/2011) kritiserar tre radikala röster ekorörelsen för att ha förvandlats till ett av medelklassens mest heta onaniobjekt. Jag uppfattar att det är just förpackningen man reagerar emot. Lyfter man blicken utanför Stockholms mest välbärgade stadsdelar inser man snabbt att innehållet inte har förändrats. Ekologiskt lantbruk är ett allvarligt och mycket konkret försök att förändra världen till det bättre och då handlar det inte om vår roll som livsstilskonsumenter. Det handlar om möjligheten att minska flera av våra stora miljöproblem (inte minst klimatpåverkan). Att producera mat som inte gör oss, bönderna, lantbruksarbetarna eller djuren sjuka. Inte minst ger den möjligheten till en mer rättvis och uthållig matproduktion över hela världen.
Det var länge sedan som vänstern intresserade sig för lantbruket, grunden för vår matproduktion. Därför är det kanske förståeligt att man sitter och gnäller över att eko har blivit en statussymbol bland vissa samhällsgrupper. Men egentligen borde det vara självklart att man gjorde gemensam sak med det ekologiska lantbruket. I frågan om hur jorden ska brukas gömmer sig flera av de viktiga frågorna som vänstern bör intressera sig för – miljöfrågan, rätten till hederlig mat utan gifter och tillsatser, rätten till en globalt rättvis livsmedelsproduktion som är uthållig för både människor och natur.
Kritiken mot eko som något unikt för en välmående medelklass i storstäder är inte ny. Den har framförts från det etablerade lantbruket och kemikaliekramarna under lång tid och handlar om samma sak – ekologiskt lantbruk kan aldrig bli något annat än en marginell företeelse eftersom det är för få och fel människor som köper ekomat. Och nu köper de dessutom maten på fel sätt, när de väljer ekolådor. Att sedan merparten av ekomaten säljs i alldeles vanliga livsmedelsbutiker och att prisgapet minskar, väljer man att strunta i.
Jag är övertygad om att glamourstänket på eko har varit nyttigt för hela utvecklingen. När trendhjulet har snurrat, har också odling och marknad ökat. Och vad spelar det för roll om några förpackningar är glansiga, när innehållet är detsamma?
Utan ekoboomen hade troligen David och Jenifer Bumutonda, ekologiska ananasodlare i Uganda, inte haft råd att sätta barnen i skola, köpa sjukvård och byta ut lerhyddan mot ett hus. Tidigare sålde de sin ananas på den lokala marknaden. Det var långa transporter med cykel över leriga vägar, lång väntan på marknaden där de aldrig visste vad priset skulle bli eller om det ens skulle bli någon affär. Så kom ekoboomen och västvärldens efterfrågan på ekologisk mat och livet förändrades radikalt för familjen. Dessutom slipper de risken att bli sjuka av att använda bekämpningsmedel, kemikalier som ofta är förbjudna i Europa. Att enbart beskriva eko som en angelägenhet för den rika västvärlden är en enögd bild.
Det kan tyckas oförargligt att bedriva ett lantbruk som inte använder kemiska bekämpningsmedel, handelsgödsel eller gmo och som i stället ägnar sig åt växelbruk och kretsloppstänkande och att ge djuren bättre möjlighet att få utöva sina naturliga beteenden. Men i grunden är det sprängstoff. Dagens moderna ekojordbruk i Sverige har cirka 25 år på nacken, men är fortfarande en marginell företeelse, fortfarande kritiserat. Och förklaringen är enkel – det visar på att det finns ett annat sätt att bedriva matproduktion och den upplysningen är provocerande.
Ta handelsgödseln, något mer osexigt kan man knappt prata om, men om vi på allvar vill göra något för att minska jordens uppvärmning så är det handelsgödseln vi borde bry oss om. Faktum är att cirka 40 procent av jordbrukets
klimatpåverkan beror på handelsgödseln. Under de senaste 50 åren har kvävegödslingen av våra jordar växt oerhört snabbt och merparten av kvävetillförseln står just handelsgödseln för. Forskarna anser i dag att vår överdosering av kväve är ett ännu större miljöhot än våra koldioxidutsläpp, eftersom det inte bara ger koldioxid och övergöder våra vattendrag utan även ger en rad andra allvarliga miljöproblem.
Eller ta kemiska bekämpningsmedel, där användningen i Sverige nästan har fördubblats under de senaste 20 åren. Vi har nästan börjat vänja oss vid de ständiga notiserna om bekämpningsmedelsrester i grundvattnet i Skåne, men vi kanske reagerar kraftigare när allt fler studier rapporterar om samband mellan kemikalier och sjukdomar som cancer, beteendestörningar och fertilitetsproblem?
Eller varför inte tala lite om den biologiska mångfalden, detta begrepp som under lång tid har klassats som miljöflum, men som nu har uppvärderats. I dag ser klimatforskarna den biologiska mångfalden som vår räddningsplanka för att dämpa klimateffekten något. Och ekologiskt lantbruk är den modell som värnar den biologiska mångfalden mest.
Ekologisk mat handlar om att försöka göra den här världen till en bättre plats att leva på. Den vänster som sitter med armarna i kors och fnyser, den vänstern har bara sett till en viss sorts förpackningar och inte tittat vare sig på helheten av marknaden eller till innehållet. Man har helt enkelt inte förstått vilken strid som är viktig.
Ann-Helen Meyer von Bremen är frilansjournalist med matproduktion och ekologiska produkter som specialitet. Senast skrev hon i Arena nr 4/2008 om matkrisen och ekologisk odling.