Vad vi såg denna sommar i London var en brittisk pendang till vad som hände i Paris och 300 franska städer hösten 2005 eller vad som hände i Aten 2008. Händelseutvecklingen i dessa tre huvudstäder, då tusentals ungdomar gick ut på gatorna, var alla antända av att polisens handlande ledde till att människor dödades. Men den sociala oro vi under senare tid kunnat bevittna runt om Europa hade inte sitt startskott i Paris 2005. Detta måste snarare sägas ha ägt rum sensommaren 1981 i England då ungdomar i Brixton i London, Moss Side i Manchester och Toxteth i Liverpool i samlade aktioner agerade ut sitt missnöje.

Den gången var det Londonpolisens nonchalans och tafflighet med utredningen av en rasistisk mordbrand som var den tändande gnistan. Men protesterna var inte bara riktade mot den redan då militariserade brittiska polisens hårda tag i kontakten med utsatta minoritetsgrupper utan också mot Thatchers nedmontering av välfärdsstaten och angrepp på fackföreningsrörelsen. 1981 var det möjligt att se en politisk dimension i protesterna. Som Paul Gilroy pekade på i en artikel från 1982, You can’t fool the Youth (Race & Class nr 2/3), var det som då hände runt om i Englands större städer de första exemplen på hur svarta och vita unga gick samman och inte bara attackerade polisstationer utan också försvarade sina gemensamma intressen i sina egna stadsdelar.

Den gången fanns också erfarenheterna och kvarlevorna av det nätverk som skapats genom rörelser som Rock Against Racism, Red Edge, Eat the Rich. Madnesslåten Our House, in the middle of a street fungerade som en ”anthem” för de protester och husockupationer som sköljde över Storbritannien åren som följde, ungefär på samma sätt som Dancing in the Streets en gång gjorde för dem som var ute på gatorna i Los Angeles, Detroit och andra stora städer i USA under de heta somrarna i mitten på 1960-talet.

Det som utlöste händelserna i London sommaren 2011 är numera känt. Polisens lögner och arrogans i samband med dödsskjutningen av en 29-årig svart fyrabarnsfar, Mark Duggan. Vad som inte är lika allmänt bekant är att det som hände i Duggans bostadsområde, Broadwater Farm i Tottenham, hade hänt en gång tidigare, i samma stadsdel. Hela efterspelet till dödsskjutningen av Duggan och människornas reaktioner på polisens handlande var mer eller mindre identiskt med vad som föregick upploppen i Broadwater Farm 1985. Den gången var det en kyrkgående, 49-årig afro-karibisk kvinna och mamma, Cynthia Jarrett, som dog när polisen gjorde en husrannsakan i hennes hem.

Utbrotten på gatorna runt om i England antändes av polishat men är också ett uttryck för en djupare liggande frustration och hopplöshet kopplat till marginalisering, rasism och fattigdom i stadsdelar som Tottenham. Men händelseutvecklingen på gatorna måste också sättas in i den aktuella kontext av politisk mobilisering som sedan förra hösten skapat nya förutsättningar för det politiska samtalet i det brittiska samhället. Signalerna från högerregeringen om nya avskedanden i den offentliga sektorn och planerna på ytterligare nedhyvling av välfärden har lett till ökade sociala och politiska spänningar.

Den chockartade höjningen av studieavgifterna vid universiteten, som ställer stora delar av den mindre bemedlade befolkningen utanför högre studier, ledde till att studenterna, inte bara i London, under hösten och vintern 2010–11 genomförde stora demonstrationer och skapade nya organisations- och protestformer som innebar ett återtagande av gatan som allmänning och offentligt rum. Samtidigt utvecklade polisen nya strategier som spätt på en redan påtaglig misstro mot polisen. Den mest diskuterade nya polismetoden mot demonstranter är ”kettling”. Detta innebär att polisen från alla håll ringar in och under 4–5 timmar pressar samman demonstranterna. Ingen tillåts komma ut ur inringningen; inga toalettbesök, inget vatten, ingen släpps ut för läkarvård. Sammanpressningen är så hård att många svimmar, gör på sig och kräks.

Flera demonstranter har blivit skadade. Ett omtalat exempel på detta var i december förra året på Parliament Square och Westminster Bridge, då tusentals demonstranter blev instängda av polisen. Genom denna nya polismetod har de brittiska studenterna med sina egna kroppar fått känna på hur skoningslöst ordningsmakten upprätthåller ordningen.

Kettling has radicalised Britain’s youth, löd en rubrik i Guardian (15/4 2011), att kampviljan på detta sätt stärkts var kanske inte riktigt vad polisen räknat med.

Den protestvåg som växt fram ur studenternas kamp flätas nu samman med den sociala mobilisering som sker via The Broad Coalition of Resistance. Här möts fackföreningsrörelsen och lokala nätverk mot nedskärningarna i olika aktioner. Folk reser sig mot att de ska dra det tyngsta lasset för att lösa landets finansiella kris, orsakad av de politiska och ekonomiska eliterna. Denna breda koalition, som mobiliserade en halv miljon människor på Londons gator den 26 mars i år, har skapat en politisk debatt där det samtida brittiska klassamhället träder fram i all sin nakenhet.

Utan tvivel har ett slumrat klasshat fått nytt syre. Dan Hancok, journalist på Guardian, skriver i Kettled Youth, som publicerades i juli i år, att vad som sker under Toryregeringen ”is less a revival of the 1980s than a revival of the 1880s; a return to pre-suffrage plutocracy”. I antologin Fight back! A Reader on the Winter of Protest, framgår hur bred och vredgad denna rörelse är och hur stor avskyn är mot regeringens attacker på ett välfärdssystem som redan var urholkat. De brittiska fackföreningarna andas, efter år av kräftgång, nu ny luft. Att frågor om klass och makt, om ökade klyftor på detta sätt hamnat i centrum för det offentliga samtalet kan vara en förklaring till att de ungas vrede rann över just denna sommar?

Utbrotten sommaren 2011 tycks, åtminstone utifrån den information som nu är tillgänglig, vara ett spontant utbrott av vrede som också innehåller element av vandalism och plundring för att förse sig med annars oåtkomliga varor. Zygmunt Bauman menar att det inte handlar om bröduppror utan om ett utslag av konsumismens patologi. I ett samhälle där identiteten som konsument är primär ger upploppen möjlighet för de fattiga att ta för sig och på så sätt erövra en känsla av att de också kan räknas som människor. Detta innebär hur som helst inte att de djupare liggande orsakerna till dessa eruptioner inte skulle vara politiska.

Kulturgeografen Mustafa Dikec visar i sin bok Badlands of the Republic, som handlar om bakgrunden till förortsrevolten i Frankrike hösten 2005, att denna inte kan betraktas som en social rörelse i vedertagen mening. Revolten var ingen kollektiv ansträngning med en programmatisk avsikt att omvandla den sociala ordningen. Revolten kan inte förstås utan att beakta den vrede som är grundad i att de unga från dessa förorter, inte bara är fattiga, de är alltid och överallt betraktade som andra klassens medborgare. Dikec visar hur revolten kan ses som en oartikulerad rättviserörelse med en tydlig kritik av de materiella, sociala och politiska villkor som följer med de senaste decenniernas utveckling av stadens rumsliga villkor.

Här finns likheter med situationen i London och England. De unga som uttalat sig i pressen plundrade och tog för sig av de varor de kom över, de rättfärdigade detta genom att hävda att ”den här regeringen sätter sig på de fattiga och gynnar de rika”. De såg sig inte som simpla tjuvar: ”Tjuvar går inte till attack mot polisen med stenar och påkar” som en av de intervjuade sa.

David Harvey menar i artikeln Feral Capitalism Hits the Streets (Counterpunch 12/8 2011), att vad händelserna egentligen handlar om är att de visar brutaliteten hos den roffar- och rufflarmentalitet som genomsyrar hela den samtida nyliberala kapitalismen. De fattiga ungdomarna från utsatta områden gör på gatan vad samhällets elit gör på börsen, parlamenten och styrelserummen. De ledande skikten i samhället har under de senaste två, tre decennierna sett till att skaffa sig skamlösa löner, fallskärmar, fantasipensioner, egendomar och förmåner medan de längst ner på samhällsstegen blivit allt fattigare. Harvey ställer frågan ”Är det någon som i dag tror att det finns hederliga kapitalister, hederliga banker, hederliga politiker eller poliskommissioner?”

Ledande samhällsforskare som Pierre Bourdieu menar att fattigdomen, som efterkrigstidens välfärdsstatliga projekt försökte utplåna, nu återvänt i form av ett ”modernt elände”. Loic Wacquant talar om ”territoriell stigmatisering” och en form av mer permanent ”avancerad marginalitet” som låser in stora grupper av människor i armod och hopplöshet, där de dessutom är utsatta för kontroll och övervakning. Detta i kombination med det generella tillbakadragandet av välfärdsstatens institutioner har med Scott Lash skapat ett ”institutionellt underskott”, som är mest framträdande i urbana miljöer där den nya fattigdomen är som mest manifest.

Mustafa Dikec visar i sin forskning hur den sociala polariseringen under 1980- och 90-talen blivit alltmer påtaglig och han pekar på ett mönster där den framväxande nyliberaliseringen­ av det urbana rummet utvecklar avspjälkningsprocesser som omvandlar vissa områden till ”badlands”. Staden faller isär, befolkningen skiktas och separeras på ett mer påtagligt sätt än under de decennier då de välfärdsstatliga projekten var framträdande.

Parallellt med denna utveckling skapas ett nytt samhällsklimat där nolltolerans, skärpt kontroll och systematisk övervakning av framför allt dessa ”badlands” utgör en central aspekt i detta nya, postindustriella urbana landskap. Loic Wacquant talar i Punishing the Poor, om en kriminalisering av fattigdomen. ”Welfare” har ersatts av ”workfare” och denna ”arbetsregim” har parallellt utvecklat en ”fängelseregim”. Allt fler unga, fattiga män utan utbildning sätts i fängelse och välfärdsstatens politik för ”the regulation of the poor” har ersatts av ”punishing the poor”. Fängelsepopulationen i Storbritannien har ökat med den extremt snabba takten av 1 000 personer i månaden, en utveckling som startade under Tony Blair och New Labour, och som i huvudsak består av unga män med bakgrund just i dessa fattiga och utsatta områden.

Storbritanniens politiska ledning, såväl som den breda allmänheten, chockades av de ungas vrede. Makten visade musklerna. Bara i London inkallades 16 000 poliser som med alla till buds stående medel fick uppdraget att återställa lag och ordning. I Frankrike 2005 krävdes undantagstillstånd och 25 000 poliser. Hur många poliser krävs det nästa gång? Vilket europeiskt land och vilken stad står näst på tur?

Varje samhälle som utvecklar för stora klyftor och oförsvarbart ojämlika livsvillkor riskerar att förlora den sociala sammanhållning som krävs för att alla medborgare skall uppfatta sig delaktiga och inbegripna i samhälls­utvecklingen. Välfärdsstaterna i Skandinavien var länge förskonade från den typ av konfrontationer som under de senaste decennierna skakat Europa. Men också i de svenska storstäderna har utvecklingen mot ökade ekono­miska och sociala klyftor skapat livsvillkor och sociala spänningar som i flera avseenden liknar förhållandena på kontinenten och i de brittiska öarna. Medelinkomsten för män i de mer välbärgade stadsdelarna i Göteborg är fem gånger högre än för männen i de fattiga stadsdelarna i nordost, ohälsotalen är fyra gånger högre och en man i Hjällbo lever statistiskt nio år kortare än en man från Hovås. 50 procent eller mer av barnen i flera av Angereds stadsdelar, såväl som i Bergsjön, Rosengård och på andra platser i de tre storstadsregionerna, lever under vad Rädda Barnen definierar som fattigdomsgränsen.

Enligt Ungdomsstyrelsens rapport Fokus 08 var då, det vill säga 2008, 35 procent av alla unga mellan 20 och 25 år i till exempel Hjällbo och Rosengård varken i arbete eller i studier. Oroligheterna i de svenska storstädernas miljon­programområden är inte lika stora och våldsamma som ute i Europa men de är uttryck för samma utveckling mot bristande social sammanhållning. Det har blivit allt uppenbarare att den europeiska kontinenten är en krutdurk. Under senare år har diskussionen om socialt hållbar stadsutveckling blivit ett tema på mångas läppar. Men vad menar vi med detta? Hur ska den sociala hållbarheten definieras, hur forskar man på detta tema och vad innebär det att en stad går mot en socialt ohållbar respektive hållbar utveckling? Låt oss starta diskussionen där.

 

Ove Sernhede är professor på Centrum för urbana studier vid Göteborgs universitet.