Den europeiska borgerligheten har gjort kritiken av mångkulturalismen till sitt signum. Men den multikulturalistiska diskursen har länge problematiserats från ett helt annat perspektiv, nämligen det postkoloniala. I Arena #5 2011 intervjuas tre antirasister om begreppet mångkulturalism. Nedan ger Aleksander Motturi sin syn på antirasismens roll i Europa i dag.
Den svenske filosofen Aleksander Motturis essä, Etnotism (2007), skärskådade den implicita rasism, exotism och skillnadstänkande som låg till grund för det liberala etablissemangets påstådda begär efter mångkultur. Viljan efter att diskutera och klargöra människors ”kulturella” och ”etniska tillhörighet”, något som formellt påstods syfta till att öka toleransen mellan människor, tenderade enligt Motturi i själva verket att befästa rasistiska föreställningar. Genom att oavbrutet tala om etnicitet och kultur reproducerades essentialistiska föreställningar om kultur som någonting statiskt och oföränderligt.
Mångkulturalismens liberala påhejare var inte intresserade av att påvisa det godtyckliga i kulturella identiteter, utan sökte snarare framställa dem som naturliga och allomfattande. Ur ett antirasistiskt perspektiv, menade Motturi, var den mångkulturalistiska diskursen därför kontraproduktiv.
Motturis slutsatser drogs mot bakgrund av ett samhälle där ”multikulturalismen” i breda folklager ansågs eftersträvansvärd, från ett Sverige där staten arrangerade ”Mångkulturår” (2006) och utarbetade en ”Agenda för mångkultur” och ett Europa där politikerna sade sig sträva efter kulturell mångfald. ”Vi är alla multikulturalister nu” och vi har inte något bättre att välja på”, förklarade Göran Rosenberg i Dagens Nyheter hösten 2005.
Sex år senare är det multikulturalistiska projektet emellertid hårdare ansatt än någonsin. Europeiska statschefer förklarar det vara dött och misslyckat, kulturkonservativa intellektuella varnar för dess påstådda faror. Somliga drar sig inte ens för att ta till våld i sin kamp mot mångkulturalismen.
Hur bör antirasister förhålla sig till begreppet mångkulturalism efter sommaren 2011, då ingenting tycks mer avlägset än drömmen om ett samhälle av mångfald? Är det, med tanke på dagens trängda läge, dags för ett resolut ställningstagande för ett mångkulturellt samhälle?
—
Intervju: Devrim Mavi
I Etnotism menar du att antirasister borde sluta använda begrepp som ”etnicitet” och ”mångkultur” eftersom dessa riskerar att cementera rasistiska föreställningar. Är dessa slutsatser alltjämt lika giltiga?
Om jag överhuvudtaget kan tala i egenskap av filosof – jag har nog enligt vissa bedömare sedan länge kört min filosofkarriär i graven – så skulle jag vilja säga att filosofins uppgift inte är att verka som språkpolis i bemärkelsen utöva förbud av vissa ordbruk. Jag har aldrig sagt att man ska sluta använda begrepp som etnicitet eller mångkultur. I Etnotism försökte jag beskriva rasismens metamorfos under andra hälften av 1900-talet, från Förintelsen när rasbegreppet förlorade sin politiska och vetenskapliga och moraliska legitimitet. När ett ord som tidigare hade varit en del av en övergripande diskurs, och var på var mans tunga, plötsligt resulterar i ett fascistiskt våld med totalt förödande konsekvenser är det inte konstigt att världssamfundet sluter sig samman för att ändra någonting i språket.
I ljuset av Förintelsen kunde rasbegreppet inte längre försvaras. Så efter UNESCO:s Statement on Race kom alla användningar att mötas med större skepsis än det gjort någonsin tidigare. Detta innebar som vi vet alltför väl inte att rasismen upplöstes i intet. I likhet med många andra, beskrev jag hur etnicitetsbegreppet, eller talet om den ”kulturella” skillnaden, kom att inta en funktion som är snarlik eller analog med den som rasbegreppet hade. Det var inte fråga om att påvisa att talet om kulturskillnader hade exakt samma struktur som talet om olika raser men likheterna mellan deras funktioner är fler och intressantare att studera än olikheterna.
Du skriver i boken att du vill diskutera tystnaden som motståndsstrategi i förhållande till det språkliga ”våldet”. Hur tänker du dig?
Den antirasistiska kritik av mångkulturalism som jag förde fram i Etnotism måste skiljas från den liberala hegemonins kritik av mångkulturalism som idag har vuxit fram med Cameron, Merkel, Sarkozy och många fler som försökt hantera och parera framgångar för de extrema högerpopulisterna genom att göra deras politik till sin egen. De skapar en diskurs som tillåter eller som får folk att bli mer och mer våldsamma i kampen mot mångkulturalismen. Och det är naturligtvis oerhört problematiskt. Denna kritik av mångkulturalism kan se ut att vara en utmaning för den motsvarande kritik som kommer från ett kritiskt antirasistiskt håll. Men man måste understryka att det är två olika förståelser av begreppet mångkulturalism som man vänder sig mot. Om vi pratar om Breivik, för att vara väldigt konkreta, men detta gäller även många högerpopulister som faktiskt tog Breivik i försvar, så tänker man ju sig att den kulturella skillnaden är något som inte går att överskrida; att det trots allt som är gemensamt finns en skärningspunkt, ett slags slukhål, som gör överskridandet omöjligt.
När det kommer till kritan finns det, enligt detta synsätt, någonting i den andres kultur som gör förståelse omöjlig (även om rasismen inte kan reduceras till en epistemologisk problematik). Därför måste man enligt denna logik skydda sig mot mångkulturalismen i sin helhet. Den populistiska högern drivs av en idé om att det bland mångkulturalismens försvarare inte finns insikt om att kulturmöten alltid – när det kommer till kritan – mynnar ut i konflikter; men detta är bara sant i samma bemärkelse som möten mellan människor – alltså oavsett om de tillhör samma kultur eller inte – förr eller senare, under vissa omständigheter, mynnar ut i konflikter. Och det är ju den kritiken av mångkultur som jag förde fram i Etnotism.
Och hur såg din egen kritik av mångkulturalismen ut?
Min kritik handlar om hur man genom begrepp som mångkultur reproducerar en typ av skillnadstänkande under nya namn, där man erkänner det mångkulturella samhället samtidigt som detta samhälles etnifierade maktstrukturer i mångt och mycket består. Det mångkulturella samhället som vi känner idag är ju inte identiskt med ett öppet rasistiskt samhälle, som t ex Tyskland under Nürnberglagarna eller Sydafrikas apartheid. Men det finns fortfarande ganska tydliga beröringspunkter som yttrar sig på många sätt. I dagens mångkulturella samhälle blir den andre antingen ett exotiskt objekt som man kan omhulda, eller så representeras han i demoniserande termer. Och den spänningen har ju alltid varit aktuell i rasismens historia. Om man på det här sättet kritiserar mångkulturalismen från ett antirasistiskt perspektiv handlar det inte om att man tror att ett samhälle med människor från olika kulturer är omöjlig. Kritiken handlar istället om hur man har administrerat den kulturella skillnaden.
Vad menar du med administrera?
Under Mångkulturåret, när jag skrev den här essän, fanns det en intention om att vi skulle skapa ett mer demokratiskt samhälle som inkluderade fler invandrargrupper i den skattefinansierade kulturproduktionen. Men samtidigt så fanns det ingen vilja att frigöra ekonomiska resurser för detta; signalen var entydig – vi vill gärna ha ett mångkulturellt samhälle om vi inte behöver omprioritera någonting i kulturpolitiken. På så vis byggde man ett luftslott. När man utfäste 2006 till Mångkulturår vet jag att många människor såg det som en chans att gripa tag i ett halmstrå i en stack för att möjliggöra fler alternativa röster och berättelser. Men när den här politiken skulle konkretiseras i praktiken så fanns det inga resurser, det finns bara ett slags beskrivning eller förhoppning om att dessa problem kommer att lösas av sig själva genom en enkel uppmaning till institutioner och andra att tänka på demokratins urgröpningar som en rad utredningar hade visat karakterisera det skattefinansierade kulturlivet. Det fanns ett problem som hade med administrerandet av skillnaden att göra och som i sin tur hade och fortfarande har sin grund i rasismens metamorfos. Och det var det jag var inne på först, det sätt på vilket rasbegreppet ersattes av begreppet etnicitet där man upprätthåller funktioner i språket som gör att man reproducerar samma maktstrukturer som har varit latenta i rasismen.
När du tänker på tystnad i det här sammanhanget, som du kallade för en ”potentiell tystnadsstrategi”, hur tänker du på det idag?
Begreppet etnotism beskriver rasismens metamorfos. Vänstern och antirasister överlag har dock varit oförmögna att hantera den form av postrasistiskt skillnadstänkande som har vuxit fram under de senaste decennierna, eftersom man har haft ett förlegat rasismbegrepp som matris. Man hade till exempel ofta en väldigt demoniserande beskrivning av Sverigedemokraterna inför valspurten. Den här demoniseringen var i själva verket det redskap som Jimmie Åkesson utnyttjade för att beskriva sig själv som en martyr, uppfattningen av Jimmie Åkesson som ”rasist” använde han för att få makt. Och detta gjorde han genom att spela den ’röst’ som blivit tystad. Jag tycker att Åkesson på i en viss bemärkelse har rätt när han säger att han inte är rasist, men det blir inte bättre av att hans kritik riktar sig mot mångkulturalismen, och då motsäger jag inte mig själv som själv är oerhört kritisk mot mångkulturalism. Rent formellt angriper vi samma sak, men ändå är det ju inte samma sak. Det krävs en ganska finkänslig analys här. Det är inte ”rasens renhet” som är kärnan i Sverigedemokraternas begärsstruktur, utan ”svenskheten” som definieras genom ett cirkelresonemang: ”Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet och som av andra och sig själv uppfattas som svensk.” Detta ställs mot det mångkulturella samhället och får i sin konkreta tillämpning samma konsekvenser som rasismen utan att vara rasism i en strikt rasbiologisk bemärkelse.
Men hur tänkte du att tystnaden kunde användas i antirasistiska syften?
Det jag tänkte var att vi har tillräckligt med kunskaper om den här metamorfosen, det som krävdes – och fortfarande krävs – var motståndsstrategier. Och det finns många fält för motstånd som skiftar beroende på hur man analyserar skillnadsideologins karaktär och det utvecklingsstadium som den befinner sig i. Våldet är ett av dem, det har ju funnits många tankar om hur man kan använda olika former av våld för att försvara sig mot en framväxande fascism. Om inte staten eller polisen tar ansvar för det våld som finns latent i skillnadstänkandet så finns grupper i samhället som måste ta det ansvaret. Men där är vi kanske inte ännu. Tystnaden är en annan strategi men som måste timas exakt för att bli verkningsfull. Den handlar inte om att vi inte ska prata om etnicitet eller mångkultur, utan om att motverka besatthet vid den andres etniska ursprung – alltså en kritik av den ideologi där den andres etniska ursprung blir mer intressant än själva individen. Tystnaden som jag diskuterade den kan ses som ett slags ideologikritik. Problemet med etnotismen är att den, som varje ideologi, möjliggör en form av språk som tänker genom oss när vi talar. Vi upplåter hela vår kropp till ett färdigt system, en diskurs där olika bilder, figurer och tankekonstruktioner redan är satta och fixerade. Och då finns det situationer där man genom att aktivera en form av tystnad gör att den här diskursen faller på sin egen omöjlighet.
Hurdå?
Ett av de exempel jag hade i boken var hämtat från stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, där det bor en del muslimer. Där hade polisen låtit en man som hette Moses Hansen demonstrera fem dagar på raken. Han fick alltså släpa ett kors genom Nørrebro och alltså iscensätta en golgatavandring fast med budskapet att Nørrebro är kristet och tillhör Jesus. Demonstrationen låg precis före ett EU-toppmöte i Köpenhamn, så det var nästan som om polisen ville skapa en liten konflikt där de kunde öva sig. Varför fem dagars tillstånd för denna manifestation och inte bara en dag? Polisen, media, alla förväntade sig en våldsam konflikt i samband med demonstrationen. Men de invandrare som var där och demonstrerade sa ingenting alls, de tittade på alla journalister och poliser som var där. Det uppstod inget våld. Moses Hansens antimuslimska manifestation möttes av total tystnad. Och jag tycker att det var ganska illustrativt för situationer där man inte kan göra motstånd mot den typ av våld som finns i språket annat än genom tystnad. På sätt och vis blir ju den här tystnaden avväpnande, den lägger sig i bakhåll på fördomar. Att i den situationen ta till våld hade ju varit att falla i stereotypiseringens fällor. Eller för att omformulera, det finns frågor som man inte kan besvara. Det där klassiska exemplet ”Varför slår du din fru?” kan ju inte besvaras utan att man går med på premissen. Ett rent förnekande av typen, ”Jag slår inte min fru”, kan tolkas som uttryck för sanningens negation.
Detta resonemang kan översättas till debatten om mångkulturalism i en postrasistisk eller etnotistisk tid. ”Hur ska vi göra för att komma till bukt med alla de problem och kulturkrockar som finns i det mångkulturella samhället?” är en fråga som tjänar högerpopulismens demonisering av den andre. Den döljer det faktum att dessa problem kommer att kvarstå också i ett etniskt rensat Sverige. Det finns en typ av ignorans som inte är värdig ett intellektuellt bemötande. Lika lite som man kan få tyst på en hysterisk människa genom att säga emot henne kan man få etnotister att se bortom sin begärsproblematik med våld. De får gärna prata ur sig i slutna terapeutiska rum men om detta prat blir en del av en offentlighet, som det har blivit i t ex kommentatorsfälten, så kommer hysterin att sprida sig. Och när masshysterin väl är installerad lurar våld och förföljelse bakom varje hörn. I ett etniskt rensat kulturliv kan tystnaden därför vara kraftfullare än ett reaktivt motspråk. Ytterst handlar detta om möjligheten att omorganisera begäret som Gayatri Spivak ofta återkommer till men detta leder för långt bort i det här sammanhanget.
I början av 00-talet hyllades mångkulturalismen i Europa, det skrevs rentav böcker med titlar som We are all multiculturalists now. Nu dödförklaras det mångkulturella projektet av ledande politiker och intellektuella. Hur ska vi förstå den tvära vändningen?
Jag tror att det beror mer på den kritik som kommer från den populistiska högern än den som kommer från vänsterliberala antirasister. Den intellektuella vänsterns kritik av mångkulturalism handlar, som jag ser det, om ideologikritik där analysobjektet är det postrasistiska mantrat om den kulturella skillnaden. Från ett ett högerpopulistiskt och ibland konservativt håll handlar det däremot om att kritisera mångkulturalismen som ett led i att försvara den europeiska värdegemenskapen. Den är en reaktionär kritik som ger bränsle åt det ressentiment som finns bland grupper som upplever sig ha blivit bestulna på nationalistiska begärsobjekt. Enligt detta synsätt förutsätts Europa vara en homogen plats där hotet kommer utifrån, från muslimer och invandrargrupper som inte förstår sig på vår kultur. Och i den här kritiken av mångkulturalismen försöker man hela tiden hitta exempel som pekar på inneboende motsättningar mellan civilisationer eller liknande. Det har blivit mer legitimt att försvara samhället i termer av den nordiska kulturen, den europeiska värdegemenskapen, svenskheten, och så vidare.
Varför har det blivit det? Varför betraktas det som ett viktigt politiskt projekt, från Breivik till David Cameron? Var kommer chauvinismen ifrån?
Det är såklart en komplicerad fråga som inte låter sig besvaras i en enkel hänvisning till ett ressentiment som stöpts i nationalistiska begärsstrukturer. Men när vi har problem i den egna gemenskapen, oavsett om dessa är ekonomiska, identifikatoriska eller något annat, så är det säkraste sättet att trygga sammanhållningen att fokusera på ett yttre hot. Ytterst tror jag att man måste förstå utvecklingen som ett behov av att skapa en yttre fiende för att trygga den egna sammanhållningen i tider som kommer utsätta oss för stora prövningar. Nu är det intressant, för fienden har ju i och med Breivik visat sig vara en inre fiende, men sammanhållningen är ändå densamma i Norge. Nu är det nationalism i Norge, i syfte att försvara det öppna samhället. Inte ens Brevik fick Fremskrittspartiet på fall i de senast norska lokalvalen där de fick 11 procent trots hans rötter i organisationen.
Och på Facebook satte folk upp norska flaggor för att sympatisera med nationalismens offer.
Ja det är intressant, för den aktualiserar frågan: vilken är den gemenskap vi ska skydda, hur beskrivs den? Den beskrivs intressant nog inte som en mångkulturell gemenskap. Hade det funnits en symbol för mångkulturen, som det exempelvis gör för hbt-rörelsen, den feministiska frigörelsekampen, arbetarrörelsen, etcetera så hade man kunnat aktualisera idén om mångkulturalism genom en flagga. Men nu gör det inte det, och då sätter man i stället upp en nationalistisk symbol vilket sammanhänger med att demokrati sedd som ett folkstyre är bunden till en nationalstat inom ramen för vilken man kan vara tolerant mot de andra, försvara mångkulturalism.
Ytterst handlar frågan om vi kan använda ordet mångkulturalism, har vi så att säga gjort fel när vi kritiserat mångkulturalismen från ett vänster- och antirasistiskt håll?
Vi har hamnat i ett läge där det inte finns någon trygghet i att försvara mångkulturalismen, eftersom den i dag är ansatt från olika håll. Jag tror dock att vi nu måste vara ännu mer kritiska mot mångkulturalism – i alla fall betraktad som ett ramverk för en etnotistisk skillnadsideologi. Mångkulturalismen tycks ha en inneboende tendens att bli besatt av den kulturella skillnaden, att de andra befinner sig i någon periferi som vi måste inkludera. Själva grunden i tanken är att ”vi” lever i en europeisk värdegemenskap där vi kan ha ”mångkulturalism” som ett litet tema inne i denna gemenskap. Och detta kommer innebära att man reproducerar skillnader.
Vad vill du använda för begrepp i stället för mångkulturalism?
Jag är inte helt säker på att begreppet mångkulturalism är utagerat, det beror på hur man realiserar det i praktiken. Men om vi återgår till att prata om det ”öppna samhället” måste vi hela tiden fråga oss: för vilka människor är detta samhälle öppet? Vilka intressen tjänar demokratin i Sverige? Och där har vi väldigt mycket att göra inte bara vad gäller internationella relationer, miljöpolitik och arbetsmarknadsåtgärder, utan även inom utbildningsväsendet och kulturpolitiken. Vi har oerhört mycket att göra vad gäller själva den mångkulturalistiska ideologi som jag beskrev i Etnotism. Vi skulle kunna tala om det i termer av den postkoloniala litteraturen; den har inte ens blivit översatt till svenska i särskilt hög utsträckning – samtidigt framställs den som något slags hegemoni hos konservativa medier som Axess. Svante Nordin sa någonstans att vi håller på att anpassa oss så mycket att vi snart faller baklänges. Det låter som ren demagogi. Och han är professor i idéhistoria vid ett Sveriges mest anrika universitet. Jag blir faktiskt rädd. Det är en form av ressentiment som är mycket obehaglig och i fördjupad skepnad öppnar den dörrarna för det slags tänkande som genomsyrar Sverigedemokraternas ideologi.
Den hållningen menar du fick SD in i riksdagen?
På sätt och vis. Det som möjliggjorde SD:s inträde i riksdagen var att de kunde spela på en föreställning om att det mångkulturella samhället var väldigt kostsamt – ”vi” måste betala väldigt mycket för ”de andra”. Och detta leder dessutom till att ”de” kommer hit och begår brott, tar våra jobb och våldför sig på (våra) kvinnor. Och på universitet tycker vissa i analogi med detta att man pratar för mycket om kolonialismens historia som om den typen av fokus utgjorde ett hot mot västerländska värden. Men min erfarenhet är den diametralt motsatta. När vi ordnade kurser om ”Europeiska kolonialismer” respektive en kurs som hette ”Rasism, vetenskap och kultur” på Göteborgs Universitet så dröjde det inte länge innan ledningen för institutionen, Museion, beslutade sig för att avbryta den kursen med hänvisning till att man inte visste om man ville ha en postkolonial profil. Detta var för sju-åtta år sedan.
Sedan dess har det så vitt jag vet inte funnits några liknande kurser på universitet, vilket också ledde till att vi skapade experimentet Clandestino Institut utan några ekonomiska resurser. Ändå framhåller Lundberg & Co som om att den postkoloniala litteraturen besitter någon sorts hegemonisk ställning på universiteten. Här skulle Breivik instämma för han talar ju också om universitetens ”brainwashing techniques to condition the people from resisting their own annihilation through the implemantation cultural Marxism/multiculturalist doctrines”. Men om man har studerat filosofi i Sverige så vet man mycket väl att det inte finns någon direkt kompetens på det postkoloniala området. Det är inte bara den postkoloniala standardlitteraturens som inte är översatt, samma sak gäller ett så viktigt verk som Hannah Arendts The Origins of Totalitarianism. Vi har många gånger sökt stöd för att göra detta från Statens Kulturråd men blivit nekade.
Är det din generella uppfattning när det kommer till kulturproduktion?
I princip samma sak gäller för kulturproduktion i allmänhet. Det finns en skenbar satsning på det mångkulturella samhället, samtidigt som man skapar en föreställning hos folk om att detta är oerhört dyrt och förbundet med massa problem. Alltså är det väldigt lätt för dem som säger sig representera den europeiska värdegemenskapen att säga: ”Stopp, vi ska försvara den svenska kulturen, vi ska satsa mer på vårt kulturarv.” Och då har ju de skenbara satsningarna på mångkultur bidragit till en förståelse av vår samtid som möjliggör högerextremismens framväxt.
Då tänker jag på din artikel efter riksdagsvalet (Arena 6/2010) där du skrev att det inte behövs ”nya segregerade reservat för mångkultur (…) utan en radikalisering av ett kosmopolitiskt perspektiv som i sig förmår bidra till skillnadstänkandets nedbrytning”. Vad skulle detta i praktiken innebära?
Jag tror att samtidigt som vi ska ha en starkare kritik av mångkulturalismen som skillnadsideologi bör vi ha mer satsningar på mångkulturalism som upplöser gränslinjer som formateras utifrån etniska markörer. Fast jag föredrar ordet kosmopolitisk, det vill säga det finns inte ett centrum, utan flera centrum. Vi måste möjliggöra fler berättelser, vi måste värna om rätten att berätta, den rättighet som Homo K. Bhabha talade om. Ett land med ett etniskt rensat kulturliv är som en människa utan immunförsvar, det är bara en tidsfråga innan det bryter samman.
Men hur skulle en vision av ett mångkulturellt samhälle rent konkret kunna se ut?
Jag tror att det är ett öppet samhälle, men ett öppet samhälle som är öppet för många fler människor än det öppna samhälle som försvaras idag. Det betyder bland annat att man måste göra en hel del omdistribution av resurser. Man måste satsa på att möjliggöra ett bredare, alternativt och mångskiktat kulturliv vilket enklast låter sig göras rent konkret om man minskar gapet mellan institutioner och det oberoende kulturlivet. Man kan inte, som nu, bara låtsas att man gör det. Fler grupper måste kunna bli delaktiga och aktiva i kunskaps- och kulturproduktionen om den inte ska dräneras och följaktligen måste utbildningsväsendet förändras. Om du vill ha ett konkret förslag så skulle man kunna införa ideologikritik som ämne på schemat från och med högstadiet.
Vad skulle det gå ut på?
Att bidra med en fördjupad kritik av alla former av ideologier. Ideologier är det som potentiellt hotar mänskligheten, en ideologi tar form av hegemoni när vi själva blir uppslukade av språket, där vi inte tänker, där språket så att säga tänker igenom oss när vi talar. Sådana ideologier kommer naturligtvis inte enbart från högerextremt håll. Det är inte bara svenskar som är rasister, samma tänkande finns ju hos andra grupper också. Och där måste vi vara lika hårda.
Du pratar om ett bredare kulturliv, utbildning osv. Finns det någon annan typ av reformer som du tänker på?
Jag tror aldrig att man kommer lyckas med en ekonomisk eller materiell omfördelning i syfte att motverka rasism, etnotism eller andra skillnadsideologier om man inte har skapat betingelser för denna i människors tänkande, deras språk och deras förståelse av den värld de lever i. Så länge rasistiska föreställningar finns kvar kommer sådana förändringar att approprieras som en lömsk ideologi som ’fråntar oss våra rättigheter’. Och denna konspiratoriska uppfattning av världen är ju det som inspirerar en sån som Breivik. Han är ju inte rasist i någon enkel bemärkelse, men han är explicit islamofob, han är proisrael, progay och talar också om behovet att tänka på miljön vill jag minnas – om inte av andra anledningar så för att det skulle kunna vara ett sätt att underlätta ”revolutionen” som syftar till att rensa Europa från främmande element. Om metamorfosen av rasismen inom demokratins sfär kan framstå som lömsk, så finns också en liknande lömskhet i den icke-demokratiska fundamentalistiska rasismen. Och djupet av denna har många människor inte förstått.
Många tror inte att Breivik kan skriva eller tänka sammanhängande. Det är väldigt otäckt att läsa hans kompendium, för det är ju helt koherent utifrån hans världsbild. Det är klart att det han skriver på ett plan är vansinne, men det är fortfarande vansinne inom ramarna för ett språk som människor kan förstå. Och det är det som gör det otäckt, jag tror att vi framöver kommer se mycket mer av denna typ av våld, och det våldet kommer också förstås i relation till hans kompendium. Breivik har sammanställt massa kunskaper som är nödvändiga för en ”revolution” mot det mångkulturella samhället.
I själva verket så tror jag att vissa högerskribenters försök att skylla Brevik på vänstern och mångkulturalismen kan förstås som en förnekelse som bottnar i en skrämmande insikt om att de känner igen sina reaktioner i Breiviks kompendium. Det är en form av projektion.
Terrorattacken på Utøya är det mest fanatiska uttrycket för hatet mot mångkulturalismen. Men hur extrem är egentligen Breivik? Eller snarare: hur bör hans handling och tankevärld förstås mot bakgrund av de senaste årens alltmer aggressiva kritik av mångkulturalism och islam?
Man kan naturligtvis inte påstå att de inte har något med varandra att göra. Det har alltid varit så att våldet möjliggörs i större utsträckning när det finns en rådande diskurs där den andre demoniseras. Och den här diskursen har ju utvecklats under en lång tid, och blir mer och mer explicit i formulering av sitt hatobjekt. Det finns liksom inget slut för det här misstänkliggörandet av människor från andra kulturer. Jag läste i DN att David Letterman blivit bombhotad av en islamist. Jag tror att Letterman blir mordhotad varje dag, av olika extremister, men det står inte i tidningarna. Och det finns en grupp, som heter Site, som studerar den här typen av islamistiska terrorgrupper.
Hur många grupper finns det som studerar terrorbrott från högerextremister? Interpol har ju gjort sammanställningar som visar att den islamistiska terrorismen i Europa är på promillenivå. Och samtidigt, på en diskursiv nivå, inom ideologiproduktionen, framställs ju detta som det stora hotet. Det är ju i kraft av denna skeva bild av verkligheten, låt oss säga verkligheten, som Breivik-typen växer fram. Och han är ju inte ensam, vi hade ju Lasermannen, han i Malmö, nyligen. Vi lever i en oerhört hotfull situation om man tänker på den typ av högerextremism som vuxit fram, både inom autonoma grupper och inom ramen för det demokratiska systemet.
Har våldsutbrott i stil med Breiviks möjliggjorts på grund av kritiken av mångkulturalism och islam har blivit alltmer rumsren?
Ja, det tror jag. Det mer och mer etablerade motståndet mot mångkulturalism inklusive islam är inte tillräcklig som förklaringsmodell, man måste ju titta på de individuella uttrycken. Men det finns självklart en koppling. När islam på en diskursiv nivå, från politiker, mediepersoner och så vidare beskrivs som ett hot mot den europeiska värdegemenskapen öppnas utrymme för våldet mot mångkulturen. Det är inget konstigt med det. Breivik är global.
Ett problem med strategin i Etnotism är att skillnadstänkandet tenderar att ta sig ständigt nya former. När ”ras” inte längre går att använda uppstår substitut som ”etnicitet” eller ”kultur”. Om det, som du skriver i boken, alltid kommer att uppstå nya begrepp som upprättar gränser och delar in människor i olika kategorier, är det inte i sådana fall att tystnaden ineffektiv?
Jag tror inte att vi någonsin kommer nå en lösning av alla problem som uppstår mellan människor på grund av en eller annan form av skillnadsideologi. Men det enda vapen vi har är ideologikritik. Tystnaden är bara ett exempel. Lika lite som det finns en lösning finns det ett sätt att lösa alla problem. Vad som är ineffektivt är att gå och leta efter en universallösning.
När jag läste Etnotism på nytt i somras slogs jag av att du nästan inte alls diskuterar religionens betydelse för den mångkulturalistiska diskursen. I dag känns det som att ”religion”, som en mer eller mindre illa dold omskrivning för ”islam”, blivit ett centralt begrepp i svensk och europeisk samhällsdebatt. Varför fokuserade du så lite på religion?
Jag har faktiskt inte tänkt på det. När man pratar om kulturella eller etniska skillnader pratar man ofta om religiösa skillnader. Men jag anser inte att religion har fått en mer central roll idag. De religiösa antagonismerna är ju uråldriga, den diskursen är mycket äldre än den om kulturella skillnaden. Men de går hand i hand, ibland talar om kulturskillnader, ibland talar om clash of civilizations, ibland talar man om rasmotsättningar, ibland om religionskrig. Skillnadstänkandet är ett begrepp där man kan analysera alla dessa termer.
Kritiken av begreppet mångkulturalism kom ursprungligen från ett postkolonialt och antirasistiskt håll. I dag verkar dock främst borgerligheten ha tagit över kritiken. Vad innebär det att högern lagt beslag på kritiken av multikulturalismen?
Det är inte samma kritik. De är snarare motsatser. ”Hur vet man att två människor menar samma sak när både säger att de tror på Gud?” frågade Ludwig Wittengenstein en gång. Och det svar han gav var följande: ”Praxis ger orden deras betydelse.” På samma sätt här. Hur vet vi att två människor menar samma sak när de kritiserar mångkulturalism? Vi måste titta på den politik man för.
Det tycks dessutom uppstå vissa band mellan högerns olika schatteringar. Efter att gett ut temanummer om ”den enfaldiga multikulturalismen”, publicerat författare som Ayaan Hirsi Ali och arrangerat seminarium i protest mot mångkulturen fick tidskriften Axess tidigare i somras beröm av den högerextrema publikationen Nationell Idag. Svenska Dagbladets Per Gudmundson applåderades för sina påståenden om invandrares kriminalitet. Kan motståndet mot mångkulturalismen rentav komma att utgöra en gemensam grund för den etablerade borgerligheten och fascistiska rörelser?
Det finns stor anledning att vara på sin vakt här. Det är, som jag var inne på, uppenbart att det finns samband mellan det sätt på vilket Axess angriper delar av vänstern genom att försöka smutskasta den med kopplingar till terrorism å ena sidan och Breiviks drivkrafter å den andra. ’Vi måste skydda våra europeiska värden annars finns en risk att vi anpassar oss så mycket att vi faller baklänges.’ Men jag vill inte bara belasta högern för den typen av kopplingar. Jag tror faktiskt att vänstern också måste rannsaka sig. Det var ju trots allt Socialdemokraterna som låg bakom skenbara satsningar på integrationspolitik, mångkulturalism, etc. Högerns tal om en misslyckad integrationspolitik hade kanske kunnat undvikas om demokratiseringsåtgärder hade genomförts med större precision och allvar. Nu är det som vi gått från pest eller kolera till pest och kolera. Vi har både etnotismens skenbara satsningar på mångkultur och extremisternas attacker mot det ”öppna” samhället att ta i tu med.
Vad tror du att Utøya kommer få för långsiktiga konsekvenser vad gäller rasismen i Europa?
Jag tror vi kommer få se fler liknande dåd. Vi kommer få se fler som skyller dessa dåd på mångkulturalismen. Vi kommer få se mer försvar av det öppna samhället i nationalistiska termer. Men det är möjligt att delar av det politiska etablissemanget kommer bli mer kritiskt mot den populistiska högern som ju också finns på maktens insida. Stödet för SD verkar ju minska tillfälligt i senaste opinionsundersökningar och även i Danmark har som bekant förändringar skett i det politiska landskapet. Det skulle göra mig förgrymmad att vi inte ens nu kommer få se utökade satsningar på internationaliseringen av kulturlivet, bredare utbildningar, översättningar av den postkoloniala litteraturen, etc. Det jag kallade för en radikalisering av ett kosmopolitiskt perspektiv som bryter ner skillnadsideologin. Ett annat ord skulle vara ideologikritik fast det kan låta mossigt för den yngre generation som måste ta tag i dessa utmaningar eftersom det är de som kommer få leva med dess konsekvenser.
Kan dådet på längre sikt göra Europa mer medveten om sin rasism? Eller lär det tvärtom ge ytterligare kraft åt rasistiska och fascistiska strömningar?
Europa mår kanske inte bra av att bli mer medvetet av sin egen historia av rasism än vad det redan är. Däremot kan Europa bli mer medvetet om sin antirasism. Man måste se Europa i sin komplexitet. Det går inte reducera Europa till en rovlysten och förorättad patriarkal struktur. Då kommer vi se reaktioner som är som den där pendeln som svänger från en extrem till en annan. Ingen förnekar det faktum är att det finns oerhört mycket i den europeiska idéhistorien som förtjänar att vårdas. Men vi kan inte överlåta makten över kulturarvsfrågor till den kristna eller populistiska högern. De har inte tolkningsföreträde när det gäller att tolka vad som utgör fästpunkter i det europeiska kulturarvet. Kampen mot rasismen är en kamp om Europa och dess kulturarv.
En av poängerna med Etnotism var att peka på den omedvetna rasism som ligger inbäddad i språkets struktur, och som ”talar genom oss” när vi använder begrepp som mångkultur eller etnicitet. Är det denna omedvetna, men samtidigt utbredda, rasism som gör att så många ”terrorexperter”, ledarskribenter och politiker har så svårt att förstå fenomenet Breivik i ett större politiskt och socialt sammanhang?
Nu är det viktigt att betona att det inte bara är rasismen som är djup nedlagd i vårt språk. Det väsentliga grundbegreppet är skillnadstänkandet, eller skillnadsideologin för att vara mer precis, för oavsett om det är ras, etnicitet eller andra kategorier, kanske vill du addera religiös tillhörighet, som utgör de libidinala identifikationspunkterna, objekten för våra begär, så är det när skillnaderna mellan dessa stöps i binära ideologiska termer. Det är klart att alla de misstankar som riktade sig mot muslimer efter terrordådet i Utøya visar var skiljelinjen går. Eller SÄPOS gripande av de palestinier som anklagades för bombhot mot Nordstan i Göteborg, etc.
Vid sidan av de rasistiska motiven var Utøya också en attack mot arbetarrörelsen, som i högerextrema kretsar uppfattas som mångkulturalismens främsta apologeter. Hur tycker du att vänstern (i bred bemärkelse) förhållit sig till de senare årens angrepp mot mångkulturalismen?
Som jag ser det så har den svenska vänsterns allmänna förtjänster legat i en ihärdig kamp mot fortet Europa, nedmonteringen av de mänskliga rättigheterna, försvaret av en humanare flyktingpolitik, och i enstaka fall har fackförbund engagerat sig i internationell solidaritet – som t ex på Hamnarbetarfacket och IF Metalls stöd till människor i Gaza. Men om man tänker vänstern i en bred bemärkelse så kan ju den forna regeringens satsningar på mångkultur involveras. Det skrämmande är att även om vi skulle lyckas slå tillbaka det ressentiment som ligger till grund för den reaktionära högerns avoga inställning till mångkulturalismen och hamnar tillbaka på 2000-talets ruta så har vi fortfarande pesten att ta itu med.
Hur ska vi förstå att den kritiken av mångkulturalismen dessutom tycks ha förankrats bland vänstern och i feministiska kretsar? som kommer från vänster, är det en nationalistisk vändning? Jag tänker till exempel på Thilo Sarazzin, LO:s Dan Andersson och Sara Mohammad.
Jag har inte koll på alla deras uttalanden och texter men det vore idiotiskt att reducera den kritik av mångkulturalism som kommer från feministiskt håll till det hegemoniska talet om hedersvåld, könsstympning, burkor. Men det är ju väsentlig del av ideologikritiken att den avtäcker islamofobiska agendor som ibland kan skymta fram bakom en kritik av patriarkala strukturer. Kampen för ett antirasistiskt samhälle är och måste förbli feministisk. Men det betyder att man inte reducerar bilden av muslimer till patriarkala talibaner som behandlar kvinnor som slavar i hemmet och avrättar dem om de rör sig utanför hemmet annat än för att handla iklädd burka eller niqab. Den typen av demonisering av män och viktimisering av kvinnor är i sig uttryck för en sorts patriarkal feminism.
Är det med tanke på dagens trängda läge dags för ett resolut antirasistiskt ställningstagande till förmån för mångkulturalismen? Och hur görs i sådana fall samtidigt det som man behåller medvetenheten om det problematiska i begreppet?
Där har vi den springande punkten som sannolikt kommer karakterisera många framtida debatter. Kritiken av mångkulturalismen som skillnadsproducerande ideologi bidrar till ett mer hälsosamt förhållande till det mångkulturella samhället än vad ett blint försvar av mångkulturalismen kan göra. Samtidigt finns det för närvarande inget annat partikularistiskt begrepp som enar oss som vill kämpa mot de krafter som upplever andra kulturer som ett överhängande hot och som som försöker etablera ett västerländskt kanon i en imperialistisk tradition genom att rensa bort vad man beskriver som etniska element och skillnader i kulturlandskapet. Vi kanske kan jämföra med Foucaults diskussion av biomakt som han formulerade i mitten av sjuttiotalet. Det var inte en allmän teori om maktens väsen utan en analys av de mekanismer och procedurer som syftar till att säkerställa makten. Det Foucault var intresserad av var inte en definition av makt, eller teori om makt, utan granskning av de betingelser som gör den möjlig att upprätthålla. På samma sätt skulle man – istället för att lägga fram en allmän teori om rasismen – kunna studera den samling mekanismer och procedurer som har som funktion att säkerställa rasismens funktioner; liksom man istället för att undersöka rasismen utifrån avsikter i huvudet på någon demonlik varelse fördelaktigt kan studera den utifrån de konkreta praktiker som som utgör rasismens utsida. I denna studie så är mångkulturalismens konkretisering och institutionalisering omöjlig att kringgå.
Hur skulle en antirasistisk vision om ett mångkulturellt samhälle rent konkret kunna se ut, en vision som inte bara är en ren reaktion på högerns kritik av mångkulturalismen?
Jag tycker att frågan vittnar om hur infekterad debatten om mångkulturalismen har blivit. Kritik av mångkulturalism sedd som en skillnadsideologi får inte förväxlas med en nationalistisk invandrarfientlig kritik av det mångkulturella samhället. Personligen har jag inga svårigheter att köpa visionen om ett öppet demokratisk samhälle som är solidariskt inte bara över de egna identifikatoriska gränslinjerna. Problemet är att talet om det öppna samhället måste förverkligas i praktiken. Vi befinner oss fortfarande på sätt och vis i den situation som revolutionärerna i Haiti gjorde när de fick budskapet om jämlikhet, frihet och broderskap kort efter franska revolutionen ägt rum. Kanske är det också därför denna fängslar oss än idag.
—
Devrim Mavi är chefredaktör för Arena. Läs hela intervjun med Lisa Bjurwald, Paulina de los Reyes och Aleksander Motturi här.