Ökade klyftor i samhället har lett till ökad ojämlikhet i inlärningen. Vad eleverna behöver är inte piska och morot utan en socialpolitik i bred mening.

”Med den nya skollagen kan vi utvisa eleverna för resten av lektionen, beslagta deras mobiltelefoner, beordra kvarsittning och enklare omplacera dem.” Min vän, läraren, berättar om skolledningens sturska budskap till lärarna vid terminsstart. ”Fokus på polisåtgärder i stället för på pedagogik”, sammanfattar hon.

Snart är det dags för höstlov efter en halv termin med den nya skollagen.

Som alltid är skolan ett ideologiskt slagfält. Vilket område kan vara viktigare att påverka för den som vill forma framtiden? Säg den orättvisa som vänstern inte skulle önska kunde åtgärdas i just skolan: Åt var och en en likvärdig utbildning och rättvis chans till kunskap. Och säg det stök och det kunskapsmoras som vår skolminister inte hoppas kunna bespara samhället om bara skolan fungerade som en väldrillad pluton: Disciplin bäddar för produktiv arbetskraft och med rätt inställning ska det väl gå att knipa ett Nobelpris också.

Men allt för ofta betraktas skolan som en avgränsad experimentlåda, utan kontakt med omvärlden. När eleverna korsat skolgårdens ingenmansland och trätt in genom porten till skolbyggnaden är det som att den övriga världen stannar utanför. I klassrummet ska allt ske som sedan resulterar i en färdigbakad student. Det mixtras med betygen, lärarnas status, deras utbildning, pedagogiska metoder, tester, ägandestrukturer och läroplaner.

Den nya skollagen bjuder på några exempel. Stökiga elever ska straffas hårdare. Elever (och deras föräldrar) som har resurserna att överklaga beslut får utökade möjligheter för detta. Skillnaderna mellan yrkesprogrammen och de teoretiska programmen förstärks. De ambitiösa eleverna som väljer språkkurser som tillval ska premieras. De svagaste elevernas rätt till
extrahjälp urholkas.

Jan Björklunds skollag har ett tydligt mål. Det gäller att skydda medel­klassens­ barn från de stökiga barnen från de lägre inkomstgrupp­erna. De duktiga behöver morötter, de inte så duktiga piskan.

För åtgärderna i skolan görs inte för att ta skolan från ett bra läge till ett bättre. De genomförs för att rädda de elever som räddas kan, från en skola i stark utförsbacke i internationella jämförelser. Och alla anar vid det här laget vad orsaken är. Ändå frågar ingen varför Jeppe super.

Jo, förresten. Skolverket menar faktiskt i en rapport från 2009 att en avgörande orsak till de försämrade kunskapsresultaten var den ökande ojämlikheten i kunskaper och betyg. Inom skolor, mellan skolor och mellan rika och fattiga elever. En ojämlikhet som enligt Skolverket drog med sig såväl de svagaste som de starkaste eleverna i en negativ kunskapsspiral. Man passade också på att konstatera att den svenska skolan inte varit så ojämlik sedan 1950-talet.

2010 kom en rapport av SCB beställd av Lärarnas Riksförbund som konstaterar att klyftorna i betyg och behörighet mellan rika och fattiga elever hade ökat de senaste 20 åren. Skolverket såg 2010 att de socioekonomiska klyftorna i kunskaper (Pisa-test) ökat under 2000-talet. Och LO-ekonomer har funnit liknande resultat gällande betyg för 1990-talet. Det finns också studier (SNS, 2011) som hävdar att effekten av föräldrarnas inkomst kombinerat med deras utbildningsnivå snarare ligger stilla på en hög nivå än ökar gällande både betyg och kunskaper. Men vi kan konstatera att en tredjedel av barnen från lågutbildade familjer inte klarar kraven till gymnasiet.

I Sverige tycks vi sammantaget kunna konstatera hur ökade klyftor i samhället de senaste 20 åren sammanfaller med ökade resultat- och behörighetsklyftor mellan rika och fattiga elever. Författarna till boken Jämlikhetsanden jämför amerikanska delstater och visar att mer ojämlika delstater både har mer ojämlika skolresultat, sämre resultat och fler elever som hoppar av utbildningen. Internationellt har också länder med mindre inkomstklyftor generellt bättre resultat i skolans läsförståelsetest.

Forskningen tycks stödja det som lärare, elever och till och med följare av teveprogram som Klass 9A sedan länge vetat: Det är eleverna från familjer med tuffa ekonomiska och sociala förutsättningar, i de opopulära skolorna, som inte längre klarar av skolan. Och det är varken bra för dem eller för eleverna med bättre villkor. Det är en gammal bekant påverkansfaktor utanför skolans värld, som tagit sig över skolgården och ända in i klassrummen. Fattigdom.

Hittills har vänstern haft problem att över huvud taget etablera bilden av ett Sverige med ökade klyftor. När ekonomin strävade uppåt kändes fantasin om Solsidan-livet inte helt ouppnåelig. Men nu tycks verkligheten ha hunnit i kapp opinionsbildningen. I medierapportering om det nya Fattigsverige kan vi höra om dem som promenerar milslånga sträckor över Stockholm eftersom de inte har råd med kollektivtrafik. Klyftorna skapar reaktioner på gatorna från London till Tel Aviv. På teve kan vi kika in på det välbärgade Solsidan. På scen kan vi följa statusjakten i showen Ljust och fräscht. Medvetenheten om klassamhället ökar.

Vänstern har också haft svårt att etablera klassklyftor som något mer än ett moraliskt problem. ”Vi ska sträcka ut ett paraply över grannen”, och så vidare.

Men i skolan finns ett tydligt exempel på hur ökade klyftor missgynnar hela samhället.

Och medvetenheten om socialpolitikens och välfärdens betydelse är på väg tillbaka. Investeringar i kunskap och hälsa bygger socialt kapital, produktivitet och välstånd och stabiliserar efterfrågan i arbetslöshets­tider. Socialdemokraterna har tillsatt en grupp som ska se närmare på barnfattigdomen. Och med en eller två nya partiledare på plats kan man förvänta sig att Vänsterpartiet skakar liv i sin paradfråga, välfärden.

Vi vet hur viktiga de första åren är för barns inlärning och hjärnans utveckling. Treåringar från missgynnade familjer i Storbritannien kan ligga ett helt år efter utvecklingen hos jämnåriga barn från gynnsamma miljöer. Förskolans positiva effekter på barn från missgynnade förhållanden är belagd. Och högre utbildningsnivå för de sämst utbildade leder till lägre kriminalitet och kan förbättra utbildningsnivån för nästkommande generation.

Det finns inga idiotsäkra metoder att förbättra utfallen i skolan. Men förhoppningsvis lyckas vi använda de här insikterna för att koppla ihop välfärd och sociala åtgärder med skolans och hela samhällets bästa. Att stödja de mest utsatta familjerna handlar om social­politik i bred mening, från föräldraledighet och bra förskolor till en hälsovård efter behov, en existerande bostadspolitik och skattefrågor.

När medvetenheten i samhället nu ökar om vad de växande klyftorna får för verkliga konsekvenser, när välfärds­politikens vikt lyfts fram, då finns förutsättningarna att forma en politik som tar itu med de riktiga problemen i skolan. För elevernas skull får vi hoppas att vänsterns politiker tar chansen.

 

Mikael Feldbaum, chefredaktör Arena.