Sverige har tystnat om biståndet

UTSPEL. Regeringen vill ingenting med biståndet. I stället har ministern misstänkliggjort det. Sveriges röst i världen har tystnat. Men biståndet gör nytta och måste utvecklas. Det anser Bo Göransson, generaldirektör för Sida 1994-2003.

Moderaterna fick biståndsministerposten i alliansregeringen, vilket skapade bryderi. De hade ingen politik och misstrodde bistånd som idé och företeelse. Och de var genuint misstrodda av dem som jobbat med utvecklingsfrågor, inte minst genom att aktivt ha motsatt sig Sveriges största utrikes- och biståndspolitiska insats i modern tid: kampen mot apartheid.

Biståndsministern Gunilla Carlsson framställde sig som en politisk kraft som skulle ändra biståndet. Hon upptäckte snart att Sveriges bistånd hade högt anseende i omvärlden för sin höga kvalitet, sin professionalism.  Hennes reaktion blev att satsa på administrativa förändringar. Det är inget fel på det, annat än att de framställdes som framgångsrika stordåd. De var varken det ena eller det andra. Regeringens egen presentation av sitt fögderi är att de jobbat med tre områden:

Koncentration till färre länder. ”Vi ska gå från 70 till drygt 30” var one-linern. Det blev ingenting, tyvärr. Ett antal länder föll bort, ett antal tillkom.

Bättre styrning av verksamheten. Av det har blivit ett moln av signaler från regeringen. Styrningen har mötts av kritik från OECD och Statskontoret; ”svår att överblicka”, försvårar prioriteringar”.

Fokus på resultat. Ingen kan invända mot det, och ingen har gjort det varken förr eller senare.

Nyligen har det framkommit att en huvuduppgift också är att ”tämja särintressena”. Med särintressen menas uppenbarligen de som är engagerade i utvecklingssamarbetet eller argumenterar mot orättvisorna i dagens värld. Få av oss visste att folkrörelserna var ett problem – hittills hade de flesta trott att de var en resurs. Alla anklagas för att agera i egenintresse, i klartext höga löner. Endast Moderaterna står ovanför alla särintressen.

”Inget politiskt parti verkar bry sig om vad som händer söder om Essingeleden. Bland de intellektuella råder stiltje. Media svänger med vinden.”

Regeringens brist på vilja och politik för utvecklingssamarbetet har lett till ett dystert resultat: En omvärld som inte ser och inte hör oss. Regeringar, näringsliv, internationella institutioner, frivilligorganisationer, säger detta. Sveriges röst har tystnat. Vi vill ingenting.

Strategin att allting tidigare var tossigt har dock varit medialt lyckosam i Sverige. Hur är det möjligt?

Ministern har målmedvetet spelat på fördomar; det finns inga resultat, bistånd leder till korruption, miljarder utan kontroll. Hon gör inga försök att förklara, skingra obefogad misstro, riva bort fördomsslöjor eller undanröja grumliga föreställningar kring sitt ansvarsområde. Inte heller informera om framsteg. Det går nu bra för en rad fattiga länder, som också fått stort bistånd. Då uttrycker regeringen det så här: ”Är det inte snarare tillväxt, resultatet av en fri marknadsekonomi, bättre utbildning och ökad handel som ligger till grund för den positiva utvecklingen” – och inte biståndet. Med andra ord, det är tillväxt som är grunden för tillväxt; utbildning har varit viktigt, liksom förmågan att producera och handla. Men tro inte att biståndet har haft sitt finger med i den leken, det har ägnat sig åt annat, oklart vad.

Kanske tror inte svenskarna längre på internationell solidaritet och samverkan, till skillnad från många andra länder som ökar sina internationella åtaganden?  Inför den utvecklingen står det folkrörelsesverige som djupt engagerar sig i internationella frågor tyst. Inget politiskt parti verkar bry sig om vad som händer söder om Essingeleden. Bland de intellektuella råder stiltje. Media svänger med vinden.  Med en mer intresserad offentlig debatt, aktivare politiska partier, folkrörelser som öppet vågar tala ut, hade ministerns okunniga men systematiska biståndskritik inte mött applåder utan avslöjats.

Alliansregeringens biståndspolitik har varit medialt framgångsrik. I Sverige. I sak är den intellektuellt ohederlig och förstärker fördomar.

Men det finns ett alternativt förhållningssätt.

De närmaste 20 åren förändras världen djupgående. Det åldrande Europa minskar i betydelse liksom det skuldtyngda USA. Asien och successivt Afrika ökar i betydelse. Internationella institutioner, organisationer och företag anpassar sig till dessa maktförskjutningar. Regionala grupperingar ökar i betydelse.

Fattigdomen är halverad redan före 2015, flera av de andra millenniemålen uppnås också. Men klyftorna mellan länder och framför allt inom länder, ökar. ”The rich and the rest” är redan nu en brutal realitet. Det kommer att bli värre. Samhällena utsätts för en rad dragkamper: Blir demokrati, etnicitet eller religion grundvalen för deras formering?

Internationell samverkan fortsätter att intensifieras, mot bakgrund av framgångarna i att exempelvis hantera krigsförbrytare, förhindra spridande av smittsamma sjukdomar, öka kunskapen om miljöförstöringens effekter, bilägga konflikter – även om det finns mycket kvar att göra.

Biståndet har varit framgångsrikt. Minskningen av fattigdomen, bekämpandet av HIV/Aids, höjd läskunnighet är några exempel. Det har inte varit biståndets uppgift att åstadkomma dessa förändringar, men att stödja reformer som möjliggör dem. Så har också skett.

De senaste åren har vi sett många internationella och nationella insatser och initiativ för att hålla uppe ekonomisk efterfrågan och samhälleligt förtroende samt därmed minska riskerna för konflikter. Agerandet under finanskriserna är aktuella exempel. Biståndets framgångar har lett till många efterföljare såväl privata, Gates och andra, som nationella, Slovenien, Spanien, Kenya, Sydafrika. Sverige samverkar i fattiga länder inte längre inom en mindre krets. Vi är på en marknad med en mängd alternativa möjligheter till samverkan och samarbete.

Biståndet skiljer sig från andra internationella relationer genom att målet är förbättringar på kort sikt för den andre parten, men på lång sikt för alla. Därför är ordet ”bistånd” fel. Det skymmer insikten att internationell samverkan, inklusive att minska fattigdom, har ett värde för oss alla. I stället bör det kallas utvecklingssamarbete.

Det finns väsentliga uppgifter för framtidens internationella utvecklingssamarbete.

Hur ska vi effektivt bidra till förbättrad och klimatsäker energiförsörjning?

Vad kan göras för att förebygga konflikter och hantera kriser? Antalet konflikter har minskat under senare år, men de ökande klyftorna inom länder och mellan länder är grogrund för framtida konflikter, förstärkta av etniska spänningar eller makthungriga politiska ledare. Det finns inget mer lönsamt bistånd än att förebygga konflikter, när det gäller både mänskliga och ekonomiska kostnader.

Demokratin har vuxit sig starkare, men det är främst de formella strukturerna som skapats. Det är långt till demokratisk kultur och aktiv lokal demokrati. Hur kan demokratin bli bättre på att leverera jobb och trygghet?

Tillväxt, jämlikhet och sysselsättning. Tillväxt är nödvändigt för att reducera fattigdom, men det räcker inte, det har det senaste decenniet visat tydligt med ökande klassklyftor, kvinnors fortsatt utsatta situation och ökande ungdomsarbetslöshet.

Humanitärt arbete: flyktingar, katastrofer. Antalet katastrofer växer inte, men de berör allt fler.

För att permanent reducera fattigdomen måste en rad faktorer samverka. Hur kan biståndet sättas in så att det får störst effekt? Det är biståndets grundläggande utmaning. Efter fem år av misstänkliggörande och misstro måste läggas uppgiften att återställa förtroendet för verksamheten, i och utanför Sverige. Inte minst viktigt är ett ökat engagemang av riksdagens ledamöter i utvecklingssamarbetet; en överlevnadsfråga för förankringen i det svenska samhället.

Bo Göransson var generaldirektör för SIDA 1994-2003. Statssekreterare, ambassadör och nyligen rådgivare åt Afrikanska utvecklingsbanken.