Än en gång intresserar sig forskare för folkslag. Den här gången är det genetiker som står för kategoriseringen av människor i grupper som judar, samer och indianer.

På stranden invid sjön Dumpokjauratj, några mil öster om Arjeplog, levde människor för nästan tiotusen år sedan. På en liten flack höjd i närheten av sjön har arkeologerna hittat kokgropar och eldstäder. Här har grupper av jägare och samlare slagit sig ner när inlandsisen drog sig tillbaka och området åter började befolkas av människor och djur.

Boplatsen vid Dumpokjauratj väcker liv i en gammal fråga. Vilka var de första som befolkade norra Sverige? Var detta en samisk boplats?

Från mitten av artonhundratalet och långt in på nittonhundratalet var det en viktig fråga. Den handlade om mark och makt. Om vem som var först och därmed hade rätten att äga.

Under större delen av artonhundratalet var den allmänna uppfattningen att samerna var Sveriges och Skandinaviens urbefolkning. Erik Gustav Geijer, det tidiga artonhundratalets mest inflytelserika historiker, fann stöd för den tanken i sagor och gravplatser, medan zoologen och arkeologen Sven Nilsson lyckades ”bevisa” samma sak med hjälp av kranier. Sven Nilsson jämförde samtida samiska kranier med skallar som han påstod var ”germanska”.

Med denna upptäckt i bagaget studerade han sedan skallar från forntida gravar och fann att de klotformade skallarna dominerade i hela Sverige, ja även i övriga delar av norra och västra Europa. Slutsatsen var enkel: samerna var Skandinaviens ursprungsbefolkning, en folkstam som efterhand trängts undan av germanerna.

Tanken att samerna var Sveriges och hela Nordens ursprungsbefolkning var tilltalande för artonhundratalets romantiska vetenskapsmän. Men i takt med att den svenska staten under århundradets senare del fick upp ögonen för de rikedomar som fanns i Lappland förändrades idéerna. Nu hittade forskare, som medicinaren Gustav von Düben, ”bevis” för att germanerna varit först och samerna i själva verket trängt in på den germanska marken. Bevisen fanns återigen i formen på skallarna.

I dag är allt detta frågor och tankegods som arkeologerna kastat på skräphögen. Frågorna är inte bara naiva och rasistiska, menar arkeologerna, de är dessutom omöjliga. Det går inte att tala om olika etniska gruppers förhistoria – etnicitet är något föränderligt, något pågående, inte en essens som går att spåra genom århundradena.

Trots det är frågan om folkslag och ursprung ändå aktuell i forskarsamhället. Den har dykt upp igen inom den fysiska antropologin. Det är som om den vetenskapliga rasismen går igen. Och än en gång är det samer, judar, indianer och bushmän som fångar vetenskapsmännens intresse.

1994 landade en monumental studie, tjock som flera telefonkataloger, på redaktionerna hos världens vetenskapliga tidskrifter. Det var den italienska genetikern och Stanfordforskaren Luigi Luca Cavalli-Sforzas magnum opus History and Geography of Human Genes, en sammanställning av flera decenniers forskning kring gener, geografi och folkslag.

Boken var en sensation. Här sammanfattades ett helt nytt forskningsfält, genetic geograhy, genetisk geografi, för första gången. Sedan dess har otaliga studier i ämnet publicerats – framför allt skrivna av genetiker som lärts upp av Luigi Luca Cavalli-Sforza. År 2010 kom exempelvis två stora studier, utförda av bland annat israeliska forskare, med undersökningar av dna hos judar och andra folkgrupper, den ena publicerad i Nature, den andra i The American Journal of Human Genetics. Båda studierna slog fast att judar över hela världen är besläktade med varandra och att olika grupper av judar är mer släkt med varandra än med andra ”folkgrupper”.

För att kunna säga något över huvud taget om dna insamlat från människor över hela världen måste detta grupperas på något sätt. För att se skillnader behöver forskarna kategorier. I studier skrivna av genetiska geografer, såväl populärvetenskapliga som inomvetenskapliga, kryllar det av begrepp som européer, afrikaner, asiater, judar, samer, finnar, basker och så vidare. Därmed kopplar de genetiska geograferna in sig på gamla föreställningar om folk, språk och kultur som klart avgränsbara enheter.

Föreställningen om folk eller den moderna motsvarigheten etnicitet, är färsk. Med biologiska mått handlar det om några korta ögonblick.

I slutet av sjuttonhundratalet myntade den tyske filosofen Johann Gottfried Herder begreppet ”folksjäl”. Han föreställde sig att varje nation eller grupp hade en gemensam och unik kultur, en sort inre själ, en essens. Han var inte ensam. Över hela västvärlden var ord och begrepp som folk, folkgrupp och folkslag på modet. Idéerna fyllde ett behov för de framväxande nationalstaterna.

Ungefär samtidigt delade Carl von Linné in arten människa i olika undergrupper. Som asiater, afrikaner och européer.

För Carl von Linné var fysiken, det yttre, avgörande. För Johann Gottfried Herder det inre. Under artonhundratalet flöt dessa båda föreställningar samman.

Biologer, etnologer och antropologer reste jorden runt för att katalogisera och kategorisera. Yttre fysiska egenskaper, som formen på skallar, kopplades till inre egenskaper, som intellekt och kultur.

På kontinenten intresserade man sig mest för judar, i Sverige för samer.

Men etnicitet – eller folk om man så vill – är ingen essens, det är en process, en social konstruktion, något som ständigt förändras och utvecklas över tid.

Några samer existerade inte för tiotusen år sedan när människor för första gången efter inlandsisen slog sig ner vid sjön Dumpokjauratj i nuvarande Lappland. Den samiska kulturen uppstod förmodligen i relation till den svenska statens maktanspråk, från Gustav Vasa och framåt.

Etnicitet eller språk är helt enkelt en omöjlig kategori för naturvetenskaplig forskning.

Den genetiska geografin handlar om blod, om släktskap. Men också om jord. Om vem som var först. Om hur olika folkgrupper befolkat världen genom historien.

I rättegångar kring mark och ägande i norra Sverige har renskötande samer använt sig av den genetiska forskningen för att bevisa att de är en historisk ursprungsbefolkning; att de var först.

Återstår att se om till exempel den israeliska regeringen kommer att spela ut samma kort.

Mattias Hagberg är frilansjournalist och författare och skriver bland annat på Göteborgs-Postens kultursida.