Väpnade strider med PKK och repression mot politiskt aktiva på vänsterkanten är bakslag för Turkiets demokratisering. Än så länge lyckas premiärminister Recep Tayyip Erdogan bevara sin starka ställning i regionen.
Med islams enande funktion och med budskapet att religionsbroderskapet är starkare än nationstillhörighet, etnicitet och klasskillnader har Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan lyckats få sin politik att gå hem hos såväl intellektuella akademiker, fattiga och rika, som hos turkiska nationalister och kurder. Det breda stödet har främst berott på tilltron till att Erdogan kommer att kunna demokratisera Turkiet. Samma retorik har även fungerat i Mellanöstern, där Erdogan allt mer har börjat framstå som den eftertraktade, karismatiske och saknade ledaren. En som vågar stå vid folkens sida mot stormakter och tyranner. Under sin rundresa i Mellanöstern och Nordafrika under hösten 2011 togs Erdogan emot som en rockstjärna och Turkiet beskrevs som den muslimska världens ledande land. Hans uppmaning till Egypten om att landets grundlag bör vara sekulär både förvånade och väckte en viss irritation hos de konservativa i regionen. AKP-regeringen har även kritiserat Syriens Al Asad i hårda ordalag. Turkiet har också tagit emot tusentals flyktingar från Syrien och vidtagit sanktioner mot landet.
Åsikterna om Erdogan går isär. Många menar att hans ambitioner är att bli en ny Tek adam – den enda ledaren – i Turkiet. Begreppet har sedan 1960-talet använts för att beskriva Kemal Atatürk. Det finns inga direkta motalternativ till Erdogans starka position. Oppositionen, med det socialdemokratiska CHP i spetsen, har gått så långt som att kalla Erdogans styre för en ”civil diktatur”. Vad de syftar på är att AKP inte har någon tolerans för oppositionen, är auktoritärt och får igenom varje fråga partiet önskar eftersom man har majoritet i den turkiska nationalförsamlingen. Dessutom har AKP kontrollen över Turkiets rättsväsende. Röster från en del medier och även från vanligt folk menar att AKP skapar ett samhälle där olikheter inte tolereras och konservatismen ökar.
En viktig anledning till Erdogans makt sägs komma genom yesil sermaye, så kallat grönt kapital från välbärgade muslimska affärsmän. Tidigare diskuterades ”den djupa staten” där en grupp inflytelserika antidemokratiska sammanslutningar inom det turkiska politiska systemet bestående av högt uppsatta personer inom underrättelsetjänsten, militären, säkerhetstjänsten, rättsväsendet och den organiserade brottsligheten genomförde politiska mord. I dag är det det gröna kapitalets och AKP:s makt som diskuteras. En sådan kritik handlar om AKP:s kontroll över medier. Många holdingbolag är både medieägare och har investeringar inom energi-, industri-, handels- och turismsektorerna. Kritik mot landets styrande parti innebär konsekvenser för bolagens affärsverksamhet. Och just därför avstår en betydande del av de kommersiella medierna från regimkritik.
Till skillnad från sina föregångare i det muslimska Välfärdspartiet RP har Erdogan en till synes en mildare ställning till islam, och blev den ledare som stod för Turkiets fortsatta reformarbete för inträde i EU. Något som då, i början av 00-talet, gillades av stora delar av befolkningen. Som försvarare av friheter möjliggjorde Erdogan dessutom för beslöjade kvinnor att studera på universitet och arbeta inom statliga myndigheter. Han har även diskuterat möjligheten för elever i lågstadiet att bära huvudduk i skolor. Något som har irriterat de sekulära krafterna.
Illustration: Prince Hat
Men samtidigt som Erdogan propagerar för medborgarnas fri- och rättigheter i länder som Syrien och Egypten och låter sig hyllas som en hjälte under sina statsbesök, fängslas och förföljs människor i hans eget land. Erdogans regering har kallats för ”ett skräckimperium” av både den politiska oppositionen och regimkritiska röster. Arresteringarna av tusentals personer har nu pågått sedan 2009 och sänt chockvågor genom landet. Mångfalden bland de fängslade är stor: studenter som demonstrerar för kostnadsfri utbildning, lärare, jordbävningsdrabbade, akademiker, intellektuella, politiker, fackligt aktiva, journalister, advokater och människorättsaktivister.
Helt nyligen arresterades den före detta överbefälhavaren Ilker Basbug anklagad för ledning av en terrororganisation för att störta Turkiets islamistiska regering. Regeringsvänliga tolkade detta som ytterligare ett steg mot den ökade civila kontrollen över militären. 70 journalister sitter i dag i turkiska fängelser. Bland dessa journalister finns Mustafa Balbay, skribent på den kemalistiska tidningen Cumhuriyet. Balbay anklagas för att ha planerat och uppmuntrat till en statskupp. Två andra journalister som sitter häktade är Ahmet Şik och Nedim Şener. Ahmet Şiks bok Imamens Armé som användes som bevismaterial handlar om imamen och ledaren för den muslimska Gülen-rörelsen Fethullah Gülen, som lever i exil i usa sedan flera år tillbaka.
Boken beskrev hur Gülen-rörelsen bildades och hur den genom att odla nära relationer med armén, polisen kom att bli en av de viktigaste maktfaktorerna i Turkiet. Polisen beslagtog och raderade bokens elektroniska fil under en razzia på dagstidningen Radikal där journalisten Ahmet Şik arbetade. Nyligen arresterades även journalister från Diyarbakir News Agency och Firat News Agency, det senare känt för sin nära koppling till PKK. Det anklagades för samröre med KCK (Kurdiska Folkens Konfederation) som ses som PKK:s stadsorganisation.
Flera människorättsaktivister och folkvalda politiker i det prokurdiska partiet BDP – och ett flertal advokater har också fängslats. Däribland PKK:s fängslade ledare Abdullah Öcalans försvarsadvokater. Nyligen fick ordföranden för fackföreningen Kesk, som organiserar arbetare inom den offentliga sektorn, mer än sex års fängelse för samröre med KCK.
De första KCK-gripandena började i april 2009. De fängslade, främst BDP-politiker och människorättsaktivister, har suttit häktade i mer än två år utan någon rättegång. Åtalsunderlaget som presenterades var på cirka 7 500 sidor med bilagor på 130 000 sidor. Merparten av åtalsunderlaget är baserat på telefonavlyssningar och mejlkonversationer. Anklagelserna mot de åtalade är många gånger absurda: att ha talat i europeiska parlament om brott mot mänskliga rättigheter i Turkiet eller att ha låtit sig intervjuas på den kurdiska tevekanalen Roj-tv.
Massarresteringar av kurdiska politiker och det tidigare förbudet mot det prokurdiska partiet DTP innebar bakslag för demokratiseringsprocessen. Utbildning i landets skolor på det egna hemspråket är inte tillåtet och Erdogan har tydligt framfört att ”ingen ska av oss förvänta sig en officiell modersmålsutbildning”. Också de icke-muslimska och icke-sunnitiska samhällena rapporterar frekvent om diskriminering och administrativa svårigheter. Ansökningar till ansvariga myndigheter för att etablera alevitiska gudstjänsthus (cem) avböjs konsekvent. Premiärministern drar sig heller inte för att läxa upp journalister och opinionsbildare offentligt. Oppositionella hålls i arrest under långa tider utan att veta varför och vad de anklagas för.
Demokratiseringsprocessen, som fick ett brett stöd, har med andra ord avstannat. Man kan vid det här laget till och med prata om ett bakslag för demokratin i Turkiet. I det senaste valet i juni 2011 ändrade AKP tydligt sin politik och valde att vände sig till den högernationalistiska väljarbasen. Valstrategin visade sig fungera väl och AKP segrade för tredje gången, med 50 procent av rösterna. Även om oppositionen från vänster har stärkts, inte minst de två största oppositionspartierna CHP och BDP, har det inte räckt för att utmana AKP. Anledningarna är många. Oppositionen är splittrad. CHP har en brokig väljarbas som består av vänsteraktivister, liberaler och vänsternationalister. Partiet har svårt att samla sina väljare under ett och samma tak. Den nya CHP-ledaren, själv alevit från östra delarna av landet, fick den svåra uppgiften ena ett parti med starka inre strider. Det prokurdiska BDP har kritiserats för att ha en enda huvudfråga, den kurdiska frågan och dessutom för att stå alltför nära PKK.
En av de stora utmaningarna för demokratin i Turkiet är att komma fram till en lösning på den mångåriga konflikten med PKK och sätta i gång arbetet med att ta fram en ny grundlag i stället för den som dikterats av militärjuntan i början av 1980-talet. Den nuvarande lösningen på den kurdiska frågan går ut på utökade väpnade strider med PKK. Förhandlingarna och överläggningarna som regeringen inledde med den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan har brutits. Samtidigt står det klart att väpnade strider med PKK inte är lösningen, utan snarare fördjupar konflikten och oförsonligheten. PKK har ett brett stöd hos den kurdiska befolkningen. Många kurdiska ungdomar som ansluter sig till PKK ser organisationen som en befrielserörelse. En dialog där både Öcalans och övriga PKK-anslutnas framtid diskuteras är nödvändigt. Nästa steg är att skapa mekanismer som bidrar till att PKK till slut väljer att ”komma ner från bergen”.
EU-kommissionen säger i sin senaste strategirapport att framstegen när det gäller mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter inte är tillräckliga och makt och kommer att fortsätta på den inslagna vägen. Att förtroendet för EU har börjat sjunka bland befolkningen är känt sedan tidigare. I dag tror fler turkiska medborgare på närmare kontakter med Mellanöstern än med Europa, enligt den USA-baserade tankesmedjan Pew Research Center.
Kommer Turkiet att fortsatt utgöra en modell för övriga Mellanöstern? Turkiets tidigare strategi ”noll problem med grannländerna” har visat sig inte fungera som planerat. Turkiet pressar Syrien allt mer och nyligen hotade Iran att attackera det planerade bygget av en Nato-missilbas i Turkiet. Kritiken som kommer inifrån landet är att Turkiet i dag tydligt fungerar som en ”underleverantör” till USA.
Att Turkiet är en större tillgång för EU ju mer dess roll i regionen ökar är ett faktum. Turkiet har auktoritet och inflytande i den muslimska världen. Och landets höga ekonomiska tillväxt ger ännu mer makt. Men den ekonomiska tillväxten har inte gjort något åt de alltmer ökade ekonomiska klyftorna, den fördjupade fattigdomen eller den rekordhöga arbetslösheten bland ungdomar. Turkiet, som förväntas ha världens största ungdomsbefolkning om tio år, har i dag mer än en miljon arbetslösa ungdomar.
Trots både intern och extern kritik lyckas Erdogan behålla sin starka maktposition. Hans popularitet i landet och internationellt ökar och han fortsätter att överraska med sina oväntade tal. Nyligen aktualiserades ett mycket känsligt fall i Turkiets historia, som handlar om en massaker på flera tusen civila i provinsen Dersim i östra Turkiet under 1937-38. Fallet, som togs upp av en CHP-ledamot, ledde till stora offentliga diskussioner. Erdogan beklagade, i egenskap av Turkiets premiärminister, massakern offentligt och tillade att han kan be om ursäkt för det som hänt om det behövs. Samtidigt som detta uttalande kom kan samma regering förbjuda en dokumentär som beskriver just den massaker som premiärministern i princip bett om ursäkt för.
Utvecklingen i landet oroar många. Den nyligen avslutade rättegången mot den turkisk-armenske journalisten Hrant Dink som mördades utanför sin nyhetsredaktion den 19 januari 2007 har väckt starka reaktioner. Statliga tjänstemäns påstådda inblandning i mordet har inte utretts. Rätten beslutade, trots bevis om motsatsen, att dådet inte är ett terrorbrott. Turkiet förvånar med sin motsägelsefulla politik. Nationalismen ökar i samhällets alla fronter i takt med att både regeringssoldater och PKK- militanta dör i strider mot varandra. Samtidigt blir EU allt mer försiktigt i sin kritik av Turkiet som i dag har lyckats skapa sig en position där landets ledande politiker riktar skarp kritik mot EU.
Men demokratin handlar också om att personer i ledande positioner granskas och ställs till svars för vad de gör. Därför blir det än viktigare att oppositionen i landet tillåts existera och kritisera den sittande regeringen utan att riskera fängelse. Och det är just genom en stark opposition i landet som demokratiseringen kan gå framåt och Turkiet äntligen välkomnas in i EU. Omvärldens hållning gentemot Turkiet och dess regerings inskränkningar mot demokratiska fri- och rättigheter kommer att spela en avgörande roll den närmaste tiden.
Helin Sahin är statsvetare och koordinator för Palmecentret i Turkiet.