Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.
Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.
Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen? Låt oss börja söka svaret i den unge Anders Borgs idévärld.
Anders Borg växte upp i den välbärgade men inte överdådiga stadsdelen Lindö i Norrköping. Kamrater från lågstadiet som Arena har pratat med har minnen av honom som öppen och social och med en omtänksam hemmiljö. Han var inte speciellt framgångsrik i idrott, men lite av en ledartyp, klipsk, trevlig och energisk. De första sex skolåren på 70-talet gick han i Lindö skola och när han hade avverkat högstadiet på Djäkneparksskolan 1984 fanns inte mindre än sju femmor i betyget. Då hade också hans intresse för politik börjat gry. På De Geer-gymnasiets samhällslinje i Norrköping hade den politiska passionen blivit så stark att studieintresset falnat: i ett betyg syns även en etta i ett ämne – kuriöst nog matematik.
Liksom under grundskolan förblev matten hans svagaste gren. Men nu stod hans håg till en uppgörelse med det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet. Gymnasiekamrater minns Anders Borg som begåvad, men i umgänget ofta envetet mässande om den nyliberala väckelse som han och hans vänner i Moderata Studentförbundet omfattade. Marknadens osynliga hand var ett centralt trosbegrepp och Thatcher en förebild. Anders Borg var en besjälad propagandist, men tillhörde inte den gamla skolans tillknäppta, konservativa moderater. Hans stil var otvungen, opretentiös och en aning bohemisk, med håret i hästsvans, skjorta utanpå ett par ostrukna manchesterjeans. Han hoppade av gymnasiet för att senare ta examen på Komvux.
När han i slutet av 80-talet studerade vid Uppsala universitet drogs han in i en frenetisk föreningsaktivitet. Studierna i bland annat filosofi och ekonomisk historia ledde inte till examen, men runt 1989–90 verkade han som ordförande i både studentkåren och i den konservativa föreningen Heimdal, samt var vice ordförande i Moderata ungdomsförbundet. Politiken var hans liv och i ett välkänt klipp från tv 3:s Diskutabelt från 1991 ställde sig Anders Borg upp i publiken och förkastade på rungande östgötska det svenska statliga förmynderiet.
Han skrev snart ledarartiklar på Svenska Dagbladet och blev sakkunnig i statsrådsberedningen. Efter den borgerliga valförlusten 1994 hackade den politiska karriären till. Han styrde då mot finansvärlden, först med sejourer på ABN Amro Bank och SEB, och i början av 2000-talet arbetade Anders Borg för Riksbanken. En kollega minns honom som en alert begåvning, som vid det laget inte hade kvar några yttre bohemiska attribut. Östgötskan ersattes av en tydlig rikssvenska.
Bland 2000-talets unga moderater framträdde Anders Borg som pålitlig teknokrat i den krets som ledde uppgörelsen med kvarlevorna av den gamla överklass- och officershögern. Socialdemokratins växande svårigheter att förena fördelningspolitik med en politik för de arbetande sågs som en politisk hävstång. Men den anarkistiskt färgade nyliberalismen var ingen valvinnande linje, och Borg var inte sen att ersätta idealen om nattväktarstat och renande marknadskrafter med löften om arbete i stället för bidrag. Kretsen kring Borg, Reinfeldt och Littorin gav medierna en berättelse om pragmatiskt jobbskapande inom ramen för Sveriges välfärdstradition: arbetslinjen.
Väl vid makten har Moderaterna följt den folkligt inställsamma linjen. Stordirektörer och banker gisslas för höga löner, näringslivet etiketteras som ett särintresse och man betygar gärna trohet till den svenska modellen. Framför allt har kritiken mot bankerna fått en närmast liturgisk karaktär. Några riktigt kraftfulla åtgärder mot bankerna och bonusar i näringslivet har dock inte blivit verklighet.
Därefter kom så skattesänkningarna: jobbskatteavdrag i fyra steg, rut- och rot-avdrag, som tillsammans med kommunernas privatiseringar och utförsäljningar anslöt påfallande väl till de gamla Moderaternas politik. Men jobben uteblev. 2012 års arbetslöshet är över dubbelt så hög som den nivå på mellan två och fyra procent som var standard i Sverige fram till 90-talskrisen.
Anders Borg vet vad han vill. Men vet svenska folket vad han vill? När han offentligt distanserar sig från ungdomstankarna om marknadens överlägsenhet i att lösa allsköns samhällsproblem har han givetvis tagit finanspolitikens verktygslåda till hjälp: att öka offentliga utgifter och sänka skatter i lågkonjunktur och tvärtom i högkonjunktur.
Teorin för detta är lättbegriplig. Men Borgs bruk av verktygslådan har varit förbryllande.
Under krisen 2008 – 09 beslutade sig G20 för att tillsammans motverka krisen genom att föra en expansiv finanspolitik. Anders Borg stödde beslutet. I riksdagen den 23 januari 2009 gav Anders Borg med fast stämma ett besked: Sverige för en mer expansiv finanspolitik än något annat EU-land:
”Först och främst har vi valt att utforma finanspolitiken så att den är starkt expansiv. Det framgår när man tittar på den redovisning som vi har av detta, nämligen förändringar av strukturellt saldo som är det gemensamma mått som vi använder i hela EU-området. Då har Sverige, tillsammans med några ytterligare länder, en finanspolitik som är bland de mest expansiva i Europa. Vi möter alltså nedgången genom att tillföra medel till ekonomin för att dämpa arbetslösheten och förhindra att den ökar.”
Det lät betryggande. Men det var inte sant. Både EU-kommissionens och finansdepartementets egna siffror visade nämligen att nettoresultatet av Sveriges ekonomiska politik i själva verket var en kontraktion. Sverige, Ungern och Schweiz var i verkligheten endast tre länder av 27 som enligt OECD:s beräkningar inte förde en expansiv finanspolitik. Anders Borg bromsade i uppförsbacken.
Men på finansdepartementet ifrågasattes inte Anders Borgs övertygelse och snabba retorik. När en uppsatt tjänsteman fick detta påpekat för sig och ställdes inför de faktiska siffrorna – även finansdepartementets egna – hade han svårt att tro eller förstå det.
Och det slutar inte där. För när ekonomin väl började ta fart 2010 valde finansdepartementet att göra tvärtom. Finansdepartementet lät det strukturella saldot minska, vilket departementets egna siffror visade i budgetpropositionen 2012. Man gasar i nedförsbacken. Man bromsar i uppförsbacken. Rakt emot allt nationalekonomiskt förnuft.
Inom departementet glunkas det också om hur Borgs bergfasta styrning av politiken har förvandlat tjänstemän, sakkunniga och ministrar på andra departement till handläggare utan makt. 2008 varnade den moderata socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrson för att de nya reglerna skulle få orimliga följder. Men regeringen ångade vidare med förslaget och först 2011, efter att konsekvenserna blev uppenbara för de nollklassade som stod utan ersättning, backade regeringen. Och Husmark Pehrson fick skulden för misslyckandet.
Sådant bör väcka fråganom Anders Borg i praktiken agerar som svensk medborgare eller motborgare. Låter han den osynliga handen stjälpa välfärdssystemet och strypa ekonomin? Är det resultaten eller idealen som styr Borgs politik? Inför påpekanden om sådant kan Borg bli stressad. På en konferens om jobbskatteavdragets effekter på Rosenbad i november 2010 anmärkte nationalekonomen Lars Calmfors att alliansregeringens modell med skattesänkningar inte automatiskt leder till fler jobb. Om nya jobb ska skapas med skattesänkningar krävs att lönerna också sänks, och i den svenska avtalsmodellen sker det inte. Påpekandet gjorde Borg rasande, det ryckte i hans ansikte och han stirrade stint på Calmfors.
Anders Borg för en finanspolitik som ger till de redan välbeställda, som har visat sig utarma de fattigaste och som riskerar att kväva den svenska ekonomins dynamik. Det tycks gå en obruten linje mellan Borgs ungdoms nyliberalism och dagens svenska finanspolitik. Möjligen går det också en linje mellan hans usla betyg i matematik och hans kontracykliska finanspolitik.
Jag tar mig till riksdagen en tisdag i februari för att fråga Borg om hur han får ihop sina påståenden om Sveriges finanspolitik. Borg växlar i plenisalens talarstol med socialdemokraten Carina Adolfsson Elgestam. Endast åtta riksdagsledamöter finns i salen. När interpellationen är över kommer han ut i korridoren för att ansättas av etermedierna. Därefter får även jag några minuter. Finansministern förklarar att skuldkrisen i Europa visar att man ska vara försiktig med breda stimulanspaket, men att Sverige bemötte finanskrisen 2008–09 kraftfullt:
– Vi lade ju ett massivt stimulanspaket, motsvarande 90 miljarder, i skattesänkningar och kommunpengar och infrastruktur och det kunde vi göra för att vi hade överskott. Jag brukar säga att det är stor skillnad mellan att vara överskottskeynesian och underskottskeynesian.
Men både finansdepartementets egna siffror och EU-kommissionens beräkningar visar faktiskt att Sverige hade ett överskott i sitt strukturella sparande 2009. . .
– Nja, nu vet jag inte exakt vilka siffror du hänsyftar på. Det vi gjorde var först breda skattelättnader när vi tog budgeten 2009, sedan förstärkte vi det med rot-avdraget och sen tror jag vi förstärkte det med ytterligare lite arbetsmarknadspengar i våpen och sen lade vi en bred budget som bland annat innehöll jobbskatteavdrag och rätt mycket kommunpengar också. När kommissionen har sammanställt det så är det Sverige och Finland som är de länder som 2009, 2010, 2011 var expansiva när de andra började strama åt.
Angående 2009 så visar siffrorna från EU-kommissionen faktiskt att Sverige hade ett positivt strukturellt sparande under krisen då. . .
– Vi hade ett väldigt högt strukturellt sparande 2008 och det gjorde att vi kunde gå ner väldigt kraftigt i sparande genom att öka våra olika åtgärder och sen de här måtten med strukturellt saldo tror jag att man ska vara lite försiktig med, de revideras rätt mycket …
. . .men de är ju inskrivna i EU-lagen nu, vad ska man ha måtten till. . .
– Ja, jo jag tycker nog att det svenska ramverket är bättre där vi inte lägger något omätbart som grund för lagstiftningen. Vi hade överskott på nästan tre procent, vi gick till underskott, relativt massiva satsningar i kombination med automatiska stabilisatorer, det tycker jag är en politik som fungerade hyggligt väl. Man kan notera att sysselsättningen i EU som helhet nu är lägre än vad den var hösten 2008 och i Sverige är den faktiskt högre.
Snart rundar finansministerns pressekreterare av frågestunden, och Borg har alltså slagit fast att Sverige och Finland enligt EU-kommissionen under 2009 – 2011 var expansiva när de andra började strama åt.
Han har dock siffrorna mot sig. Tvärtom visar såväl EU-kommissionens som OECD:s och finansdepartementets siffror samma sak: nettoutfallet i Sverige var en åtstramande budgetpolitik.
Men det kan Anders Borg dementera, eftersom han på goda grunder vet att jag – liksom de flesta andra journalister – saknar snabbhet och retorisk skärpa nog att rulla upp de verkliga sammanhangen på 30 sekunder.
Blåljuger då finansministern för mig i riksdagens västra runda korridor? Nej, faktiskt inte. Han byter ämne. Han svarar inte på frågan om det strukturella saldot, ett begrepp han inte låtsas höra. I stället börjar han tala om det faktiska saldot, vilket inte mäter den förda politiken, utan automatiska effekter av konjunkturen.
Ett litet trick, ett illusionsnummer, kort som blandas bort, elegant, otvunget och självsäkert på det där sättet som bara kan inge förtroende.
Vidare: i stället för att, som han gjorde tidigare, tala om expansiv politik, vilket har en glasklar definition, byter Anders Borg ordval och mätmetod, och talar om ”expansiva åtgärder”.
Och för att slippa stå till svars för vad regeringen undlät att göra 2008–09 tar han in åren 2010 och 2011, då Sverige förvisso bedrev expansiv politik. Men då hade återhämtningen redan börjat och rimligen borde han då börjat driva en åtstramande finanspolitik.
Under den korta frågestunden lyckas han också peta in en markör om att sysselsättningen stiger. Sant?
Tja, sysselsättningen stiger i absoluta tal, men inte i andel av befolkningen. Dessutom har arbetslösheten i februari 2012 börjat vända uppåt. Mellan april och december 2011 var sysselsättningen i princip stillastående. Den starka utvecklingen från 2010 är borta och har ersatts av stillastående.
Och när jag frågar Borg om huruvida Sverige har för sammanpressad lönestruktur svarar han nej. Men i ett läckt internt dokument från finansdepartementet från augusti 2009 hålls just den sammanpressade lönestrukturen fram som ett problem.
Jag skickar ytterligare två frågor till Anders Borgs pressekreterare om det strukturella saldot men får inget svar.
Kanske inte så konstigt. Svaret har ju både han och jag redan. Den intressanta frågan är egentligen en annan: Bedrev Anders Borg medvetet en åtstramande politik eller visar utfallet hur svårt det är att styra ekonomin i ett land? Det har jag inget svar på.
Den talangfulle herr Borg har gjort flera profilbyten i sitt liv. Han är systemkritikern som blev systemförsvarare. Ateisten som blev kristen. Libertarianen som blev feminist. Nyliberalen som blev välfärdsvän. Och – lite i skymundan – keynesianen som snarast agerar som monetarist, som ignorerar beprövad kontracyklisk politik för att driva igenom sina ideal om livgivande skattesänkningar. En marknadsförd pragmatiker som i grunden ändå styrs av doktriner och ideologi.
”För Borg är allt bara strukturpolitik, inget är konjunkturpolitik”, suckade en ärrad tjänsteman inför finansministerns dogmatiska reformprogram. Härtill kommer effekterna av en budgetdisciplin så kontraktiv att kronans värde höjs så mycket att exporten kan avstanna.
Det är en linje som hotar välfärden.
Flera tongivande ekonomer med borgerlig prägel har förbluffats över Borgs politik. I tidningen Fokus i maj 2011 beskrev nationalekonomen Magnus Henreksson det som att finansministern blivit sina egna käpphästars fånge.
En färsk rapport från OECD visade att Sverige var det OECD-land där inkomstskillnaderna ökat mest sedan 1990. Och hösten 2011 visade institutet IFAU i en utvärdering att det inte heller finns några bevis för att de omfattande privatiseringarna inom skola, vård, omsorg och arbetsmarknadspolitik ökat effektiviteten.
En av tio av dem som utförsäkrats från sjukkassan har fått arbete. Och under alliansens sex år har andelen arbetslösa som får ersättning från a-kassan halverats. I stället för den utlovade dynamiska arbetsmarknaden: allt fler utanför välfärdens skyddsnät.
Men framför allt: arbetslösheten. Arbetslinjen. Regeringen genomförde 2006 differentierade a-kasseavgifter vilket skulle ge tiotusentals nya jobb. Effekterna uteblev. Våren 2012 ökar arbetslösheten igen. Borg själv påstår att sysselsättningen ökar. Receptet har helt enkelt misslyckats. Kvar står dock Anders Borgs applåderade uppvisning i budgetdisciplin. Kvar står Illusionisten och mannen med de många förklädnaderna.
Och nu är det på sin plats att avslöja trolleritricket i början. Hur försvann slanten från botten på glaset? Svaret: den var aldrig där. Innan myntet släpptes från näsduken lutades glaset utåt, så att myntet träffade glasets utsida och gled ner i handflatan under. Vattnet i glaset gjorde att ljuset bröts så att myntet tycktes ligga inuti glaset.
Bara trollkarlen hade kontrollen, han ensam lurade publiken.Det bör tjäna som en påminnelse till svenska folket: dags för Anders Borg att visa händerna och lämna tillbaka myntet.
Paul Frigyes är frilansjournalist.