Två berättelser kan förklara varför resultaten i skolan försämras: individualiseringen i klassrummen och omorganiseringen med friskolor. Men det finns troligen snabba lösningar som skulle förbättra resultaten.
Internationella studier som pisa och timss visar att svenska elevers resultat har sjunkit stadigt sedan mitten på 1990-talet. Det är framför allt i ämnena matematik och naturvetenskap som Sveriges elever tappar mark. Två berättelser kan förklara varför resultaten sjunker. Den första är förändringarna som skett i klassrummet. Det handlar om lärarna och individualiseringen av arbetssättet för eleverna. Den andra är omorganiseringen av skolsystemet som lett till en ökad segregation, mindre kompensatorisk resurstilldelning, konkurrens och vinstuttag. Det finns sannolikt ett antal relativt snabba lösningar som skulle förbättra resultaten.
Något som har diskuterats flitigt i den svenska skoldebatten är lärarna. Forskningen visar att den egenskap som är viktigast för elevernas resultat är lärarnas ämnesdidaktiska kunskaper, det vill säga förmågan att lära ut. Det är oklart i vilken utsträckning lärarutbildningen kan förbättra dessa egenskaper, därför är det troligen centralt att rekrytera rätt individer till lärarutbildningen. Finland har en betydligt hårdare antagningsprocess till lärarutbildningen och fler sökande per plats. För att locka till sig rätt personer måste statusen på läraryrket höjas i Sverige. Det kan handla om att förstärka lärarnas autonomi, förbättra arbetsmiljön och karriärvägarna samt höja lönerna.
Det finns även flera studier som pekar på vikten av lärartäthet för att höja elevernas prestationer. Ökar antalet lärare per elev ökar genomsnittsresultatet i en klass, men effekten verkar främst gälla yngre elever och elever med sämre förutsättningar. Det står dock inte klart om förbättringen är kostnadseffektiv och studier indikerar att effekten av lärarkvalitet på resultaten är betydligt större.
En annan potentiell orsak till att resultaten sjunker är att segregationen ökat i och med det fria skolvalet som infördes 1992. En studie av Bo Malmberg m.fl. jämför hur sammansättningen av elever skulle ha sett ut om eleverna tilldelades skola enligt närhetsprincipen. Studien visar att det är det fria skolvalet som drivit på skolsegregationen och inte en ökad boendesegregation, som annars ofta framförts som förklaring. Skolsegregationen innebär att mer studiemotiverade elever hamnat i samma skolor och elever med sämre förutsättningar i andra, vi har helt enkelt fått en nivågruppering.
Entydig forskning visar att nivågruppering inte höjer elevernas prestationer. Däremot kan det leda till försämrade resultat för de elever som hamnar i den lägre nivån. Det beror delvis på att det kan vara stigmatiserande att hamna i den sämre gruppen, samt att man inte får en positiv kamrateffekt. Ett sätt att komma till rätta med detta kan vara att förändra antagningskriterierna. I dag används kötid som urvalskriterium när friskolor har fler sökande än platser, ett alternativ är att använda lottning. Man skulle även kunna låta en del av intagningen till gymnasiet bestå av lottning och en del av betyg. På så sätt bibehålls incitamentet att få höga betyg för att kunna söka till önskvärd gymnasieutbildning samtidigt som elevsammansättningen sannolikt blir mindre homogen.
En ytterligare förklaring till att resultaten sjunker kan vara att resurstilldelningen till skolan blivit mindre kompensatorisk. I och med friskolereformen 1992 infördes en skolpeng som följer med eleven. Tidigare tilldelades resurserna så att skolor med elever som behöver mer stöd fick mer resurser. I dag är det endast en minoritet av kommunerna som har en socioekonomiskt kompensatorisk skolpeng.
Arbetssättet i skolanhar också förändrats under 1990-talet. Det har skett en individualisering som lägger större ansvar på eleverna för hur skolarbetet genomförs. Fokus har skiftats till mer av eget arbete och läraren har fått rollen som handledare. I Finland har denna individualisering inte introducerats, vilket ligger i linje med att Finland har bättre resultat. Norge däremot har genomfört individualiseringen och även i Norge sjunker elevernas resultat i de internationella mätningarna. Försämringen överensstämmer med Sveriges i både tid och omfattning.
Det fria skolvalet och konkurrensutsättningen av skolan som det medförde har dock inte enbart bidragit till segregation, det kan också ha haft andra effekter. Skolan är ett område som präglas av informationsasymmetrier. Elever och föräldrar har svårt att bedöma om en skola verkligen erbjuder en högkvalitativ utbildning. Det kan vara svårt för en skola att visa på att deras utbildning är bättre än konkurrentens, varför det finns incitament att förbättra tydligt observerbara faktorer i stället för undervisningen, såsom skollokaler och skolmat. Vidare kan det vara så att elever inte främst efterfrågar högkvalitativ undervisning. Vissa elever kanske värdesätter att få en laptop från skolan eller höga betyg mer än de värdesätter en kvalitativ utbildning. Skolan har då incitament att erbjuda detta i stället för att höja kvaliteten på utbildningen.
Detta kan alltså vara en förklaring till att resultaten sjunker. Det kan troligen även förklara betygsinflationen. Lösningarna till dessa problem kan finnas i rutinerna för granskning och reglerna för sanktioner av skolor som misslyckas. I dag är det svårt att utvärdera huruvida undervisningen är av hög kvalitet eftersom både de nationella proven och betygen kan manipuleras. Införandet av centralt rättade nationella prov skulle kunna möjliggöra en bättre utvärdering.
En annan grundläggande förändring som skett är att fria vinstuttag blivit tillåtet. Detta kan också ha bidragit till en destruktiv incitamentsstruktur. Eftersom skolor inte kan höja intäkterna, eftersom de inte får ta betalt av eleverna, återstår det att minska kostnaderna för att ta ut vinst. Incitamentet blir att minimera kostnaden, det vill säga den del av skolpengen som går till undervisningen. Att minimera kostnaden kan vara kvalitetshöjande om pengarna återinvesteras i verksamheten. När ägarna i stället tar ut en vinst (i flera fall i skatteparadis) är det dock oklart om elever och samhället i stort gynnas. Rimligare vore att ha ett incitamentsystem för maximering av kvaliteten, vilket var tanken med konkurrensutsättningen men som inte verkar fungera. Monetära och icke-monetära incitament kan potentiellt användas som byggstenar i ett sådant system. Hur det fria vinstuttaget skulle bidra är dock svårt att se.
Det finns alltså mängder av olika potentiella anledningar till de sjunkande resultaten i den svenska skolan. Och sannolikt flera snabba lösningar som skulle förbättra resultaten. Om vi ska bygga en skola som kan möta framtidens utmaningar krävs ett övergripande perspektiv på skolan och samhället.
Elin Molin är medlem i Socialdemokratiska ekonomklubben på Handelshögskolan.