Myten om de fattiga

Arbetslinjen bygger på en felaktig idé om de fattiga. En myt som säger mer om hur de rika vill vara än om hur de fattiga är.

Ett aktuellt exempel på bilden av underklassen ges i den konservativa författaren och debattören Charles Murrays Coming apart, en av vårens mest uppmärksammade böcker. Murray intresserar sig för den amerikanska underklassen och bygger en stiliserad modell av en ort med vit arbetarklass som han kallar Fishtown. Diagram efter diagram, sida upp och sida ner, visar hur vita amerikaner med arbetarjobb sedan sextiotalet kommit att leva fullständigt annorlunda liv än det amerikanska toppskiktet. Skilsmässofrekvensen har exploderat. De som ändå lever gifta är allt olyckligare i sina äktenskap. De ensamstående föräldrarna blir fler. Arbetslösheten fullkomligt exploderar. De som har ett jobb arbetar allt färre timmar. Fram till det tidiga nittiotalet växer brottsligheten okontrollerat för att sedan dämpas något. Fler invånare sitter i fängelse.

Hur blev det såhär? Murray citerar en sociologisk studie med intervjuer från verklighetens Fishtown i Philadelphia, en ort som möter ungefär samma problem som modell-orten Fishtown. Bilden av de nya fattigas beteende skapas sedan med hjälp av moraliserande grannars kommentarer.

(New Yorker-journalisten Katherine Boo har för övrigt nyligen skrivit boken Behind the Beautiful Forevers: Life, Death and Hope in a Mumbai Undercity om hur grannar i fattiga kvarter ofta riktar sin ilska nedåt mot sina fattigare grannar i stället för uppåt mot beslutsfattare, vilken enligt hennes erfarenhet bidrar till att fattiga områden förblir fattiga.)

De skötsamma i kvarteret i verklighetens Fishtown beklagar sig över sina stökiga grannar som de ser dricka öl på gården och slänga flaskor omkring sig. Insikter blandas med fördömanden.

I Fishtown är tonårsgraviditeter ett sätt att komma ifrån familjer där trångboddheten och fattigdomen är stor, en väg till ett eget hem. Killarna som hänger på hörnet och tar svartbetalda ströjobb gör det för att deras pappor gjorde så. Eller för att de tycker att hamburgervändande på McDonalds är under deras värdighet. Många är nöjda med inkomsterna som socialbidraget ger. Att klassa sina barn med adhd kan ge statliga bidrag och därmed bättre inkomster. Många förklaringar kokar ner till: de fattiga är lata och missbrukar välfärdssystemet.

Förklaringarna stannar alltså inte vid att underklassen är fattig, hungrig och bor i dåliga bostäder. Nej, fattigdom är en fråga om personliga egenskaper och en speciell kultur. En fattigdomskultur. Det begrepp som myntades av den amerikanska antropologen Oscar Lewis under sent femtiotal och som genomsnittsamerikanen förknippat med det svarta USA (tills Murrays bok nu visat amerikanerna att fattigdom inte var en etnisk fråga).

I det verk som etablerade bilden av fattigdomen i USA, Michael Harringtons The Other America och som kom för exakt femtio år sedan, lät det såhär:

”Det finns … ett de fattigas språk, en de fattigas psykologi, en de fattigas syn på världen. Att vara fattig är att … växa upp i en kultur radikalt annorlunda från den som dominerar samhället.”

Ronald Reagan, liksom amerikanskt konservativa under 70- och 80-talet, spann vidare: ”Underklassindividen lever ur hand i mun … Impulsen styr hens beteende. Hen är oförmögen att planera för framtiden, allt hen inte kan konsumera genast betraktar hen som värdelöst … . Hen har en vag självkänsla.”

Idag betraktas begreppet fattigdomskultur som en myt av de flesta sociologer och antropologer. Man talar istället om rasism och isolering som förklarande faktorer för fattigdom och fattiga områden.

När Världsbanken rapporterar om fattiga områden i utvecklingsländer (i rapporten Moving out of poverty), så avfärdar de, precis som moderna sociologer som beskrivit Västvärlden, begreppet fattigdomskultur. Fattigdom är ingen egenskap utan ett tillstånd.

Rapporten konstaterar att fattiga tar lika många initiativ som rika. De misslyckas bara med att bli rika. Suka, en 45-årig kvinna i Tattantok i Indonesien uttrycker det kanske bäst.

”Fattiga människor har mål som de strävar efter, men de kan inte nå dem. Rika människor har mål som de kan nå.”

Medan fattigdomen beskrivs som en pytonorm som kramar musten ur en, så handlar vägen ut ur fattigdom om självförtroende, om att se möjligheter, enligt de fattiga som intervjuas i rapporten.

Men liksom i Coming apart lever myten om fattigdomskulturen kvar i den svenska debatten. Tydligast är den i moderata ordföranden i Trelleborgs socialnämnd Marianne Orlanders sätt att se på barnfattigdom, vilket Ali Esbati uppmärksammar i detta nummer (s. 12): ”Enligt min uppfattning handlar det mycket om vad man väljer att lägga pengar på. Till exempel skaffar vissa utan vidare fler barn utan att ta hänsyn till vad man redan har.”

Annars brukar det vara Anders Borg som håller myten levande. I valrörelsen 2010 hette det som bekant ”Det ska löna sig att arbeta snarare än att röka och supa”. Sedan i våras har också en etnisk dimension tillkommit i Anders Borgs retorik:”man ska lära sig svenska och framför allt skaffa sig en svenska som gör att man ha yrkeskunskaper” (Rapport 28 mars).

Socialdemokrater brukade tala om ”rätten till arbete”. Deras historia har lärt dem att all väg ur fattigdom går genom att fattiga själva organiserar sig, visar solidaritet med varandra. Att man oavsett om man är organiserad eller inte tar tag i dem som inte själva förmår och erbjuder arbete eller bostad. Nu köper de Moderaternas problembeskrivning med talet om att ”Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara” (DN Debatt 17 april).

Murray är medveten om att olika politiska åskådningar ser skilda lösningar på hur fattigdom ska motverkas: Socialdemokrater vill utjämna ekonomiska klyftor, liberaler vill minska välfärdssystemen och konservativa vill återupprätta moralen. Murray gör alltså en radikalare tolkning av socialdemokratin än de svenska Socialdemokraterna. Murray föreslår själv att de rika tydligare måste propagera för sitt eget flitiga liv för de fattiga.

Och det är här någonstans vi möter fattigdomskulturens kärna. Den finns inte bara till för att beskriva de fattiga. Den definierar i själva verket minst lika mycket övriga samhällsmedborgare. De fattiga är lata. Alltså är medelklassen flitig. Det är en trygg bild. I de nya Moderaternas idévärld representeras den av två bekanta figurer med tydliga könstillhörigheter, arbetaridentitet och en okej månadslön. På en omdiskuterad valaffisch från 2010 syntes ”byggnadsarbetaren som tar en tre-fika för att han är värd det” och det var ”sjuksköterskan som tjänar tusenlappar på jobbskattevadraget” som skulle motivera jobbskatteavdraget.

Med bilden av en lat underklass kan medelklassen vila tryggt i förvissningen om att den är av ett annat virke. En människa gjord för arbete, äktenskap och dygd. Men vad händer med självbilden när bilden av underklassen rämnar?

Mikael Feldbaum är chefredaktör för Arena