”Ni tänker så för att ni är kvinna”. I Det andra könet diskuterar Simone de Beauvoir lämpliga svar när hon möter ett sånt argument i en diskussion med en manlig motståndare. Hon kan inte svara ”Ni tänker motsatsen för att ni är man” eftersom detta att vara man inte är något speciellt, inte är något särdrag som drar bort mannen från det universella och allmängiltiga. Hon kommer fram till att hon måste svara ”Jag tänker så för att det är sant” – och därmed dra tillbaka sin subjektivitet. Beauvoir beskriver här taktiken att göra sin politiska motståndare till den Andra. Till den som har så speciella erfarenheter att hon inte med auktoritet kan uttala sig om det gemensamma.

I dag tycker jag mig se framväxten av en liknande – fast motsatt – taktik. Nämligen att reducera sin motståndare till den Samma.

I en ledare i Dagens Nyheter (24/1) frågade Erik Helmerson varför intellektuella så ofta är antikapitalistiska. Han hänvisade till en artikel av den amerikanska liberala filosofen Robert Nozick, där han lanserade följande förklaringsmodell till intellektuellas motstånd mot kapitalismen: dessa personer är ofta duktiga på språk, vilket belönas i skolan och får dem att känna sig högpresterande och viktiga. När de kommer ut i arbetslivet märker de dock att där är det andra saker som efterfrågas och deras speciella förmågor blir förbisedda. Då blir de språkduktiga besvikna och känner att ingen belönar dem, och i sin frustration över detta vänder de sig mot själva belöningssystemet, kapitalismen.

Alltså: orsaken till att en människa har de politiska åsikter hon har är hennes egenintresse. Om jag missgynnas av kapitalismen kritiserar jag den. Om jag gynnas av den välkomnar jag den.

”Ni fråntar mig mina drivkrafter. Ni förolämpar inte primärt mig som individ, utan själva det politiska tänkandet. Ni gör all politik till er politik; alla politiska subjekt till ert ideala subjekt.”

I Helmersons / Nozicks resonemang är själva den politiska analysen frånvarande. Den är ersatt av en enkel matematisk ope- ration, där individen räknar ut sin egen vinst eller förlust och därefter tar politisk ställning. Ändå, menar jag, är deras resonemang djupt politiskt: de skapar bilden av ett politiskt subjekt som alltid redan är borgerligt. Ett politiskt subjekt som tänker utifrån viljan att maximera sin egen individuella position i samhället.

Denna reducering av motståndaren till den Samma sker också när Bengt Ohlsson i sitt världens längsta kåseri i DN hävdade att man är vänster för att man inte vill stöta sig med Lars Norén eller när vissa debattörer hävdar att konsumtionskritik från kulturarbetare beror på att vi är fattiga och därför inte kan konkurrera på den materiella arenan.

Men hallå! Jag är inte anti-kapitalistisk, vänster och konsumtionskritisk för att jag tänker på mig själv! Jag är det för att jag har gjort en politisk analys, där jag har tänkt och känt utifrån andra parametrar än mitt egenintresse. Ni fråntar mig mina drivkrafter. Ni förolämpar inte primärt mig som individ, utan själva det politiska tänkandet. Ni gör all politik till er politik, alla politiska subjekt till ert ideala subjekt.

Taktiken att göra sin politiska motståndare till den Samma går inte ut på att säga ”Ni tänker så för att ni är vänster” utan ”Ni tänker så för att ni, egentligen, är höger”. Den politiska stympningen har skett redan innan det politiska samtalet har börjat. Och allt vi sen kan prata om blir det Enda: mina vinster, mina förluster, mina vinster, mina förluster.

 

Nina Björk är författare och ny krönikör i Arena.