Det tyska partisystemet är mycket innovativt. Världen har tyskarna att tacka för tre enastående innovationer.
Den första är kristdemokratin. Efter 1945 reste kristdemokratin sig som en Fågel Fenix ur askan. En fusion av den nationalsocialistiskt komprometterade konservatismen och den i 1800-talet rotade katolicismen resulterade i ett sekulärt, interkonfessionellt, mittenorienterat catch-all-parti. I dag står det modell för Turkiets AKP-parti.
Den andra innovationen föds under det sena 1970-talet ur den ytliga motsättningen mellan ekologi och ekonomi. Den gröna alternativrörelsen skapar ett anti-parti som snabbt normaliseras. Ett parti med anspråk på att inte gå till höger eller vänster, utan ”framåt”. Ett parti som anger tonen för de europeiska systerpartierna.
Dessa politiska skapelser var varken urtyska eller begränsade till Tyskland, men ingen annanstans lyckades de bli så stabila som i Tyskland. Den internationella piratrörelsen är lika lite en exklusivt tysk företeelse, men man kan undra om dess snabba och framgångsrika väg mot att bli ett parti åter pekar på en speciell tysk partiutveckling.
För konventionell politik var internet ett medium som laddades med information. Nätets möjlighet till interaktivitet användes främst symboliskt. Nätpolitik blev en sidoarena till politikområden som betraktades som viktigare, som ekonomi och rättsväsende. Lite informationsfrihet här, lite upphovsrätt där, framförallt ett par incitament till internet-startups. Men under tiden uppstod i nätverken en idé och praktik av självorganisering som skulle komma att revolutionera politiken och upphäva de flesta aspekter av den konventionella politiken.
Det är säkert fler än ”de unga” som kan tänka sig att genom virtuella gemenskaper inte bara skaka om yrkespolitiker, partier och parlament, vilket det tyska Piratpartiets hädiska tillvägagångssätt gör, utan att helt avskaffa dem.
Även om man inte ansluter sig till den tyske teoretikern Carl Schmitts teori om att politik skapas av stridande kollektiv med en kärna av vänner och omgivning av fiender, så livnär sig politisk lidelse och skapandelust på antagonism, alltså på tävlan och uttalad konkurrens. Piraterna opponerar sig mot förbud och föreskrifter, lagar och regler, alltså mot vissa aspekter av staten, vilka av nätgemenskapen betraktas som obsoleta. Hittills har det frihetliga och anarkistiska motprogrammet lytt: Låt oss agera, i slutändan skapar det mer frihet åt alla. Högst upp på indignationslistan står statliga ingrepp och interventioner. De privata företagen, vars distributionsmedel piraterna och deras väljare använder, undgår däremot i stort sett kritik: Microsoft, Apple, Twitter och Facebook.
Vad det handlar om är dock inget mindre än nya ägandeförhållanden mellan immateriella och materiella värden och om radikal informationsfrihet genom transparens och allmän åtkomst. Piraterna benämner det commons-politik, skyddet av det transnationella och gemensamma vetande som man anser bör komma mänskligheten till del utan ingrepp och inskränkningar. Och just här uppstår en skiljelinje, präglas en miljö, formerar sig politikfält och bildas politiska lidelser som blir kvar även om Piraterna skulle gå bort sig på grund av klumpighet (vilket man för övrigt också trodde om De gröna) eller inom partiväsendets ramar.
Som politiskt DNA skulle begreppet plattformsneutralitet kunna fungera. Men då kan det inte begränsas till den enda frågan om fri informationstillgång. I stället måste en matris skapas där andra agendor för politisk jämlikhet integreras: deltagande av migranter och minoriteter, religionsfrihet, överstatligt och mellanstatligt deltagande, liksom rättvisa vad gäller grundinkomster, bildning och mobilitet. Nätet kan inte bara användas som ett medium för politisk information och kommunikation, utan måste med hjälp av överordnade idéer om frihet, jämlikhet och broderskap tillföra en bestämd idé om nätverket. Och därtill hör en kritik av distributionsmedlen. Expropriera Mark Zuckerberg …!
Översättning: Mikael Feldbaum
Claus Leggewie är professor i statsvetenskap, chef för Kulturwissenschaftliches Institut Essen och medlem av den tyska regeringens expertgrupp för globala miljöförändringar.